Därför kan du aldrig vinna en debatt längre - vi väljer vår egen sanning och struntar i motargumenten
Det har aldrig varit lättare att undvika bevis som motsäger den egna åsikten och det har aldrig varit lättare att hitta argument för den åsikt man har, oavsett vilken den är. Att selektivt "välja sin sanning" utifrån sin egen övertygelse gör vi både medvetet och omedvetet. Fenomenet kallas för bekräftelsebias och är den kanske vanligaste tankefällan av alla.
Detta kan bli ödesdigert då vi kan bortse från det som är evidens och har vetenskapligt stöd.
Genom att filtrera och välja bort information som inte stämmer överens med våra personliga uppfattningar, åsikter eller övertygelser, stärker vi våra redan förutfattade meningar.
Om du till exempel är övertygad om att fullmåne påverkar din nattsömn, så kommer du både medvetet och omedvetet att leta efter "bevis" som stärker denna uppfattning.
Det här oavsett om det finns några vetenskapliga belägg eller inte för hur fullmåne påverkar vår sömn.
Bekräftelsebias, eller konfirmeringsbias, är starkt förankrat i oss och det innebär ett selektivt tänkande där vi tenderar att lägga märke till det som bekräftar de egna övertygelserna.
Samtidigt ignorerar vi eller undervärderar relevansen hos det som inte stöder vår övertygelse.
Daniel Kahneman är en av få psykologer som fått Nobelpris.
År 2002 tilldelades han priset i ekonomisk vetenskap till följd av hans forskning om den så kallade prospektteorin.
Prospektteorin går ut på att människor upplever förväntade vinster och förluster på olika sätt och han presenterar en mängd tankefel vi gör i sammanhanget, däribland bekräftelsebias.
Vi prövar helst inte sanningshalten
Jan Antfolk som är biträdande professor i psykologi vid Åbo Akademi beskriver bekräftelsebias som "ett tankefel som beskriver vår tendens att föredra sådan information som stöder eller stärker de uppfattningar vi redan har".
Utöver detta kommer vi också selektivt ihåg saker som stöder vår uppfattning eller övertygelse.
- Alla som någonsin grälat med sin partner känner säkert igen sig här. Vi minns sådant som gynnar vår sak, och låter annat bli osagt.
Vi organiserar informationen på ett sätt där vi inte falsifierar vår uppfattning, alltså vi prövar inte hur sanningsenlig vår uppfattning är. Istället söker vi bara mer stöd för den.
Med detta så djupt inrotat i oss och med ett internet där vi kan skräddarsy den information vi vill ha, har vi nått en punkt i samhällsdebatten där positionerna ofta är låsta och man vägrar ge efter även om man konfronteras med fakta och goda vetenskapliga belägg.
- På individnivå genomsyrar detta allt vårt tänkande. Vi är sällan beredda att bli bevisade motsatsen till det vi tror, säger Antfolk.
Antfolk vill därför uppmana oss att våga testa våra uppfattningar gentemot data, alltså mot det som är vetenskapligt bevisat.
- Vi vill alla ha rätt, men det är inget hemskt i att inse att man har haft en felaktig uppfattning om något.
Om man ändå vägrar titta på hur data, eller "verkligheten", ser ut är man fast i en bekräftelsebias.
På samhällsnivå finns det också så kallade kollektiva sanningar som saknar vetenskaplig grund.
- Till exempel tänker vi ofta att finländare är ett tyst och blygt folk. Vi vet inte om en studie skulle visa att så är fallet, men vi utgår ändå från det.
Vissa uppfattningar "sannare" än andra?
Många av oss har väl blivit besvikna då vi gett oss in i en debatt på familjemiddagen, nätet eller sociala medier.
Du kanske bemödar dig med att hänvisa till vad fakta, statistik och vetenskap säger för att informera personen om att det hen påstår inte helt eller delvis stämmer.
Det som då händer är att personen du debatterar med, positionerar sig ännu starkare.
Men lider vi då båda av bekräftelsebias?
- Fakta är alltid fakta. Fakta skiljer sig från åsikter. På så sätt kan man säga att vi lider av bekräftelsebias i olika grad, ibland mer och ibland mindre.
Sanningen är komplex och våra ståndpunkter är oftast svartvita
Jan Antfolk
Till exempel i kölvattnet av #metoo påstod vissa att kvinnor ljuger om att ha blivit sexuellt trakasserade.
Detta trots att fakta, statistik, rapporter,vetenskap visar att kvinnor är utsatta i hög grad.
Att då fastna vid att någon kvinna ljugit om detta och bortse från vad fakta säger, blir då ett knep att ta till för den som inte vill tro att kvinnor utsätts.
- Då borde vi vara ärliga i debatten och säga okej, det finns faktiskt de som ljugit. Men de allra flesta kvinnor som vågat berätta har blivit utsatta för detta.
Här borde båda erbjuda en nyansering i diskussionen, och inte fastna i det svartvita-tänkandet.
För om båda då har samma mål, det vill säga att komma så nära sanningen som möjligt, bör den andra parten erkänna att sexuella trakasserier är verklighet för många kvinnor, även om det finns de som försökt dra nytta av det faktumet.
Om vi däremot inte har samma mål, kommer debatten inte att leda någon vart.
- Vi är väldigt måna om att vinna diskussionen, det tycks vara viktigare än att komma så nära sanningen som möjligt.
Lönar sig alltid att räkna till tio...
Det här blir extra tydligt då vi är i affekt - tonläget skärps och våra åsikter blir ännu mer radikala.
- Sanningen är komplex och våra ståndpunkter är oftast svartvita. Då finns det inte rum för nyanser.
Som fenomen har bekräftelsebias alltid funnits, tänk till exempel på debatten om huruvida jorden är rund eller platt.
Men detta tankefel har blivit ännu tydligare i och med att vi kan välja och vraka bland information och källor på internet och sociala medier.
- Och de här källorna är som vi vet inte alltid pålitliga eller neutrala. Vi håller oss dessutom i våra så kallade filterbubblor på nätet där våra uppfattningar får uppbackning från likasinnade, så kallade ekokammare.
Som en följd av detta polariseras vi allt mer. Vi samtalar inom grupperna men mellan grupperna sker inga diskussioner - förrän man drabbar samman i någon diskussion på nätet.
Betyder detta att det inte längre är omöjligt att "vinna" en debatt?
Det beror på vad vi är ute efter, konstaterar Antfolk.
- Om man är ute efter att förstå ett fenomen borde de som diskuterar ha samma mål. Då kanske vi inte fastnar så mycket i våra positioner utan vågar vara mer nyfikna på den information som finns och presenteras.
Om båda eller en av oss inte är intresserad av att komma så nära sanningen som möjligt, utan är mera intresserad av att hålla fast vid sin egen övertygelse, kanske man bör undvika att ge sig in i polemiken.
Att välja sina strider, helt enkelt.
- Istället för att ta in motargument eller information fastnar man i ett tänkande som är helt fokuserat på att förstöra den andras argument. Det är inte särskilt konstruktivt.
"Jag sitter i fängelse, men jag är oskyldig"
Bekräftelsebias är alltså ett tankefel som vi gör i större och mindre utsträckning och det drabbar oss alla.
- I brottsfall där det finns en gärningsman är det inte helt ovanligt att de som utreder brottet fäster sig vid sin första misstanke och kanske till och med ignorerar motbevis.
Detta gör man inte på grund av att man vill sätta dit fel person, utan för att vår bekräftelsebias är så stark.
-Vi har också i Norden sett flera exempel på hur man har byggt fantastiska luftslott av bevis för att hålla fast vid en viss uppfattning. Till exempel fallet med Tomas Qvick, eller Sture Bergwall, och Kaj Linna.
Man har redan bestämt sig för vem som är den skyldige och så formar man bevisen efter den tanken istället för tvärtom
Jan Antfolk
I efterhand har man i utredningar kunnat se på vilka punkter det gick fel och många av dessa punkter beror just på bekräftelsebias.
- Man har redan bestämt sig för vem som är den skyldige och så formar man bevisen efter den tanken istället för tvärtom, det vill säga att låta bevisen forma vem som är den skyldige.
I rättsliga sammanhang har man också kunnat bevisa att till exempel fingeravtryck eller dna-tester som vi uppfattar som något objektivt sant, ibland tolkas utifrån ett bekräftelsebias som gör att analytikerna drar felaktiga slutsatser.
Så var fallet i exempelvis bombdåden i Madrid år 2004, då man tolkade fingeravtrycken felaktigt som en följd av bekräftelsebias och inriktade sig på fel personer i början.
Så klassikern "jag sitter i fängelse men jag är oskyldig" är sann i viss mån?
- Vi vet att det finns en del som är oskyldigt dömda. Detta trots att polis och domstol är tränade till att se till bevis. Men den här typens tankefel sitter så djupt i oss att de är svåra att bli av med och ens märka.
...och så ett covid19-exempel på bekräftelsebias
Några tydliga exempel på debatter där positionerna ofta är låsta är teman så som klimatet, vaccinering, indvandring. Alla finner belägg för sin sak, och vägrar kanske öppna upp för en strävan att komma så nära "sanningen" som möjligt.
Ett färskt exempel på bekräftelsebias ur ett hälsopsykologiskt perspektiv är att vi under den pågående covid19-pandemin väljer läger enligt hur vi tänker kring bland annat samhällsrestriktioner.
- Det här är intressant eftersom det finns viss evidens och forskning kring vilka samhällsrestriktioner som fungerar. Detta baserar sedan regeringen sina rekommendationer på, som sig bör.
Men en del anser ändå att någon annan rekommendation är bättre och då börjar man selektivt söka efter sådant på nätet som stöder den egna åsikten.
- Vi vet ännu inte vilka samhällsrekommendationer som är de bästa, och det poängterar ju också regeringen vars linje måste vara att gå på det vi ändå redan vet. Trots det väljer många av oss att tvärsäkert tänka att ett annat alternativ vore att föredra, säger Antfolk.