Den förskjutna sonen Otto Gabrielsson: “Jörn Donner i mig kan vila i fred nu och jag kan gå vidare utan honom”

Otto Gabrielsson har skrivit ett sista brev till sin pappa i form av en bok. Nu är boken ute och den förskjutna sonen känner en enorm tillfredsställelse. Han kan äntligen lämna Jörn Donner utan bitterhet och gå vidare med sitt liv.

– Det här var ett sätt för mig att hantera den här relationen. Jag hade försökt kontakta honom och närma mig honom tidigare men utan större framgång. Det här blev mitt sista försök, jag vill skriva om vår relation och öppna upp alla dörrar för att se vad vi har haft, men framför allt vad vi inte har haft.

"De två första, tillfälligt hopkomna 80-tals barnen var misstag, båda två, men lever ju" skrev Jörn Donner

Otto ville möta sin pappa, Jörn Donner, men på lika villkor och på hans arena, i litteraturen det vill säga. Otto valde att skriva ett öppet brev till honom. Så uppstod boken Vildhavre. Sista brevet till pappa.

– Tanken var att boken skulle publiceras och han skulle få läsa det, tyvärr hann pappa gå bort. Men det var fortfarande viktigt för mig att möta honom där han befann sig och den platsen var medievärlden därför gick jag dit.

Pappan hann gå bort innan boken kom ut

I januari 2020 gick Jörn Donner bort vid en ålder av 86 år efter en långvarig lungsjukdom.

– Det är klart att jag hade velat att han skulle ha läst det här brevet men för mig är det lika viktigt att andra människor också kan få ta del av ett annat perspektiv av honom och det jag kallar för hans baksida. Den bild som folk har av Jörn Donner är inte samma bild som jag har.

Otto säger att han tror att Jörn inte skulle ha varit väldigt glad över boken.

Om det så är det sista han gör så ska Oscarsstatyetten återbördas till sitt ursprungsland nämligen Sverige

– Han skulle ha blivit extrem arg, säger Otto och skrattar till. Ett torrt och kort skratt. Men jag tror också att han i sina bästa stunder kunde ha stannat upp, fortsätter han. Kanske han hade känt någonting, någonting hade väckts i honom. Han hade också kunnat le åt vissa stycken i min bok. Men om jag är helt ärlig skulle han nog mest ha blivit arg på mig och kanske skrivit en bok tillbaka som ett svar.

Lyssna på intervjun med Otto Gabrielsson här

Otto Gabrielsson har skrivit en bok till sin pappa Jörn Donner

18:24

Mammuten är startskottet

Men vi backar några år i tiden.

Året är 2013 och Jörn Donner har precis kommit ut med sitt storverk, självbiografin Mammuten. Otto är spänd av förväntan, nu kan han äntligen kanske lära känna sin pappa, åtminstone genom boken.

Otto besöker en tillställning i Stockholm. Pappa Jörn ska marknadsföra sin nya bok och Otto sitter i publiken, fullständigt tillintetgjord på grund av att han har läst självbiografin där Donner i en helt meningslös provokation i offentligheten har avfärdat sina barn. Sina två mellersta barn det vill säga.

Otto och hans jämnåriga halvsyster Susanna (1981–2017). “De två första, tillfälligt hopkomna 80-tals barnen var misstag, båda två, men lever ju" skrev Jörn Donner.

Efter att tillställningen är slut sitter Otto ut kön som sakta ringlar fram till pappan som sitter och signerar böcker. Han frågar om han kan få ett exemplar. Svaret kommer genast och utan pardon. “Nej, du får köpa.”

Men inköpet av en bok tog inte livet av Otto, inte heller hans pappas förnekelse av honom. Den väckte något annat inom den unga mannen. Det brann till inom honom. En ilska, ett raseri, en upprättelse.

I Vildhavre skriver Otto ”Mammuten har inte lyckats döda mig än. Men jag är ordentligt tillplattad. Nu skriver jag det här brevet, och det är ett sätt att resa mig.”

Papputen

Otto döper om boken Mammuten till Papputen.

Han skriver att boken borde heta “Papputen — historien om en kulturpappa”. Och att det är helt felaktigt att Jörn Donner liknar sig vid ett urtidsdjur som ensam stridit sig in i en annan tidsålder. “Det är tyvärr inte sant att du är den sista kvar i världen som har åsikter och betenden som för länge sedan borde försvunnit.”

Brutal och omskakande läsning

Boken Vildhavre är en brutal och omskakande skildring av hur Otto mår (och har mått) och hur han har upplevt sin pappa under sitt liv. Visste Jörn Donner hur hans bortvalda son kände?

– Inte visste han väl det? Men ett problem med pappa var ju att han inte heller var särskilt nyfiken. För mig är nyfikenheten fundamentet för att man ska lära känna någon annan människa. Alla typer av relationer behöver nyfikenhet. Med pappa var det som att prata med en betongvägg, en finsk betongvägg.

Min avsikt är inte att förstöra deras bild av Jörn Donner utan jag vill bara komplettera bilden av honom med min replik

Otto säger att det smärtsamma också handlade om att pappan nog var intresserad av sina två yngsta barn och hade en rätt hygglig relation med dem. Han hade en tydlig ansats att vara nyfiken på dem och deras uppväxt. Det känns bittert och orättvist.

– Jag hoppas att pappa inte medvetet ville såra och trycka ner mig. Men när jag läser brevet igen ser jag tendenser till att han ville trycka till mig.

Vistades tidigare ibland i Finland

Sedan 2007 har Otto och hans finlandssvenska halvsyskon inte umgåtts lika tätt och på den vägen naturligt också fått större distansering till varandra.

Då Otto var yngre vistades han några veckor varje sommar i Finland tillsammans med sin pappa och hans familj. Den rätta och riktiga familjen. Då lärde han också känna bättre sina yngsta halvbröder Daniel och Rafael. Nu känns det som de har kommit ifrån varandra.

– Jag har verkligen ingenting illa att säga om dem. Det handlar inte det här brevet om heller. Det handlar om mig och Jörn Donner och vår relation. Punkt.

Folk i omgivningen kan bli sårade

Trots det är boken full av gränslös bitterhet riktad främst mot den yngsta sonen, Rafael Donner, som också är författare och alltid haft sin pappas stöd och trygga hand om ryggen.

– Det kan hända att de blir sårade av min bok, min avsikt är inte att förstöra deras bild av Jörn Donner utan jag vill bara komplettera bilden av honom med min replik.

Otto växte upp i Sverige med sin mamma, Lisbet Gabrielsson och han säger att hon blev rätt omskakad då hon läste hans bok.

– Inte visste hon hur dåligt jag har mått i livet av mitt förhållande till pappa, eller kanske avsaknaden av ett förhållande till min pappa.

Oscarsstatyetten och ekan

Två saker som Otto vill ärva efter sin far är Oscarsstatyetten och ekan. Jörn Donner var producent för Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander (1984) och han är den enda finländaren som mottagit en Oscar för sitt arbete med filmen.

I boken hotar Otto med att om det så är det sista han gör så ska Oscarsstatyetten återbördas till sitt ursprungsland, nämligen Sverige.

– Jag har den inte. Ännu i varje fall, tillägger Otto med ett leende. Men det finns nog en lekfullhet i det när jag skriver det. Samtidigt vill jag på allvar förverkliga den drömmen, statyn tillföll Sverige och inte Finland, den hör hemma här.

Och roddbåten då? Under de somrar Otto besökte sin pappa brukade han få ro i en eka som han blev väldigt fäst vid. Han betvivlade att han skulle få ärva den eftersom Jörns yngre söner också tyckte om att använda den.

– Det är nog mer sannolikt att jag får den än statyetten, för ekan läcker nämligen. Det kan bli lite svårigheter att ro över den hit till Sverige. Men ekan är ett väldigt viktigt föremål för mig. Pappa fick den av familjen Bonnier och det skulle vara fint att äntligen återbörda den till den familjen. Som ett svar på Mammuten som kom ut på förlaget Bonnier. Ett sätt att säga tack och förlåt för de misstag som gjordes då de publicerade pappas självbiografi.