Essä: Fem goda skäl att oroa sig för samhällskollaps

Författaren Jared Diamond listar fem faktorer som lett till historiska samhällskollapser. Enligt Viktor Granö är alla fem globala risker idag.

Coronapandemin har försatt hela den mänskliga världen i ett kollektivt nödläge. Plötsligt framstår en global kollaps allt mindre som en dystopisk fantasi och allt mer som ett möjligt närframtidsscenario.

Den här essän skrev jag i mitten av februari. Sedan dess har den snarare blivit mer än mindre aktuell.

Det var en gång ett samhälle ...

Kollapser har länge, kanske alltid, fascinerat oss människor. Det är någonting eggande i en Mad Max-värld, i ett totalt okontrollerat allas krig mot alla, en värld av hjältedåd och grymhet.

Det vilar ett romantiskt skimmer över ruinstäder som återerövrats av naturen: av djungelväxtligheten i Centralamerika och Kambodja, av ökensanden i Egypten.

Men den romantiska fascinationen förutsätter avstånd i tid och rum. Det finns ingenting romantiskt i kollapsen när och där den faktiskt sker. Där finns bara kaos, lidande och fasa.

Med skräckblandad förtjusning läser jag den djupa och breda analys av fenomenet samhällskollaps som professor Jared Diamond ger i Collapse – How Societies Choose to Fail or Survive (2005, 2011).

Diamond är biolog och geograf.

Ur ett ekologiskt och holistiskt perspektiv analyserar han ett brett urval av historiska kollapser, från små ösamhällen till mäktiga imperier, från mayakulturen på 800-talet till 1990-talets Rwanda.

Ur dessa på så många sätt vitt skilda exempel – samt exempel på samhällen med liknande omständigheter som undvikit kollaps – identifierar Diamond de gemensamma nämnarna för de civilisationer som gått under.

Resultatet är milt sagt oroväckande.

Vad är då en samhällskollaps?

Diamond definierar en samhällskollaps som en kraftig tillbakagång i ett samhälles folkmängd och/eller komplexitet.

Tillbakagång i folkmängd innebär helt enkelt en kraftig minskning av antalet människor i samhället, till följd av exempelvis hungersnöd, epidemi eller krig.

Den extrema ändan av detta spektrum är populationer som dör ut fullständigt. En sådan total kollaps, som vi ska återkomma till, drabbade Grönlandsvikingarna, som slutgiltigt dog ut kring mitten av 1400-talet.

I alla samhällen har varje medlem sin funktion eller sina funktioner i helheten; vi upprätthåller samhället tillsammans.

Det är detta faktum som utnyttjas vid strejker: tänk dig om all dagispersonal skulle strejka!

Under coronakrisen har vi ju också gång på gång uppmärksammats på hur många olika oumbärliga eller “kritiska” roller våra medmänniskor spelar i vår värld.

Därför innebär en kraftig befolkningsminskning en potentiellt fatal belastning på samhället, eftersom allt färre ska sköta de nödvändiga uppgifterna.

Ett samhälles komplexitet beror på hur många och olikartade dessa uppgifter är.

I ett riktigt enkelt samhälle kan uppgifterna vara bara en handfull: en grupp har som främsta uppgift att jaga och vakta, en annans uppgift är att samla, en tredje kanske vaktar barn och lagar mat.

Vårt nuvarande samhälle är det mest komplexa som någonsin funnits, med tusentals högspecialiserade uppgifter i ett oöverskådligt, globalt nätverk av ömsesidigt beroende.

En kraftig tillbakagång i komplexitet innebär alltså att uppgifterna blir färre. Så försvann prästerna, arkitekterna, byggmästarna och officerarna från Angkor i dagens Kambodja.

I mayariket var komplexitetskollapsen så total att läskunnigheten dog ut, och skriftspråket måste dechiffreras från noll av vetenskapsmän tusen år senare.

En, ur vårt perspektiv oroväckande, tumregel är att ju mer komplext ett samhälle är, desto mer sårbart är det.

Diamonds lista

Diamond ställer upp en lista på fem faktorer som spelar in i kollapser:

1. Mänsklig miljöförstörelse
2. Klimatförändring
3. Fientliga grannar
4. Minskat stöd av vänligt sinnade grannar
5. Kulturell respons på omständigheterna

Enligt Diamond spelar alltid minst en av dessa faktorer in, men oftast beror en kollaps på en kombination av ett par eller tre, och ju fler faktorer desto större är kollapsrisken.

Endast i ett fall av de Diamond analyserar hittar vi alla fem faktorer, nämligen hos de dödsdömda Grönlandsvikingarna.

Alla fem faktorer är globala risker idag.

Punkt ett: Mänsklig miljöförstörelse

När vikingarna på 1000-talet bosatte sig på Grönland hämtade de med sig kulturella vanor som lämpade sig bra för de norska markerna, men inte alls för den känsliga naturen på Grönland.

Vikingarnas kor, får och grisar klövade upp den tunna jordmånen, vilket ledde till tilltagande erosion då gräs och övrig växtlighet inte alls återhämtade sig i samma takt som hemma i Norge.

Den grönländska skogen återhämtade sig inte heller på samma sätt efter att träden fällts för virke till båtar och byggnader.

Enkelt uttryckt: i motsats till inuiterna som finns kvar 600 år efter de sista vikingarna, levde de germanska grönlänningarna ohållbart.

Samhällen som sedermera kommit att kollapsa har skadat sin livsmiljö genom avskogning och övrig habitatförstörelse, olika slags förstörelse av jordmån och vattendrag.

Överjakt och överfiske, introduktion av främmande arter, mänsklig populationstillväxt och ökad miljöpåverkan per capita bidrog också till kollapserna.

Att alla dessa miljöproblem är aktuella i dagens värld säger så gott som sig självt.

Ur ett globalt perspektiv är problemen uppenbart alarmerande.

Tänk till exempel på bränderna i Amazonas, rovfisket i världshaven samt den massiva globala befolkningstillväxten kombinerad med den allt mer intensiva och utspridda konsumtionskulturen.

Utöver alla dessa klassiska miljöproblem bjuder vår samtid också på helt nya kategorier: mänskligt orsakad klimatförändring och anrikning av miljögifter i ekosystem.

Att vi i Finland sköter många saker bättre än på många andra håll ger inget större skydd då problemen och deras verkningar är globala.

Vi har ju också våra egna talvivaaror, kalhyggen, torvfält och motorvägar, samt alla samtida metoder inom jordbruk och industri vars långtidsverkan ingen ännu sett.

Just där pekar Diamond ut en grundorsak till att destruktiva förlopp får fortgå tills allting är för sent.

Ur naturens perspektiv är ett människoliv kort.

När omständigheterna gradvis förskjuts hinner ingen reagera (och de riktigt gamla påstår ju alltid att allt var bättre förr). Så kan monumentala förändringar obemärkt äga rum över några generationer.

Kanske var det trots allt inte så dramatiskt att hugga ner det allra sista trädet på Påskön, när det ändå aldrig funnits mer än några glesa dungar på hela ön (för ingen mindes den tid då hela ön var täckt av skog).

Aldrig har detta fenomen varit så tydligt som i vår tids relation till nästa punkt.

Punkt två: Klimatförändring

Vikingarna koloniserade Grönland under en tidsperiod av relativt milt klimat. Men på 1300-talet tog smekmånaden slut när den "lilla istiden" slog in.

Den bistra kölden gjorde havet svårseglat, vilket försvårade både handel och fiske. Det krävdes allt mer av det allt mindre tillgängliga bränslet för att hålla stugorna varma.

Människor och boskap svalt när skafferierna och foderlagren tröt under de allt längre och kallare vintrarna.

Grönlandsvikingarnas sista århundrade var en utdragen undergång.

Vi lever i början av en klimatförändringsperiod med motsatt riktning – och idag får man vara en riktig rumpstruts för att förneka detta faktum. Det blir varmare, varmare och varmare.

Enligt Meteorologiska världsorganisationens aktuella uppskattningar kan vi räkna med en temperaturhöjning på mellan tre och fem celsiusgrader under detta århundrade ifall utsläppen fortsätter puttra på som de gör idag.

Vilket betyder att många av oss kommer att se stora förändringar under vår livstid.

Vad tre till fem grader innebär vill man inte gärna tänka på.

Geologen David Archer vid University of Chicago menar att havsnivån i det geologiska förflutna i genomsnitt stigit med tio till tjugo meter för varje celsiusgrad som den globala medeltemperaturen skruvats upp med.

Senast jorden var fyra grader varmare än idag fanns inget istäcke vid någondera polen och havsvattenståndet var 80 meter högre än idag. (Archer intervjuad i Peter Brannens bok The Ends of the World)

Redan nu ser vi omfattande konsekvenser av de stigande temperaturerna.

Utbredd torka, häftigare och mer frekventa stormar, skogsbränder, issmältning, medelhavstemperaturer i norr och helvetestemperaturer i söder.

Samtidigt gottar sig makthavare i både öst och väst åt de kommersiella möjligheterna som öppnas i den arktiska issmältningen, med nya handelsrutter och oljekällor.

I en sådan värld ligger pessimismen allt för nära till hands.

Tyvärr är det långt ifrån osannolikt att vi inom kommande årtionden och århundraden får uppleva allt mörkare konsekvenser av klimatuppvärmningen, såsom att:

• en kombination av stigande hav och rasande cykloner gör omfattande delar av jordytan, däribland flera miljonstäder och vissa länder, obeboeliga
• hetta och torka gör omfattande delar av de tempererade områdena som Medelhavsområdet och Mellanöstern för heta för mänskligt liv, samt leder till skogs- och markbränder av hollywoodska mått;
• förändrat klimat skapar grogrund för nya, okända pandemier. (Idag är vi alla smärtsamt medvetna om hur svårt ett i övrigt välmående samhälle kan sargas av en pandemi.

  Hur blir det då om samhällets resurser redan är ansträngda och/ eller sjukdomen är dödligare?)

Det är sannolikt att delar av jorden, så som Skandinavien, förblir relativt gynnsamma livsmiljöer för människan. Men detta ger inte skydd mot kollapsen.

För då massiva samhällskollapser – som naturligtvis följer av punkterna ovan – äger rum i det globala grannskapet, sätter punkt tre och fyra i Diamonds schema igång med full kraft.

Punkt tre och fyra: fiender och vänner

Vikingarna var inte kända för goda, diplomatiska förbindelser med andra folkgrupper. Bättre var det inte ställt på Grönland.

Relationen mellan germanerna och inuiterna var av allt att dömma genomfientliga från den stund inuiterna kom till ön (vilket, kanske överraskande nog, var så sent som två hundra år efter norrmännen).

I motsats till germanernas var inuiternas kultur fullt anpassad till det grönländska klimatet.

När det nu blev ännu kallare, var detta rentav gynnsamt för inuiterna, som till fullo kunde utnyttja den utvidgade isen för jakt och fiske.

Än mer fatalt för vikingättlingarnas del var att de växande istäckena på Nordatlanten decimerade handelsfarten mellan Grönland och Europa.

Den handeln var de fullständigt beroende av, eftersom det var deras enda sätt att komma över till exempel och i synnerhet järn för verktyg och vapen.

Inuiterna däremot, de kunde framställa dugliga vapen utan järn.

Hur fientligheter artar sig under en möjlig kommande klimatkatastrof kan vi bara spekulera kring.

Men säkert är att när enorma landområden blir obeboeliga uppstår flyktingströmmar av aldrig förr skådad omfattning (från till exempel Italien och Danmark).

Samtidigt blir tillgängen på naturresurser allt mer ansträngd då stora landområden blir för torra för jordbruk eller blivit havsbotten.

Också där man kan odla härjas odlingen av oförutsägbara fenomen som bränder och cykloner.

När flera människor (för fler blir vi) ska rymmas på ett mycket mindre område och dela på hopkrympande resurser har vi upplägget för en humanitär katastrof utan like sedan Noaks dagar.

Följande konsekvenser ser jag som sannolika. Mer gynnade länder stänger och beväpnar sina gränser.

Detta leder till konflikter på en lokal skala: också kraftigt bestyrkta gränser är svåra att bevaka mot miljoner flyktingar, om de så är obeväpnade och svältande.

På nationell nivå grälar länderna om alla resurser, särskilt vatten och mat, samt om ansvaret för flyktingarna. Internationella och bilaterala avtal rivs upp.

Länder utan mat och vatten använder de militära medel de har till hands för att komma åt maten och vattnet där de finns.

Kort sagt: världen härjas av konflikter på alla nivåer, från de mest lokala (vem har rätt till den enda fungerande brunnen?) till de internationella.

Kortare sagt: alla får nya fiender, alla förlorar gamla vänner.

Punkt fem: Kulturell respons

Enligt Diamond var Grönlandsvikingarna oerhört måna om sin europeiska identitet. Detta blev deras fall.

De grönländska omständigheterna lämpade sig som sagt oerhört illa för kor.

Utöver att de slet ut den känsliga jordmånen gick en ansenlig del av den mänskliga arbetstiden åt till att samla och lagra vinterfoder åt idisslarna.

Den tiden hade hellre kunnat användas till säljakt eller fiske

Trots allt detta såg vikingättlingarna minsann till att de hade sin ost och sin skyr på bordet fram till det bistra slutet.

De byggde upp en ekonomi som var totalt beroende av handelskontakten med Europa.

Inte ens när handelsskeppen slutade komma omvärderade de inte detta beroendeförhållande.

Framför allt vägrade de in i det sista att ta någon som helst liten lärdom av de hatade och provocerande välanpassade inuiterna.

Enligt Diamonds tolkning ställde grönlandsvikingarna sin europeiska identitet över alla andra intressen på prioriteringslistan.

Priset blev det högsta möjliga.

Det nya normala?

Kaos är per definition någonting som inte går att anpassa sig till. Det finns ingenting fast att greppa tag i. Kaos är vad framtiden har att erbjuda ifall temperaturen fortsätter klättra.

Det är inte så att det blir en lite högre medeltemperatur och stabil men lite högre strandlinje. Nej, världen blir oberäknelig, kroniskt föränderlig.

Med David Wallace-Wells (The Uninhabitable Earth, 2019) ord kommer det inte att finnas något "det nya normala".

Ännu är det (antagligen) inte för sent att undvika katastrofen. Jared Diamond är åtminstone en nykter optimist i sin tilltro till människans förmåga att lösa de kvistigaste utmaningarna.

Men de lösningarna måste göras med kraft och obändig ambition. Hittills är tecknena på sådan beredskap inte övertygande, ens i länder med en uttalat ambitiös klimat- och miljöpolitik.

Coronapandemin har tvingat oss att stanna upp. Jorden drar efter andan. Blå himmel öppnar sig över Kinas fabriker, delfiner hälsar på i Venedig.

Hur omvälvande och bestående de globala förändringarna blir vet ännu ingen. Men nu om någonsin är det läge att begrunda hur vi vill att vår värld ska se ut.

När grönlandsvikingarna frågade sig vad som är nödvändigt för ett liv värt att leva, och gav svaret skyr, ost och Europa.

När de frågade sig var gränsen går för vikingavärdig verksamhet och slog fast att den gränsen går härom allt vad inuiterna sysslar med, då dömde de sig själva till en långsam död.

Vad är vår tids skyr, ost och Europa? Vilka är vår tids inuiter? Där är ett par frågor att meditera över medan vi kurar oss i skydd för covid-19.

Har vi tillräckligt kvar av levnadsvärdigt liv om vi utfasar det ohållbara? Har vi kraften och samarbetsförmågan att söka oss till det livet?

Det vill jag tro och hoppas att vi har. Annars hoppas jag kollapsen kommer i tid.

Del 5-8 av podcastserien Framtidens människa behandlar olika faser av en möjlig kommande kollaps.