Svenska psykningen, massörens ord och Mörkös brandtal ledde till makalös VM-skräll – återupplev Lejonens väg till bragdguldet genom Kevin Lankinens ögon
”Jag visste att om jag inte gör den här räddningen så är turneringen över”
Svenska psykningen, massörens ord och Mörkös brandtal ledde till makalös VM-skräll – återupplev Lejonens väg till bragdguldet genom Kevin Lankinens ögon
Tre matcher mot tre klart starkare motståndare – tre klara segrar. Finlands herrlandslag i ishockey gjorde det som ingen trodde och tog ett bragdguld i Bratislava våren 2019. Yle Sporten ber målvaktshjälten Kevin Lankinen leda oss igenom de avgörande matcherna.
Finland gick in i ishockey-VM 2019 i Slovakien med ett sällsynt anonymt lag. Så gott som alla NHL-spelare tackade nej och istället fick chefstränaren Jukka Jalonen nöja sig med att ta ut en trupp med hela 18 debutanter. En av dem var förstemålvakten Kevin Lankinen.
Lagets chanser totalsågades. HBL:s krönika ”Ett av alla tiders sämsta lag – VM kan sluta i praktfiasko” fick stor uppmärksamhet under turneringens gång, och också Yle Sportens podd konstaterade att till och med kvartsfinal kan vara för mycket begärt.
Ändå inledde Lejonen turneringen med att slå Kanada med 3–1 efter två mål av Kaapo Kakko.
– Vi var ett flertal debutanter i den första matchen så visst var det nervöst. Ingen visste vad man skulle förvänta sig. Men så spelade vi en riktigt stark match mot ett lag som Kanada … storyn började nog redan från den matchen, säger Kevin Lankinen till Yle Sporten nu.
De enda förlusterna i gruppspelet kom mot USA efter förlängning och mot Tyskland i gruppspelets sista match.
– Det stod redan klart innan matchen mot Tyskland att vi skulle gå vidare, men samtidigt skulle vi med en seger ha slutat etta i gruppen – med en förlust väntade Tre Kronor i kvarten. Sådant tänker man förstås inte på, men vi var ändå inte tillräckligt förberedda, säger Lankinen och tillägger:
– Det blev istället en viktig påminnelse för oss. Vi insåg att 'hej vi har varit starka i gruppspelet, men om vi inte presterar på topp så blir det svårt'.
Tillsammans med målvaktshjälten Lankinen och Yle Sportens reporter på plats under de avgörande matcherna Christoffer Herberts blickar vi nu tillbaka på kvarten, semin – och den oförglömliga finalen.
Tyskland vann den sista gruppspelsmatchen med 4–2 och Finland slutade tvåa i gruppen bakom Kanada. I kvartsfinalen väntade Sverige, som i praktiken hade ett NHL-lag på benen. Av de 20 spelarna som spelade mot Finland höll endast tre inte till i NHL.
Christoffer Herberts: Det är flera decennier sedan Tre Kronor varit så stora förhandsfavoriter inför en match mot Lejonen. Den svenska truppen hade totalt gjort över 8000 NHL-matcher, det finländska lagets saldo var drygt 100.
Svenska målvakten Henrik Lundqvist hade stått för fler offensiva poäng i sin NHL-karriär än samtliga de finländska utespelarna tillsammans. Räknat i NHL-poäng under VM-säsongen hade den svenska truppen stått för 40 gånger fler. Ett tappert Finland skulle bara förlora snyggt och åka hem på sommarlov.
Kevin Lankinen: Förstås var vi medvetna om hurdant lag de hade. Men vi hade mött Kanada, USA och Tyskland som alla hade NHL-spelare och visste att vi kunde spela bra mot dem. Inte var det något nytt.
För mig personligen var det stort att få möta Henrik Lundqvist. Han är en av mina stora idoler och att få träffa honom i ett VM före matchen var speciellt.
Inför matchen försökte ändå svensk media spela lite mind games med oss. Framför allt med mig. De kunde ställa frågor som ”Sverige har 21 NHL-spelare och ni … nå, har inte riktigt lika många” och sedan skratta. Då tänkte jag nog att ”aj fan, de kommer hit och skämtar om oss före matchen”. Det gav oss rätt inställning. Vi ville visa att det är laget som avgör – inte namnlappen på ryggen.
Kanske var det laddningen, kanske var det faktumet att Sverige tvingats resa till Kosice strax innan kvartsfinalen – men Finland fick en drömstart då Niko Mikkola pangade in 1–0 redan efter en minut. Sverige vände ändå till 2–1 ännu före den första periodpausen. Det andra målet studsade in via Henri Jokiharjus skridsko.
Lankinen: Hela matchen var en berg-och-dalbana. En riktigt konstig match. Vi spelade bra och ägde enligt mig den första perioden. Ändå gjorde de två mål och ledde. Sedan satte de 3–1 genast i början av den andra perioden och många tänkte säkert att ”nej nu händer det igen”. Men vi hade ett starkt lag och visste att vi kunde vända.
Dessutom var Lundqvist darrig i den andra ändan. Det kändes som att varje skott vi satte på mål kunde gå in. Vi fick energi av det. Vi tänkte att om Lundqvist just i dag har sin dåliga dag så är det just i dag som vi kan slå Sverige. Det stärkte vår laganda.
Jag fick också själv energi av det. Jag tänkte att om en blivande Hall of Fame-målvakt är skakig i den andra ändan av planen, så kan jag inte vara det.
Petteri Lindbohm slog in 2–3 och Jani Hakanpää kvitterade till 3–3 innan andra perioden ens blivit 10 minuter gammal. Men igen satte Tre Kronor in ett mål strax innan pausen. Erik Gustafssons skott från blålinjen verkade träffa i stolpen, men videogranskningen visade att pucken de facto prickat videokameran inne i målet.
Lankinen: Jättekonstiga händelser hela matchen. Jag hade aldrig varit med om att de plötsligt hittar ett mål och vrider tillbaka klockan en hel minut. Men vi visade samtidigt vår verkliga styrka. Mikkola, Lindbohm och Hakanpää nätade. Stort av backarna att ta laget på sina axlar och kvittera.
Vi hade ju inga stora offensiva stjärnor i truppen. Kaapo Kakko var i stort sett den enda. Men vi var ett starkt lag. Där hade Jukka Jalonen gjort ett bra jobb och byggt laget på rätt sätt. Alla kunde axla ansvaret då det behövdes.
Efter snabba mål i både första och andra blev den tredje perioden en tillknäppt historia. Finland kämpade på, men lyckades inte utjämna. Med några minuter kvar plockade Jukka Jalonen ut Kevin Lankinen och Finland jagade 4–4-målet med sex utespelare.
Lankinen: Då blev det nog nervöst. Som målvakt vill man aldrig hamna i det läget. Jag minns att Patric Hörnqvist fick ett jätteläge kort efter, men missade. Han hade all tid i världen att punktera matchen, men missade. Det gav oss en sista avgörande gnutta av hopp. Killarna tog över och rätt man fick sätta in pucken.
Marko Anttila gjorde sitt första mål för turneringen då han sopade in 4–4 med 89 sekunder kvar av den tredje perioden.
Lankinen: Anttila är ju inte direkt killen man förväntar sig att få ansvar då man desperat behöver ett mål och spelar utan målvakt. Han hade gjort noll mål i turneringen och var inte direkt den vassaste målskytten i laget. Men ändå satte han in pucken.
Glädjen på bänken var otrolig – inte minst eftersom det var just Marko som gjorde målet och man såg hur glad han blev. Det var kalla kårar längs med ryggraden. Det är en sak att se sådant på tv - att få sitta på bänken och njuta av känslan var helt otroligt. Efter det visste vi att vi hade fördelen.
Matchen gick till förlängning. Där lyckades Sverige snabbt skapa några farliga lägen. Adrian Kempe fick det farligaste, men Lankinen räddade. Pucken hamnade rakt på Sakari Manninens klubba. Manninen vände själv upp till anfall och sköt in pucken upp i krysset förbi Henrik Lundqvist. Finland var klart för semifinal.
Lankinen: Just den där chansen som ledde till att … det är ju alltid farligt då motståndaren kommer två mot en över blålinjen. Jag visste att om jag inte gör den här räddningen så är turneringen över. Istället vände vi och vann. Det är små saker som avgör matcher som den här. Man måste acceptera sin roll i det hela. Det är du som avgör.
Det är en av de bästa känslorna jag har upplevt i min karriär.
Såväl SVT, Aftonbladet som Expressen använde ordet ”fiasko” i sin rubrik efter matchen. I det finska referatet på C More utbrast Antero Mertaranta ”Löikö Mörkö sisään?” – ungefär ”slog Mörkö in den?” på svenska – då ”Mörkö-Marko” Anttila kvitterade. Ljudsnutten användes snabbt i en låt som genast slog igenom.
Herberts: Sättet segern kom på gav en otrolig självförtroendeboost som var väldigt lätt att märka. För det var ingen tursam seger där pucken råkade studsa Finlands väg. Lejonen var faktiskt klasser bättre, och vann till exempel skotten överlägset i de två sista perioderna.
Lankinen: Det var en enorm seger för oss. Efter matchen kunde vi njuta. Vi åt middag tillsammans och lyssnade på Mertarantas referat från de avgörande målen. Vi grinade och njöt av stunden.
Vi läste vad svensk media hade skrivit före matchen – att Lundqvist aldrig förlorat mot Finland i ett VM – men hej, vi slog honom ändå! Det berättar mycket om laget. Att vi, som ingen förväntat sig något av, kommer in och slår ett av de starkaste VM-lagen någonsin. Vi visste att om vi kunde slå dem så kan vi slå vem som helst.
I semifinalen ställdes Finland mot Ryssland, ett annat lag med så gott som idel NHL-stjärnor, bland andra säsongens poängligaetta Nikita Kutjerov och skyttekung Aleksander Ovetjkin. Andrej Vasilevskij valdes senare under sommaren till NHL:s bästa målvakt.
Herberts: Jukka Jalonen lyckades helt perfekt med den mentala sidan inför matchen mot Sverige. Han erkände villigt att i en bäst-av-sju-serie skulle Finland inte kunna vinna, men i en enskild match var allt möjligt. Det var bara att kopiera den inställningen till Rysslandsmatchen, för utgångspunkten var i praktiken identisk.
Lankinen: Vi hann inte sova hemskt många timmar innan det var dags att stiga på tåget från Kosice till Bratislava. Ändå var stämningen avslappnad och bra. Vissa spelade kort, själv försökte jag sova. Men man hade ganska många meddelanden och samtal att svara på efter Sverigematchen. Telefonen hade exploderat.
När vi sedan kom till Bratislava så var det många små saker som påminde oss om VM 2011. Det gav oss rätt mentalitet. Till exempel fick vi exakt samma omklädningsrum som Finland hade då. Jag satt på exakt samma plats som Petri Vehanen då han var förstemålvakt och avgjorde matcher.
Vår massör Juha Sulin kom fram till mig och sade att ”hördu Kevin, våren 2011 satt jag här och sprutade champagne. Jag har en ganska bra känsla just nu”. Då fick man rätt inställning. Vi ville tro på våra chanser, men samtidigt visste vi att det blir otroligt svårt.
Finland och Ryssland möttes i den tidigare semifinalen och matchen körde igång klockan 16.15. Lejonen var vassare från start. Laget hade flera farliga målchanser i den första perioden och närmast var Kaapo Kakko som kom någon centimeter från att peta in pucken. Men de två första perioderna var mållösa.
Lankinen: Mycket berodde på att vi faktiskt mött dem i EHT-turneringen i Tjeckien strax före VM. De hade så gott som samma lag där och då slog vi dem med 3–1. Vi upplevde det inte alls som någon omöjlig uppgift.
Själv kände jag mig mer laddad än någonsin tidigare. Därför minns jag inte heller hemskt mycket från matchen, men visst var det ju en ultimat utmaning. VM-semi och så har de världens bästa spelare i laget. Frågan är om de inte var ännu starkare än Sverige.
Halvvägs in i den tredje perioden satte Marko Anttila in 1–0-målet. Efter det tog Ryssland över matchbilden totalt och inledde en sällan skådad anstormning mot det finländska målet. Men Lankinen och resten av laget orkade kämpa.
Såväl Kutjerov, Ovetjkin som Jevgenij Malkin stod på isen under de sista minuterna då ryssarna desperat försökte kvittera. Men puckarna gick inte in.
Då slutsummern löd föll Kevin Lankinen ner på knä medan resten av laget åkte fram för att fira bragdsegern.
Lankinen: Jag var slut både fysiskt och mentalt. Det var en enorm lättnad. Jag orkade inte ens jubla fast vi hade vunnit en av de största matcherna i finländsk hockeyhistoria. Att höra slutsummern och se killarna rusa mot mig med full fart – det är något jag inte ens kan beskriva.
Men vi visste ju att om vi klarar det här så är vi i VM-final. Att få spela om sånt är något man drömt om som barn. Jag fick energi och styrka av den tanken. Alla i laget visste att vi måste ge allt. Själv kände jag att jag verkade vara på rätt plats hela tiden. Och lite tur hade jag också, jag tvingades ju spela slutet utan klubba efter att ha tappat den.
Men vad de än gjorde och vad de än försökte så var vi starkare som lag.
Herberts: Attityden efter segern var imponerande ödmjuk. Hockeyspelare lär sig väldigt tidigt i karriären att säga saker som ”nu glömmer vi det här och blickar mot nästa match”, ”vi kan ännu ta ett steg till” och ”ingenting är vunnet än”. Men den här truppen levererade klyschorna på ett sällsynt trovärdigt sätt.
I den senare semifinalen slog Kanada Tjeckien med hela 5–1 och det stod samtidigt klart att VM skulle avslutas med en repris på premiären. Chefstränaren Jalonen medgav också att Kanada skulle vara en helt annan motståndare än Ryssland och Sverige.
Herberts: Finlands saldo i ishockeyfinaler var två segrar och tio förluster. Mot Kanada var facit fyra förluster på fyra finaler. Men på något bisarrt sätt bidrog just den statistiken och hockeyhistorien till en känsla att Lejonen kan fixa det här. ”Det stod skrivet i stjärnorna”, sa Jukka Jalonen efteråt och det kändes faktiskt så redan inför finalen.
Lankinen: Vi fick veta vem vi skulle möta ganska sent på kvällen, men i det skedet spelade det inte någon roll längre. Vi visste att det bara är en match kvar och även om man var ganska trött – vi hade ändå spelat tio matcher på drygt två veckor – så var det inte svårt att ställa om.
Det som störde förberedelserna mest var att vi inte hade någon morgonis den söndagen. Just på grund av det tunga matchschemat. Så istället gick vi bara runt och väntade på att matchen skulle börja. Det var svårt.
Själv var jag väldigt nervös och även om man hade lyxen att ha flickvännen och familjen där så visste jag inte vad jag skulle göra. Men samtidigt har det fungerat bra för mig. Jag kan använda nervositeten till att bli mer taggad.
Vi såg också till att tillbringa så mycket tid som möjligt tillsammans med hela laget. Vi åt tillsammans, gick ut på promenader tillsammans … vi visste alla att det bara är en match kvar. Vinner vi den är vi världsmästare.
I motsats till kvarts- och semifinalen fick Lejonen en dålig start. Finland tog tre utvisningar, Oliwer Kaski sumpade ett straffskott och Lönnlöven ledde med 1–0 efter första perioden.
Lankinen: Det var en jobbig period. Vi spelade inte alls bra, tog en massa utvisningar och Kanada fick flera farliga chanser. Men i pausen såg Anttila, Veli-Matti Savinainen och de andra kaptenerna till att vi alla förstod vad som stod på spel.
De berättade för oss att det är nu som det gäller. Det är bara 1–0 på tavlan och vi hade inte alls spelat bra. Att det bara är en match – och om vi vinner den så kan vi vara nöjda för evigt. Det var inte många gånger under turneringen som de behövde säga något sådant, så när de faktiskt tog tillfället i akt så var det många som vaknade och insåg stundens allvar.
Ibland behöver coachen inte säga något, det räcker med att ledarna i omklädningsrummet visar med exempel. Sedan kom vi ju mycket starkare in i den andra perioden och spelade på samma sätt som vi gjort hela turneringen.
Lagkaptenen Anttila kvitterade 2.35 in i den andra perioden då Kanadas målskytt Shea Theodore satt utvisad. Samtidigt började Lejonen ta över allt mer.
Herberts: Finland hade säkert nytta av att laget hade vanan inne av att hamna i underläge. Lejonen låg under i sex av tio matcher i VM, senast i kvartsfinalen mot Sverige. Också mot USA, Slovakien och Danmark gjorde motståndaren det första målet. Det hörde liksom till, bara att köra vidare.
Det här låter säkert som en efterhandskonstruktion, men kan faktiskt kollas upp. Halvvägs in i andra perioden i finalen kom en lång sekvens utan spelavbrott där Finland malde på och skapade lägen med samtliga fyra femmor och då skrev jag i Yle Sportens chatt ”om ni undrar så var det den där spelsekvensen som fick mig att inse att Lejonen kommer att bli världsmästare”.
Det var så tydligt att Finland också fått finalen dit de ville, Kanada hade ingen motmedicin mot Finlands flow.
Lejonen fick en rivstart också på tredje perioden. Anttila gjorde på passning av Savinainen 2–1 exakt 2.35 in i också den perioden. Med drygt fyra minuter på klockan pangade Harri Pesonen in 3–1.
Lankinen: Att det var just Anttila som satte både 1–1 och 2–1 gav en enorm boost till hela laget. Här kom han igen och avgjorde matchen själv, liksom. Det var ju enormt att han hade kvitterat mot Tre Kronor och avgjort mot Ryssland – att han gjorde det på nytt gav oss jättemycket energi. Då jag såg hans min efter 2–1-målet förstod jag att vi var nära.
När Pesonen sedan satte 3–1 med fyra minuter kvar att spela kände jag att det faktiskt kunde gå vägen. Men samtidigt vill jag ju inte tänka på det alls. Kanada pressade som galna hela tredje perioden. De hade väl 20 skott på mål bara i tredje (21 reds.anm.) så man hann inte tänka på så värst mycket.
Nu i efterhand har många lagkamrater sagt att de till och med fick lugna ner sig på bänken efter Pesonens mål. Vi var så nära, men ändå var det mycket kvar av matchen. Själv visste jag att om jag nu sköter mitt så är vi världsmästare. Det gav mig enormt mycket motivation.
Känslan är svår att beskriva egentligen. Det är något man sällan känner ens då man spelar ishockey – att få vara med och avgöra matchen.
Den sista halva minuten var speciell. När sekunderna började rinna ut insåg man att vi faktiskt kommer att vinna VM-guld. Men ingen slutade kämpa. Speciellt inte Joel Kiviranta. Medan domaren blåste av höll han fortfarande på att jaga puck och kom på grund av det sent till firandet framför målet. Det berättar mycket om attityden i laget.
När det sedan stod klart att vi hade vunnit kom sådana känslor man inte kan sätta ord på. Det är ju något man bara kunnat drömma om. Man hade sett VM 2011, hört om hur det var 1995 … att själv få vara med och uppleva något liknande är en otroligt fin ära.
Att få se Marko lyfta pokalen, att få guldmedaljen runt halsen, se tårarna rinna både hos lagkamrater och familjemedlemmarna på läktaren. Det var stora känslor.
Festen i omklädningsrummet höll sedan på ganska länge. Man ville ju inte sticka därifrån. Det var det bästa som fanns. Att spruta champagne, spela upp ”Löikö Mörkö sisään” och festa med killarna. Jag får fortfarande kalla kårar då jag tänker på det.
Herberts: De logiska förklaringarna handlar säkert om ord som kollektiv, laganda, arbetsmoral, ödmjukhet och uppoffringar. Men det fanns inget logiskt alls med det här guldet. Jukka Jalonen själv sa några månader innan VM att det knappast går att vinna VM utan NHL-stjärnor. Det här var inget annat än ett oförklarligt mirakel.
Efter firandet i hallen åkte laget tillsammans med familjemedlemmarna vidare till en restaurang där festen pågick in i småtimmarna.
Lankinen: Det var tal hit och tal dit, men ändå lugn och fin stämning. Vi höll på hela natten, vissa sov inte en sekund innan det var dags att stiga på flygplanet till Finland.
När vi sedan körde iväg från flygplatsen såg vi att de hade stoppat trafiken och att människor stod längs med vägen och jublade galet. Det kändes som att man skulle ha varit en rockstjärna. Det var helt otroligt.
När bussen sedan kurvade in till Kajsaniemiparken och vi såg folkmassan … då insåg vi för första gången hur stort det här hade varit för hela nationen.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
