På Skärlandet i Ekenäs är måttet rågat med vitsvanshjortarna: "De äter så gott som alla växter - allt är borta"

Vitsvanshjortorna slukar vilda blommor, planteringar och grönsaker på Skärlandet i Ekenäs. Invånarna vill nu få kontroll över det för täta hjortbeståndet.

Vitsvanshjorten försvinner med ett svepande skutt när vi svänger in på Heta Huhtamos gård på Skärlandet.

Runt den gamla villan finns en hel del växter som skyddats med nät. Ett område har avskärmats med ett två meter högt staket.

Vid tomtgränsen finns ett längre staket som skiljer gården från vassen intill. Gården ser ut att ha varit ängsmark tidigare. Numera är det gräs, nässlor och lupiner som täcker marken.

- Här finns alldeles otroligt mycket vitsvanshjort. De äter så gott som alla växter.

Heta Huhtamos syster Eeva Kaila agerar guide. Hon har en sommarstuga på samma udde. Marken har varit i släktens ägo sedan 1940-talet.

Systrarna har fått sin förkärlek för vilda blommor med modersmjölken. Nu sätts den på prov.

- Jag var runt sex år gammal då jag hittade en nattviol som jag förde till mormor. Hon grälade på mig och sade att man inte får riva upp blommor, nattviol är en sällsynt art, minns Kaila.

– Jag har räknat att över hundra arter försvunnit härifrån. Alla strandblommor, strandkrypa, vänderot, älggräs och många andra. Av ängsblommorna alla klockblommor, mårväxter, flockblommiga växter samt vit- och blåsippor. Allt är borta.

På sina mobiltelefoner visar Kaila och Huhtamo tiotals bilder de tagit av hjortar. Videoklipp från viltkameran visar hur violerna försvinner i hjortarnas munnar.

De enda som inte duger är narcisserna. Bergeniorna och rosorna skyddas med staket.

Det växer inte längre nya plantor av ekollonen från gårdens stora ekar eftersom hjortarna bryter av och äter upp de späda skotten.

Också enarna och tallplantorna har gnagts av. Bockarna brukar skava sina horn mot större trädstammar och det mår träden inte heller bra av.

Den gamla äppelodlingen på några hundra kvadratmeter är ingärdad och där kan man se hur det skjuter upp mängder av vilda blommor.

Också hallonbuskarna inom det ingärdade området grönskar, till skillnad från buskarna på andra sidan av staketet. Samma sak med vinbärsbuskarna.

– Hjortarna dök upp för ungefär tjugo år sedan, men då märktes inte förödelsen eftersom det fanns så mycket blommor, minns Eeva Kaila.

Heta byggde det första staketet år 2008. Det var när hjortarna började äta upp blommorna på gårdsplan. Efter det blev det lite lugnare när det kom lodjur till området. Hjortbeståndet minskade.

Nu är situationen igen en annan och hjortstammen har vuxit till en outhärdlig mängd på Skärlandet, en holme på 1360 hektar.

– Förra hösten när vi körde med bil från ena ändan av holmen till den andra såg vi över 50 hjortar. På basis av det är hjorttätheten hög, funderar Eeva Kaila.

Enligt Eeva Kaila och Heta Huhtamo börjar viltvården av hjort och jaktföreningarnas monopol på jakt påminna om renskötsel.

– Markägaren har jakträtt. Nu har markägaren varken rätt eller möjlighet att skydda sina ägor och naturen från vilt och invasiva arter, säger systrarna.

Hur går det med naturens mångfald?

Kaila och Huhtamo vistas i Ekenäs skärgård från april till oktober. Barndomens landskap håller på att förändras när den täta skogen som lämnats i naturtillstånd inte längre förnyas.

Också pollinerarna, fjärilarna och humlorna har försvunnit i takt med blommorna.

På gården invid Eeva Kailas stuga finns korta, nästan helt uppätna blåbärsris. I fjol somras kunde hon plocka ungefär en deciliter blåbär.

Nu kan det hända att hon blir helt utan skörd eftersom hjortarna har ätit upp både stjälkar och blommor.

Kaila håller på att bygga ett högt stängsel tillsammans med sin bror, som bor granne med henne på holmen.

Stängslet ska hindra hjortarna från att komma in på tomten. Det behövs över en kilometer nät, så stängslet blir rätt dyrt att bygga.

Mest sörjer jag de vilda blommor som försvinner säger Eeva Kaila med en röst som brister när hon blir rörd.

Hon har några råd för att minska på hjortbeståndet.

– Vintermatningen måste absolut förbjudas. Kommer det rovdjur, vargar och lodjur så ska de inte skjutas genast utan de ska få ta ner hjortstammen på ett naturligt sätt. Dessutom borde markägare få lov att skjuta hjortar fritt så som rådjur.

Förra vintern simmade en varg till holmen. Den rev några hjortar och enligt jägare har man den här våren också sett flera lodjur än tidigare.

Enligt Eeva Kaila har också fästingarna blivit vanligare på holmen under årens lopp. Hon minns inte att hon skulle ha stött på fästingar under sin barndom. Annat är det nu.

– Under de tre senaste åren har jag varje år haft tjugo fästingar på mig. I kläderna har det fastnat hundratals på mina promenader.

Kaila och hennes släktingar har också smittats av borrelios.

– Släktingarna hade för två somrar sedan tre fall av borrelios och i fjol somras två. Jag hade en gång i fjol, berättar Eeva Kaila.

Trädgårdsodlare säljer just inga sommarblommor

Vid Skärlandets färjstrand kommer Henrik Nordström med cykel ombord på samma färja. Han har en ekologisk trädgårdsodling på holmen och har i tjugo års tid odlat blommor och grönsaker i sin egen trädgård.

Nordström, som tidigare bodde i USA, berättar att det första han gjorde var att bygga ett högt stängsel runt sin trädgård.

– När folk funderade om jag tänkte ha djur, så sa jag att jag vill hålla djuren borta. Jag visste hur de här hjortdjuren som härstammar från Amerika beter sig. Till all lycka har inte en enda tagit sig in i min ekoträdgård, berättar Nordström.

Han har ändå kunnat följa med hjortarnas kvällsvandringar alldeles invid stängslet.

Nordström har sett förändringar också i skogen. Blåbären äts upp och lavarna har försvunnit.

Trädgårdsodlaren skulle vara beredd till radikala åtgärder för att få bort vitsvanshjorten helt och hållet.

– Enligt mig är redan en hjort en för mycket eftersom vitsvanshjorten inte hör hemma i Finlands natur, säger Nordström.

Han hänvisar till diskussionerna kring lupinen, som är en invasiv art och som det finns beslut på att ska utrotas. Nordström skulle börja med vitsvanshjortarna och först sedan ta sig an lupinerna.

Han misstänker att han har fått ovänner bland jägarna, som han misstänker att vill hålla hjortstammen stor.

– Det här går att jämföra med en golfspelare som skulle få bestämma att han får spela på folks gräsmattor och därför skulle be att gräsmattorna hålls i skick. Jägarnas uppmaning kunde vara att vi ska hålla trädgårdarna i skick så att hjortarna får komma och äta, flinar Henrik Nordström.

Sett ur egen verksamhet har Nordström märkt att hjortarna har inverkat på hans inkomster.

För ett tjugotal år sedan sålde han mycket sommarblommor. Nu är det få som köper. Det är de som har gärdat in sina blomlådor och planteringar.

– En del försöker ännu sätta blommor vid trappan, men när de blir uppätna genast följande natt så är det ingen vits, säger Henrik Nordström.

Vartåt är hjortstammen på väg?

Det finns två jaktföreningar på Skärlandet, Öreberga jaktlag och den större Skärlandet-Torsö jaktförening.

Förra jaktsäsongen hade föreningarna runt 200 hjortlicenser och man sköt nästan 250 djur. Med en jaktlicens får man skjuta två kalvar.

Nu har föreningarna ansökt om ungefär lika många lov som ifjol. Marcus Biström vid Skärlandet-Torsö jaktförening uppskattar att hjortstammen är lite mindre än vad den var i fjol.

– Jag var till Skärlandet runt valborg och såg under en kväll 90 vitsvanshjortar. Vid motsvarande tid i fjol var de ännu fler, berättar Biström.

Man har brukat utföra vilträkning vid motsvarande tidpunkt tidigare år. Trots att hjortstammen kan vara cirka 20 procent mindre än ifjol så är den ändå för stor, konstaterar Marcus Biström.

– På våren samlas hjortarna där det finns mat. Då ser man också mera av dem, påminner Marcus Biström.

Av samma åsikt är Tom Damén vid Öreberga jaktlag. Han bor på Skärlandet och uppskattar att stammen har hållits ungefär på samma nivå som i fjol.

För ungefär en vecka sedan räknade han under en bilfärd till över 190 vitsvanshjortar och några rådjur.

De skador hjortarna förorsakar är bekanta för honom.

– Förra hösten hade jag i ett par månaders tid över 30 hjortar på min havreåker. Då vet man vad som blir kvar, just inget. Allt var uppätet, säger Damén.

Tom Daméns jaktlag hade önskat flera jaktlicenser och så att man med en licens skulle få fälla tre kalvar.

Finlands Viltcentral har rekommenderat att antalet jaktlicenser höjs med 20 procent i de hjorttätaste områdena i Västnyland.

– Nog har vi varje år försökt reducera hjortstammen. Vi har ändå kanske uppskattat att stammen är mindre än vad den är, säger Marcus Biström.

Nylands jaktchef Visa Eronen säger att det är så gott som omöjligt att uppskatta hjortstammens storlek på basis av spår i snön i de områden där det finns mycket vitsvanshjortar.

– Målet är att minska antalet vitsvanshjortar på Skärlandet och också på andra hjorttäta områden i Västnyland. Det här genom många licenser och fällda djur och genom att öka andelen honor som fälls. Hjortstammen borde bestå av färre hondjur, säger jaktchef Visa Eronen med hänvisning till att det då också föds färre kalvar.

I höst tror Marcus Biström vid Skärlandet-Torsö jaktvårdsförening att antalet hjortar minskar.

På våren har man flera gånger sett vargen som besökt Skärlandet och lodjuren som bor på holmen. De hjälper till att hjortstammen reduceras.

Behövs nya knep för att stävja hjortstammen

Hjorttätheten i Ekenäs är inte unik. Fältchef Timo Leskinen vid Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK uppskattar att över tio jaktvårdsföreningar har problem med överstora hjortstammar.

– Varje år fälls rekordmånga hjortar, men det är inte nog. Det finns behov av ännu större avskjutning, poängterarTimo Leskinen.

MTK har länge krävt kraftåtgärder för att minska antalet hjortar. I problemområden har det blivit omöjligt att odla ryps, raps, ärter, bondbönor och havre eftersom hjortarna äter upp det mesta av skörden.

– Det är lite av en akademisk fråga om det finns 90 eller 75 hjortar per tusen hektar. Oberoende av vilken siffra man använder sig av så är det åtminstone två eller tre gånger för många, säger Leskinen.

Ett problem är också att det inte finns några exakta sätt att uppskatta hjortstammens storlek.

Naturresursinstitutet Luke håller på att bygga upp en ny och noggrannare metod som torde kunna tas i bruk om några år.

Leskinen har hört att situationen har eskalerat också i skärgården. Alla jaktföreningar har inte ännu insett hur många hjortar man borde skjuta.

I tre års tid har man enligt fältchef Timo Leskinen vid MTK försökt få hjortstammen att minska i områden med stora bestånd.

Leskinen skulle genast dra ner på vintermatningen.

– Det är en helt sanslös situation. Vi försöker på alla sätt få ner hjortstammen, men med effektiv vintermatning ser vi till att hjortstammen bibehålls och att det föds lika mycket kalvar, säger Leskinen.

Jaktvårdsföreningarna har här en nyckelroll. I en del föreningar fäller man upptill 150 hjortar per tusen hektar.

I alla jaktvårdsföreningar fungerar det däremot inte lika bra.

Kvotering fungerar vid normaltillstånd, men i områden med större bestånd måste det slopas, anser Timo Leskinen.

Artikeln bygger på Yli sata luonnonkasvia hävinnyt alueelta – Tammisaaressa kesäasukkaat ovat tyystin kyllästyneet peuroihin skriven av Markku Sandell.

Översättning gjord av Nicole Hjelt och Tiina Grönroos.