Kolumn: En helt misslyckad reklamfilm för fotbollen – men hade någon väntat sig något annat än tystnad?

Som reklamfilm för fotbollen var Bundesligahelgen helt misslyckad. Som påminnelse om att det existerar liveidrott fungerade matcherna utmärkt. Nu har vi något att förhålla oss till. Det är bara att acceptera att det kommer att låta så här.

Var lades ribban inför helgens omstart i Bundesliga?

I mitten av förra veckan sa Bayern Münchens ordförande Karl-Heinz Rummenigge att hela världen tittar på, den tyska högstaligan är idrottens epicentrum.

Rummenigge pratade om miljardpublik vid tv-apparaterna.

– Det blir ett skyltfönster för vår fotboll, Bundesliga och egentligen hela Tyskland.

Vi såg, vi lyssnade, vi noterade – och vi hade delade meningar. Lördagens mest givna åsikt var att det här är lika intressant som att titta på när målarfärg torkar.

Det kändes ingenstans. Det lät inte alls.

Däremot såg det faktiskt väldigt mycket ut som den fotboll vi är vana vid.

En av viktigaste kryddorna borta

Coronapandemin pausade så gott som all tävlingsidrott i världen, och i ett desperat försök att återuppliva fotbollscirkusen har strikta riktlinjer införts.

Det allra mest påtagliga är givetvis att matcherna spelas inför tomma läktare. För alla som har tagit supportrarnas mullrande kraft förgiven var det här en väckarklocka.

Som reklamfilm för fotbollen var Bundesligahelgen helt misslyckad.

Precis som alla andra stora spelare i fotbollsvärlden försöker tyskarna att nå nya marknader. Den tyska fotbollens överlägset största tillgångar är den mäktiga inramningen, det (för?) fartfyllda spelet och de målrika matcherna.

Nu saknades en av de allra viktigaste kryddorna. När Rummenigge & Co i den tyska fotbollsfamiljen öppnade dörren på vid gavel för alla intresserade och startade showen hade man stängt av ljudet.

Spelarnas rop, tränarnas order och domarens visselpipa skapade den ödsliga ljudkulissen.

Det kan till och med ha varit kontraproduktivt om Bundesligas mål är att tjäna på att vara först ut och samla en större global publik här och nu, men hade någon väntat sig att det skulle låta på något annat sätt?

Näst intill omöjligt att älska

Efter ett idrottsuppehåll på över två månader är vi så svältfödda att vad som helst duger. Ge oss en lillfingernagel och vi slukar hela jäkla armen i ett huj.

Den tyska premiärhelgen kommer att hivas upp på utredningsbordet, dissekeras och synas av både fotbollsfolk och myndigheter i Tyskland. Det är avgörande för framtiden, och de första signalerna har ändå varit positiva från den sidan.

Hur vi konsumenter kommer att förhålla oss till den här produkten över tid är ett oskrivet kort. Många insåg garanterat under helgen att det här inte är den fotboll som man drömmer om, men det är så otroligt mycket bättre än alternativet att det inte spelas alls.

Det vi tittar på just nu är ett sätt att hälla ner totalt nödvändiga slantar i klubbkistorna. När ekonomin ska räddas så är klirr från kassan det som ledarna främst vill höra.

Sväljer vi det? Vänjer vi oss vid det?

Det är verkligen inte som förr och det är näst intill omöjligt att älska den här fotbollen, men som påminnelse om att det existerar liveidrott fungerade helgens matcher utmärkt.

Nu har vi något att förhålla oss till. Det är bara att acceptera att det kommer att låta så här.

På fredag kommer Berlinderbyt att eka av tystnad, nästa vecka spelas seriefinalen mellan Borussia Dortmund och Bayern München bakom lyckta dörrar. Det känns på många sätt förfärligt, men min enda förhoppning är att matcherna åtminstone spelas.