Resiliens är det nya modeordet - tilltron till staten en orsak till Finlands kristålighet: "Staten behövs för att ställa saker till rätta"

Modeordet resiliens kan beskrivas som förmågan att stå emot och återhämta sig från påfrestningar, ett slags elasticitet. Det handlar om kristålighet, och hur väl - eller illa - förberett ett samhälle är på att hantera påfrestningar.

Europa har upplevt ekonomiska chocker, politiska förändringar, migration och säkerhetshot. Allt detta har testat gränserna för uthållighet både hos individer, länder, regioner och institutioner.

Den så kallade resiliensen - återhämtningsförmågan - har satts på prov.

EU-kommissionens forskningscentral JRC har testat resiliensen hos de socioekonomiska systemen i EU-länder i förhållande till den stora finanskris som uppstod 2007.

En av de slutsatser som JRC drog i sin studie var att de länder som mer än andra länder hade satsat pengar på socialskydd redan tidigare, före krisen, upplevde mindre negativa effekter av krisen.

För att förstå resiliens behövs också de socioekonomiska aspekterna

Begreppet resiliens har använts inom ekologi, psykologi och småningom också i ett vidare perspektiv, till exempel vid stadsplanering.

Resiliens används ofta utgående från enbart ekonomiska perspektiv men JRC tar in samhället som helhet i ett försök att förstå hur resiliens byggs upp.

JRC går vidare från begreppet bruttonationalprodukt (BNP) vid mätandet av framgång och välmående, och tar med också det sociala och mänskliga kapitalet, institutioner och infrastruktur. Bland annat faktorer som hälsa och fattigdom beaktas vid bedömningen av resiliensen i ett samhälle som utsätts för en ekonomisk chock.

Resiliens av olika slag vid finanskrisen 2007

• Bulgarien visade sig vara mer resilient då dimensioner som social utslagning, lycka, hälsa och löner togs med i analysen
• Ungern fick å sin sida en betydligt sämre resiliens då den sociala dimensionen ingick som faktor
• Tyskland och Polen visade sig höra till de mest resilienta länderna
• Bulgarien och de baltiska länderna tenderade att klara sig bättre på medellång sikt än på kort sikt.
• Irland visade sig ha en god anpassningsförmåga - trots sina svåra motgångar.
• Italien ser ut att fortsättningsvis kämpa med återhämtningen. Grekland var det land som påverkades allra värst.
• Vissa länder - i synnerhet Tyskland - har haft förmågan att "studsa framåt" och förbättra sin situation i jämförelse med det läge som rådde före krisen.
• Kroatien, Cypern, Grekland, Italien och Spanien släpar fortfarande efter de andra länderna i de flesta socioekonomiska sammanhang i jämförelse med läget före krisen.

Anpassning eller kollaps?

Då samhällen utsätts för svåra påfrestningar riskerar det att kollapsa - till exempel i samband med en pandemi - och då måste ledarna reagera.

Det är då man hur interaktionen mellan styrande och styrda fungerar och om resiliensen i samhället är stark.

En kris ger också en möjlighet att stanna upp, reflektera och ändra på ohållbara strukturer och beteenden.

Det är inte nödvändigtvis så att ett rikare land hanterar krisen bättre än ett fattigare land

I dag tampas hela världen med en virusepidemi och måste planera för återhämtning. Med hjälp av stimulanspaket och åtgärder kan det byggas upp ett mer resilient samhälle som kan klara av nya chocker och kriser i framtiden.

- Det är ändå inte nödvändigtvis så att ett rikare land hanterar en kris ”bättre” än ett fattigare land.  Det handlar snarare om landets förmåga att navigera och hantera den här typens osäkerhet. I fattigare länder har samhället ibland kanske vant sig vid motgångar bättre än i rika länder, vilket kan leda till ökad anpassningsbarhet, säger David Collste, forskare vid Stockholm Resilience Centre, en internationell forskningsenhet vid Stockholms universitet.

- Men välstånd underlättar ju givetvis förmågan att agera när krisen väl inträffar och då det måste investeras i återhämtningen. 

Länder är resilienta på olika sätt

Collste konstaterar att ansvarsfrågan i kristider hanteras på varierande sätt. I Finland och Sverige är det normalt att staten hanterar vården av äldre,  medan det i delar av Sydeuropa kanske är mer naturligt för familjen att hantera det, vilket i sig kan leda till olika typer av resiliens i systemen. 

Resilienstänkandet handlar också om kapaciteten hos ett land att omvandlas så att det blir bättre på att hantera framtida kriser. Collste ger som exempel Sverige som i efterdyningarna av tsunamikatastrofen 2004 fokuserade mycket på krishantering.

Det gav i sin tur upphov till Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) som nu är aktiv i att samordna hanteringen av coronaepidemin. 

Resiliens är ibland motsatsen till effektivitet

Collste påpekar att resiliens ibland presenteras som en motsats till effektivitet.

- Ett mer auktoritärt land kanske i vissa fall mer effektivt kan hantera krisen när den väl är ett faktum genom den auktoritära statens förmåga att agera kraftfullt, men ett sådant system kan också vara mindre lyhört, och viktiga röster och tidiga varningssignaler tystas ner - vilket vi har sett i fall av denna kris.

Resiliens byggs upp med både höger- och vänsterargument

Collste säger att åtgärder för att öka ett samhälles resiliens kan hämta argument från såväl konservatism, traditionell liberalism som från gröna och socialism.

- Till exempel ur ett socialdemokratiskt perspektiv kan resiliens handla om behovet av socialförsäkringssystem som hindrar individer från att bli helt utlämnade vid arbetslöshet eller pension.  De gröna kan betona vikten av matsäkerhet och anse att ett decentraliserat energisystem är mer resilient än om man lutar sig mot importerade fossila källor eller kärnkraft. 

Finland ett resilient land - tilltron till staten är stark

I historiskt perspektiv har Finland genomgått olika slags kriser - som en del av det svenska riket, som ryskt storfurstendöme och som självständig stat. Finland tvingades också betala ett stort krigsskadestånd och har gått genom djupa vågdalar.

Samhället har flera gånger tvingats lägga om kursen eller starta upp på nytt under historiens gång.

Professor emeritus, historikern Nils-Erik Villstrand, har granskat de största krisperioderna i Finlands historia, och konstaterar att de är där de bärande strukturerna synliggörs.

- Via kriser kan man säga något väsentligt om hur ett samhälle är uppbyggt.

Han påpekar att det både i Finland och de övriga nordiska länderna finns en tilltro till staten som aktör. Det är också viktigt att notera att korruption inte förekommer i särskilt hög grad.

- Det finns en tillit och ett slags ömsesidigt beroende mellan statsmakten och medborgarna. Här litar man på staten - främst kanske på polis- och domstolsväsendet, och en bred dialog i samhället ses som betydelsefull.

Finland är ett relativt resurs- och folkfattigt område högt i norr med ett ogästvänligt klimat, och man kunde kanske därför tro att det är svårt att bli framgångsrikt i internationellt perspektiv. Finland ligger ändå i täten på olika rankningslistor.

- Finland rankas som den mest stabila staten i värden. Det skulle man kanske inte tro med tanke på att det handlar om ett land som för drygt hundra år sedan var mitt inne i ett inbördeskrig, konstaterar Villstrand.

- Ett land som kommer ut ur en kris och försöker återgå till normalläge är aldrig det samma land som gick in i krisen. Det är något nytt som växer fram.

I dag under coronatider kan man se att Finland har varit förutseende, och att det finns en beredskap, säger Villstrand och ger som konkret exempel Försörjningsberedskapscentralen som verkar tillsammans med olika centrala företag.

- Vi har byggt upp en buffert som ger oss en möjlighet att klara av också dåliga tider. Och vi har inte heller avvecklat vår värnplikt.

Sårbarhet fanns förr - och sårbarhet finns i dag

- Smittsamma sjukdomar har rasat över världen också tidigare, och på 1700-talet tog man till samma arsenal som i dag vid en epidemi: begränsad rörlighet och isolering, konstaterar Villstrand.

Förr fanns det dessutom en sårbarhet som var kopplad till naturens växlingar, och som kunde slå ut samhället. Då skörden slog fel ledde det till svåra försörjningskriser.

Villstrand påpekar att det gamla bondesamhället var mycket sårbart, och att det inte alltid var möjligt att få spannmål som kunde mätta alla munnar. Och det var de fattiga och marginaliserade som drabbades värst.

- Men samtidigt handlade det ändå om ett självförstärkande samhälle som var enkelt konstruerat. Det var lätt att bygga upp strukturerna på nytt. Husen reparerades och åkern odlades på nytt.

Också i dagens värld är sårbarheten mycket påtaglig.

- I dag lever vi i en allt mer sårbar och komplicerad värld som vi är beroende av. Den långtgående globaliseringen påverkar oss alla. Om man till exempel ska tillverka något är man helt beroende av en komponent som tillverkas i Kina.

Man kan fråga sig om vi i dag är mer sårbara än förr trots att vi har skyddsnät av olika slag.

- Det är en mycket svår fråga. Det finns olika slags sårbarhet, och det är svårt att jämföra dagens värld med gårdagens. Man kan väl kanske säga att vi i dag ändå är minst lika sårbara som då - och kanske till och med lite mer sårbara, säger Villstrand.

Enligt honom ska man inte lita på att marknadsfundamentalism kan få ett samhälle att fungera.

- Vi behöver en stat som ställer saker och ting till rätta då marknaden misslyckas.

Mediernas roll viktig för både diskussion och återhämtning

Att upprätthålla resiliens handlar alltså om att vara beredd på osäkerheter och kunna hantera chocker. Myndigheter har specifikt fokus på detta, men samhället är ju också mer än staten, säger David Collste.

Han pekar på mediernas särskilda roll; att inte bara informera medborgare utan också att upprätthålla en allmän diskussion om hur krisen och återhämtningen ska hanteras. 

- En öppen samhällsdiskussion visar den serie av problem som coronakrisen medför ur olika perspektiv.   Det är inte bara epidemiologer utan också  matematiker, sjuksköterskor, statsvetare, ekonomer, filosofer, företagare och läkare som har belyst olika aspekter av epidemin och hur den kan hanteras för samhällets bästa.

-  Det här kan ge samhället större resiliens, säger Collste.

De mindre bemedlade hamnar i utkanten av "det nya normala"

Eija Meriläinen, som nyligen doktorerade vid Svenska handelshögskolan, har undersökt hur katastrofer avslöjar orättvisor i stadspolitiken. (”Urban Disaster Governance: Resilience and Rights in the Unequal City”)

Enligt Meriläinen tenderar dagens politik att representera de mäktiga samhällsaktörernas intressen snarare än de marginaliserade människor som ofta drabbas värst under en återhämtningsperiod då ekonomin ska byggas upp på nytt och samhället ska återgå till "det nya normala" .

En katastrof - till exempel hur ett virus eller en jordbävning påverkar människors liv - är både social och politisk. Det är samhällsstrukturen som avgör vem en katastrof påverkar och hur mycket. Människor som redan är marginaliserade löper en större risk att dö eller förlora sitt uppehälle och hem i en katastrof.

Enligt Meriläinen är det problematiskt att den säkra, robusta, chockfria staden ofta byggs med ekonomin och de mäktiga aktörerna i åtanke. De som lever i utkanten av samhället - och som drabbas värst - förväntas återhämta sig på egen hand.

Också David Collste ser riskerna.

- När olika typer av miljörelaterade risker ökar, inklusive risken för epidemier, finns det samtidigt en risk för att redan befintliga ojämlikheter förstärks.
 

- Om de som har det svårast får mest stöd då man försöker bevara ett samhälle trots externa chocker kan man säga att resilienstanken innefattar alla människor, men det är inget som nödvändigtvis är uttalat  när man pratar om resiliens. Resilienstanken behöver då kompletteras med tankar om jämlikhet och rättvisa, säger Collste.

Begreppet resiliens har ändå allmänt associerats med något positivt: Att komma igen, att återgå till "det nya normala" efter en chock, och att skapa en ny framtid.

Men begreppet får alltså kritik för att inte ta itu med grundorsakerna till varför de marginaliserade människorna är de som lider mest då ett samhälle raseras och ska byggas upp på nytt.

Och Gandhi uppges ju ha sagt ungefär så här: "Varje samhälle bör bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta".

Källor: Karonen, P., & Villstrand, N. E. (2018). Kriser och resiliens i Finlands historia 1400–2000. Historisk Tidskrift för Finland, 102(4), https://journal.fi/htf/article/view/70364Stockholm Recilience Centre, EU-kommissionens forskningscenter JVC, Eija Meriläinen, Svenska handelshögskolan

Inom ekonomin används termen resiliens till exempel då man vill se var företag har förutsättningar att klara sig bra, och var det finns risker. Se resiliensindex 2019 för olika länder