Författaren Karin Smirnoff: “Jag har utvecklat ett eget språk i mina romaner som jag kallar för kippospråket”

Författaren Karin Smirnoff, aktuell med Sen for jag hem, den sista delen i den kritikerrosade trilogin om Jana Kippo i Smalånger tycker om att utmana sig själv. Hon har alltid jobbat med att skriva, främst som journalist.

Men för några år sedan tog hon över ett företag inom trävarubranschen som säljer träprodukter för altaner och balkonger. Och då började skrivlusten att tillta, speciellt att skriva för glädjens skull.

– Jag känner mig aldrig så levande som när jag gör saker som jag inte behärskar, det blir en utmaning för mig. Jag saknade att skriva för glädjens skull.

Lyssna på intervjun med Karin Smirnoff här

Karin Smirnoff - boken "Sen for jag hem" avslutar trilogi om Jana Kippo

16:12

Författarskola resulterade i bok

Därför sökte hon till utbildningen litterär gestaltning vid Lunds universitet med en text. Ett år senare blev texten Augustprisnominerad och hade blivit en bok som hette Jag for ner till bror.

– Jag ville in i ett sammanhang där jag skulle vara tvungen att skriva hela tiden. Första terminen uppstod Jag for ner till bror, och direkt efteråt fortsatte jag med Vi for upp med mor. På två år publicerade jag två böcker.

Nu är den sista delen i trilogin som handlar om Jana Kippo här. Sen for jag hem som sluter cirkeln om syskonen Kippo som verkligen inte hade en lätt uppväxt med en far som både var våldsam och förgrep sig på barnen och en mor som var stum och alltid vände bort blicken.

Smalånger är ett fiktivt ställe i böckerna men förlagan Hertsånger är bekant för Karin Smirnoff för det var på den orten hon delvis växte upp. Under böckernas gång rör vi oss både i Västerbotten och Norrbotten.

Det språkliga värdet i kippospråket

Författaren Karin Smirnoff skriver som ingen annan, hon har själv utvecklat ett språk som hon kallar för “kippospråk”. Meningarna är korta, har få bisatser och går rakt på sak och punkten är det enda skiljetecken som används. Språket använder få beskrivande adjektiv utan förlitar sig främst på handling. Varför valde hon att skriva så?

– Jag ville att man skulle känna att man var i Västerbotten och språket skulle präglas av dialektala ord. Jag ville att karaktärerna i mina böcker skulle få använda sitt eget språk lika otvunget och naturligt som någon som talar ett akademiskt språk i en annan typ av bok. Jag ville också att ljudbilden skulle höras och att språket skulle kännas som en slags “actionroman” utan att för den sakens skull vara en spänningsroman. Det skulle gå framåt med fart genom språket.

Man vet aldrig om det är bra

Karin Smirnoff hade en känsla av att det var någonting annorlunda med de här böckerna än vad som fanns på marknaden. Men hon säger att hon ändå aldrig vet om det hon gjort blev bra. Om det är kvalité eller inte.

– Det var en annan miljö som jag känner väldigt väl och därför kan skriva om. Och att jag fick till språket på det sätt som jag ville, effekten av språket kändes som att den fungerade. Nu har del tre kommit och jag känner fortfarande att är det här bra? Kommer någon att läsa detta?

Karin förklarar att hon kan vara nöjd med vissa delar av boken. En scen här eller där som hon verkligen har lyckats bra med. Samtidigt laborerar hon med olika saker i böckerna och Jana genomgår en mognadsprocess speciellt i den senaste boken. I den boken pratar Jana Kippo också både med djur och med de döda.

– Kommer det här att fungera för den som läser eller fungerar det bara i mitt huvud? Å andra sidan hör det väl till den kreativa processen att man inte är nöjd jämt, utan också lite tvivlar.

Olika sätt att kommunicera

Karin Smirnoff växte upp både på glesbygden i Hertsånger och i huvudstaden Stockholm. Karin blev präglad av båda miljöerna under sin uppväxt. En intressant iakttagelse hon gör är att peka på de olika sätten och sakerna man talar om på landsbygden och i stan.

– Det är en stark generalisering och jag lägger ingen värdering i det, men det är olika förutsättningar. På landsbygden är det mycket mer återberättande av någonting som har hänt och man kan berätta om det många gånger. I stan är samtalsämnen mer vad som händer just här och nu. Man är mer i nutid och har ett aktivt utbyte av tankar.

I stan händer det så mycket mer och nyheter blir snabbare gamla. På landsbygden händer det inte så mycket så nyheter kan vara nyheter väldigt länge menar Karin.

– Då man talar om jakt är det väldigt mycket återberättande till exempel. Väldigt mycket berättelser om hur något vilt har fällts, från vilket håll vinden blåste, exakt hur jägaren förhöll sig till djuret, var och hur djuret föll, hur skottet träffade.

Det är detaljerade berättelser som kan tas om och om igen och de är som nya varje gång påpekar Karin Smirnoff. Människorna som sitter och lyssnar har också ett väldigt stort intresse för ämnet.

– Jag som också är stadsbo blir lätt rätt rastlös i de här sammanhangen där det är väldigt långa berättelser med rätt så givna slut. Jag gillar det rappa i städerna där folk är snabba med att uttrycka sig och inte så långrandiga. Man får ha tålamod med människor på ett helt annat sätt när jag är på landsbygden.

Inläst av Lo Kauppi

Trilogin om Jana Kippo finns också som ljudbok. Alla tre delar är inlästa av den svenska skådespelaren och regissören Lo Kauppi som är en stor inläsarfavorit bland ljudböckerna.

– Det blev bättre och bättre efterhand, säger Karin Smirnoff om Kauppis inläsningar av hennes böcker. Speciellt bra blev det när Kauppi började intressera sig för hur saker och ting uttalas. Jag var lite slarvig i början också, första boken hann jag inte korrlyssna på för allt gick så väldigt fort.

Karin påpekar att det inte stör henne värst mycket om det blir fel uttalande av orden och att hon verkligen gillar Lo Kauppi som uppläsare men folk som kommer uppifrån blir irriterade då hon säger fel.

– I andra boken var jag mer noggrann och då fick Lo Kauppi läsa om ganska mycket och i bok tre har både hon och jag varit mycket mer alerta på att orden faktiskt blir rätt inlästa.

Nytt på gång

Som bäst jobbar Karin Smirnoff vidare på ett projekt som hon hade börjat på innan trilogin om Kippo dök upp. Det ska bli åtminstone två böcker som handlar om vänskapen mellan några barn och en musiklärare.

– I del ett är de barn och i del två är de vuxna. Det är ingen gullig historia precis men det är en historia jag har velat skriva länge.