Kommentar: Via skärmar och utan möjlighet till tilläggsfrågor – coronaviruset får inte bli en ursäkt för att förhindra genomlysning av makten

Ensidig kriskommunikation får inte förvandlas till en vana, för då lider demokratin, skriver Svenska Yles Johan Ekman.

Tisdagen den 17 mars ligger det spänning i luften. Folket bänkar sig förväntansfullt framför skärmarna, väl medvetet om att det snart är något unikt som kommer att ske.

Tyvärr är det inte VM-final i ishockey som gäller. Istället ska regeringen informera om ibruktagandet av beredskapslagarna. Undantagstillstånd ska utlysas i republiken.

Också på Svenska Yles redaktion i Böle kan man ana en känsla av spänd förväntan. Jag står i studion med före detta SFP-ministern Stefan Wallin och kollegan Markus Ekholm och diskuterar vad vi tror att kommer att hända.

Det hinner bli svettigt inne i studion för det dröjer länge innan ministrarna stegar fram på scen och inleder sin redogörelse om vad som nu ska ske.

En ny form av presskonferens

Snart visar det sig att vi får vänja oss med presskonferenser. Ur tittarperspektiv kan presskonferenserna se relativt normala ut, men det är de inte.

Skillnaden till tiden före coronan är att journalisterna inbjuds att följa med tillställningarna via en applikation. Regeringen får suveränt bestämma vem som får ordet och kan knäppa på och av förbindelsen när som helst. Följdfrågorna försvinner.

Det vi kanske ändå inte alltid tänker på är att frågan ofta kan vara viktigare än svaret. Och likaså följdfrågan.

Vanligtvis är det så att ju knepigare frågan är för politikern, desto svårare är det för journalisten att få läge att ställa en fråga.

Från regeringen Sipiläs dagar minns jag till exempel en episod då jag försökte finna en ansvarig minister att svara på om en fråga om Finlands vapenexport till länder som förde krig i Jemen. En efter en tackade de ansvariga nej.

Och att försöka få en minister ansvarig för ägarstyrningen att ge en tv-intervju är också allt annat än lätt. Orsaken till det är att många vänder sig till ministern när ett bolag där staten är majoritetsägare agerar på ett sätt som väcker förargelse - till exempel när det gäller vart Finnair ska flyga. Samtidigt får en minister inte blanda sig i den operativa ledningen av ett börsbolag och blir hen fast för det riskerar hen att tvingas avgå.

Nu i coronatider har en och annan journalist också lagt märke till att det inte precis blivit lättare: svar i form av textmeddelanden, inspelade ljudfiler eller franska streck per e-post har blivit vanligare, vilket utesluter möjligheten att ställa följdfrågor.

Det här kan blir problematiskt ur ett demokratiperspektiv.

En gammal fråga

I sig är det inte en ny fråga vi talar om.

I den klassiska tv-satirenYes, Prime Minister vill den fiktive brittiske statsministern Jim Hacker desperat få pressen att sluta skriva om en skandal som får regeringen att te sig i ett tvivelaktigt ljus. Tjänstemännen försöker då övertyga honom om att det finns viktigare saker att tänka på än pressen, men Hacker insisterar. Det är bara tjänstemän som kan tänka som ni, utbrister han!

Serien är inte enbart en fantasiprodukt: den baserar sig delvis på labourpolitikern och journalisten Richard Crossmans dagböcker från 1960-talet.

Trots att både politiken och journalistiken ändrat en hel del sen dess har en sak inte förändrats: en stor del av politikernas och rådgivarnas tid går alltjämt åt till att fundera på hur de ska och inte ska ge ut information till medierna.

Jag har själv bevittnat ”systemet” både från politikens perspektiv, eftersom jag arbetat i riksdagen, och från journalistperspektiv

Journalisterna, å sin sida, använder en hel del tid för att inte bara återge, utan också ifrågasätta, analysera och kritisera vad politikerna gör och säger. Möjligheten att göra det är, som vi ska minnas, en grundbult i en demokrati.

Nu har coronaviruset tvingat oss att avstå från normala rutiner. Det här gäller också politiker och journalister. Numera plirar också vi på varann genom skärmar, som om vi skulle vara isolerade i glasbubblor eller akvarier.

Risk för ensidig kommunikation

Öppnar man Yles Arena och söker efter regeringens presskonferenser märker man att listan blivit lång. När jag senast befann mig i studion och kommenterade en konferens om hur restriktionerna skulle lättas, var känslan mer vardaglig.

Vi känner alla till konceptet. Statsministern, i sällskap av sina regeringskolleger och någon tjänsteman, informerar om regeringens senaste beslut. Ofta upprepar partiordförandena i stort varandras budskap.

Så här får alla partier mediesynlighet och en bild av en enig koalitionsfront presenteras för allmänheten. Och repeterar man samma sak tillräckligt många gånger fastnar budskapet kanske bättre.

Det ligger i maktens väsen att presentera just makthavarnas syn på verkligheten, samtidigt som man vill undvika att exponeras i ett ljus som kan skada möjligheterna till omval

Det finns givetvis ett värde i att regeringen flitigt informerar allmänheten, men vi bör också vara på vår vakt. Och med vi avser jag inte endast oss journalister: frågan gäller i största grad hur väl vår demokrati fungerar.

Vi ska akta oss för att vad regeringen något propagandistiskt kallar det ”nya normala”, inte också avser ett nytt normalt när det gäller praxisen för hur det informeras.

Det finns nämligen en risk för att coronatidens informationspolitik, som innebär att politikerna är mer onåbara och enklare ensidigt får bestämma om informationsagendan, blir ett ”nytt normalt”.

Det handlar inte om att regeringar nödvändigtvis skulle försöka vilseleda folket. Men det ligger i maktens väsen att presentera just makthavarnas syn på verkligheten, samtidigt som man vill undvika att exponeras i ett ljus som kan skada möjligheterna till omval.

Eftersom Finland är en mycket öppen demokrati brukar vi besparas värre övertramp från den politiska maktens sida. Och det som utmärker det finländska systemet i internationell jämförelse är att makthavarna är väldigt tillgängliga.

Finland har en fin tradition av öppenhet

Jag har själv bevittnat ”systemet” både från politikens perspektiv, eftersom jag arbetat i riksdagen, och från journalistperspektiv, och tror att det finns en uppriktig acceptans hos majoriteten och till och med övertygelse hos många politiker att bevara öppenheten.

Visst blir politiker ibland till och med rasande på journalister som de anser att inte behöver ta samma ansvar för beslut som politikerna, men som nog tar sig friheten att ha åsikter. Och det här är bara mänskligt, det som skrivs i medierna väcker känslor hos många av oss, oberoende om vi är politiker eller ej.

Men det handlar också om att kontrollera nyhetsagendan: genom att själv bestämma vilka journalister som får tala med politikerna och när, undviker makthavarna att ”fel frågor” ställs.

Men det är fritt fram för journalister att röra sig på de flesta ställen i riksdagshuset och det erbjuder en möjlighet att rycka en beslutsfattare i ärmen och be om en intervju. Och traditionen har också varit att politiker relativt villigt ställer upp för intervjuer, även för dem mer riskabla, direktsända sådana.

Ibland utspelar sig ändå smått komiska episoder när politiker försöker smyga in i huset så de inte ska få en bandspelare eller kamera framför nosen.

Den här mänskliga kontakten skapar förtroende samtidigt som det givetvis också innebär att journalisten måste vara på sin vakt för att bevara sin integritet. En för nära relation kan i värsta fall ge upphov till självcensur eller okritisk granskning av politikerns agerande.

Viktigt att kritiskt granska makten

I Storbritannien, där jag bott och därför gärna jämför med, är verkligheten en annan.

Storbritannien är en gammal demokrati som stoltserar med en rik journalistisk tradition. Men där är det också svårare att nå politiker för intervjuer.

Dels handlar det om att politikerna ofta saknar ett grundläggande förtroende för en press som inte sällan är sensationslysten och partisk. Dels handlar det om att polariseringen i samhället är stor och det avspeglas också i mediefältet.

Men det handlar också om att kontrollera nyhetsagendan: genom att själv bestämma vilka journalister som får tala med politikerna och när, undviker makthavarna att ”fel frågor” ställs.

En politiker kan till exempel likt Boris Johnsson i Storbritannien, flitigt via olika plattformar på sociala medier tala direkt åt människorna, utan att tvingas svara på eventuellt pinsamma frågor.

Ju mer den här typen av ensidig informationsgång ökar på bekostnad av kritiskt granskande mediers möjlighet att genomlysa makten, desto mer utelämnade blir vi till politikernas version av verkligheten.

Och det är aldrig bra för demokratin, oberoende vilken ideologisk färg det råkar vara på regeringen.