Tania Söderman blev blind under studietiden: "Jag har blivit en öppnare människa, men känslan av trygghet är borta"
Tania Söderman har inte ett behov av att se människorna runt omkring sig, men hon njuter mer av samvaron med andra nuförtiden än då hon var seende.
Tania fick diagnosen diabetes mellitus då hon var fem år gammal. Det var ingen lätt omställning för henne att anpassa sig till sjukdomen.
Insulinet som hon fick på 1970-talet var något helt annat än det som nu finns tillgängligt.
– Och jag älskade godis, men sattes på en sträng diet. En diet som jag bröt emot genom att smygäta godis, berättar Tania.
När Tania var elva år flyttade familjen till England. Där råkade hon som 17-åring ut för en bilolycka. Hon fick svår hjärnskakning och krossade ben.
Eftersom hon hoppades att Finland skulle kunna erbjuda bättre läkarvård och eftersom hon längtade hem, flyttade hon tillbaka genast efter studentexamen.
– Jag fick bättre diabetesvård i Finland. Då blev det lättare för mig att acceptera min sjukdom.
Synen försämras allt mer - till slut blir Tania blind
Tania syster studerade vid Åbo Akademi och Tania flyttade ihop med systern och skrev in sig vid den statsvetenskapliga fakulteten.
Sociologi, socialpolitik och nationalekonom var det som intresserade mest, men det var inte möjligt för Tania att slutföra sina studier. Hennes syn försämrades trots otaliga ögonoperationer.
I Himlaliv berättar Tania om sin resa från seende till blind.
Till en början förstod Tania inte att hon blivit helt blind.
– Jag kände bra av omgivningen och klarade mig utan käpp. Jag trodde att jag fortfarande kunde se, säger hon leende.
Men hennes hjärna hamnade i ett kaos som hon inte fick någon rätsida på. Det var som om allt skulle ha varit nytt för henne och samtidigt blev hon blev mer och mer isolerad.
– Mina kompisar tyckte kanske att jag såg konstig ut i blicken och jag höll mig mest ensam hemma.
Jag pratade inte så mycket före jag blev blind. Nu kommenterar jag mera. Jag har blivit en pratkvarn.
Tania Söderman
Lägger märke till uttryck och värme i tonen
Tania bor nu i ett servicehus i Helsingfors. Hon upplever att hon får det stöd hon behöver i sitt dagliga liv. Numera ersätter hon seendet med tankar och ord och talar om ett tredimensionellt sinne.
– Jag pratade inte så mycket förrän jag blev blind. Nu kommenterar jag mera. Jag har blivit en pratkvarn.
En stor del av hennes trygghetskänsla är borta, men hon använder sina sinnen på ett annat sätt nu än tidigare.
– Jag kan röra mig i ett rum med händerna framför mig, uppfatta rum och avstånd genom att fokusera på ljudet. Mina sinnen har blivit långt mer skärpta än då jag var seende.
Då Tania träffar en ny människa får hon ett intryck av personens gestalt och former. Om hen säger någonting lägger Tania märke till uttrycket och värmen i tonen.
– Jag har inte ett behov av att se människorna runt omkring mig, men jag njuter mer av samvaron nuförtiden än då jag var seende.
Det spelar ingen roll för Tania hur en person ser ut.
– Skulle det egentligen inte vara mycket fördomsfullt att låta någons utseende påverka hur man beter sig mot dem?
Svårt vara andra till lags
Tania vill inte förarga folk, för hon är rädd för att bli lämnad ensam.
– Jag är rädd att folk skall springa ifrån mig och tycka att jag är konstig ifall jag säger något fel.
Hon säger att hon känner att hon borde vara alla till lags. Det blir jobbigt eftersom hon inte kan veta hur andra vill att hon ska vara.
Var inte rädda för att jag är blind.
Tania anser att man inte borde fjäska för andra för att de skall bli nöjda. Men samtidigt har hon så mycket att säga att hon är rädd för att förvirra folk.
– Jag önskar att jag skulle lyssna bättre innan jag säger något och att andra skulle lyssna på mig, men också prata på som de själva vill.
Hon inser att hon måste tänka på sig själv för att veta var hon har sig själv.
– Men jag skulle vilja säga åt de seende är att mitt liv är okej. Var inte rädda för att jag är blind.
En dröm ledde till intresse för trosfrågor
Tania berättar att hon hade livliga drömmar som en del av anpassningsprocessen då hon blev blind. En natt drömde hon om änglar.
– Drömmen var så stark att den fick mig att tänka på att vi människor har ett behov av att tro på något som är större än vi själva.
Jag ville lära mig trosbekännelsen.
Hon kände inte till religion eftersom hon inte hade religionsundervisning i England. Hon gick i en internationell skola där eleverna inte hade någon gemensam tro.
– Ända sedan jag blev blind har jag funderat på varför jag inte blivit konfirmerad. Jag ville lära mig trosbekännelsen.
Tania gick en Alphakurs, en introduktionskurs i kristen tro, och bestämde sig för att bli konfirmerad.
Hon beskriver trosbekännelsen som en polerad, poetisk och fint utredd skrift. Det kändes som ett varmt stråk i sinnet då hon lärde sig den utantill.
Att läsa trosbekännelsen under konfirmationen fick henne att känna sig som en bland alla andra.
– Den talar om syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet. Om det här går att tro på så går det inte att kalla någon av oss för syndare heller. Det var en andäktig känsla.
Men Tania har en dröm.
– Jag skulle vilja att alla människor fick känna att de bidrar med något här i världen. Vi är alla värda uppskattning. Även människor som är utslagna.
