”Enklare ge namn till sina barn än till fiktiva personer” - Karin Erlandsson, Axel Åhman och Monika Fagerholm berättar hur de kommer på namn till sina gestalter

Hur tänker författare när de ska ge namn till sina fiktiva personer - kollar de igenom almanackan eller plockar de namn från människor i sin bekantskapskrets?

Vilka olika aspekter tar författare i beaktande till exempel när det gäller personer födda på olika decennier, eller folk från olika samhällsklasser.

Vad vill författare att namn ska symbolisera, vilka signaler och associationer vill de att ett namn ska ge läsaren - eller andra personer i berättelsen för den delen? När vet de att de hittat rätt namn till rätt person?

När jag pratar om detta med att ge namn till fiktiva gestalter med författarna Karin Erlandsson, Axel Åhman och Monika Fagerholm står det klart att alla tre litar på sin intuition, på magkänslan – de bara vet när namnet stämmer överens med personen de skapat, eller tvärtom, när namnet man först tänkt på visar sig vara totalt fel.

Samma process oberoende av publik

Karin Erlandsson skriver böcker både för vuxna och för barn, och processen med att hitta på namn till personerna i böckerna är densamma oberoende av om boken riktar sig till en vuxen publik eller en yngre publik.

Däremot tycker hon att det nästan är lättare att ge namn till sina egna barn än att ge namn till sina fiktiva personer:

– När man hittar på namn till en fiktiv person blir det en del av gestaltningen, man har en chans till första intrycket. När man ger namn till sina egna barn har de hela livet på sig att fylla ut namnet, men med de fiktiva namnen måste jag hitta rätt direkt.

För Karin fungerar det inte att namnge gestalterna innan de träder fram:

– De människor som vandrar in i berättelsen efterhand har oftast ett namn med sig. Men vad beträffar huvudkaraktärerna får jag lägga ner lite mera tid och energi på att hitta rätt.

- Folk och Tran, ni får ringla över honung.
Det var så de hette!

ur Segraren. Legenden om ögonstenen

För det mesta går Karin på känsla och vissa namn har känts rätt på direkten, som huvudpersonen Miranda i bokserien ”Legenden om ögonstenen”.

Men det har också hänt att Karin känt sig tvungen att byta namn på någon person mitt i berättelsen eller till och med efter att berättelsen redan legat färdigt skriven.

– Mirandas följeslagare i böckerna om ögonstenen heter Syrsa, men när jag började skriva på böckerna hette hon Lo. Namnet Lo kändes inte riktigt rätt, men det fick duga tills jag kom på något bättre. Det var först under tredje genomskrivningen som jag tyckte att en annan person i berättelsen borde heta Syrsa, men snart insåg jag att det är Syrsa som ska heta just Syrsa.

Namn inspirerade av verkliga personer

Med tanke på att många namn kommer till Karin på ren intuition tycker hon att det är lite intressant att så många av hennes personer har ett r i sina namn:

– Hela min närmaste familj har också ett r i sina namn, så tydligen dras jag mot det. S är för mjukt, r är mera redigt.

Det har också hänt att Karin namngett sina personer efter verkliga personer:

– Så var fallet med en av personerna i min debutbok Minkriket. Jag kände lite till denna person och han var perfekt för den karaktär jag ville skapa. Jag hade hans namn som arbetsnamn för att få rätt känsla för den fiktiva personen. När boken skulle gå i tryck hade personen blivit ett med sitt namn och jag kunde helt enkelt inte byta ut hans namn längre. Jag försökte, men det fungerade inte. Till slut fick jag ringa upp den här personen för att få hans välsignelse.

När Karin skriver böcker för vuxna är hon noga med att namnen ska ha de rätta tidsmarkörerna:

– Det finns en webbplats där man kan se vilka namn som var populära under vilka år. Om någon av mina personer är född säg år 1957 kan jag kolla upp tidstypiska namn.

Karin är dock försiktig med att ge sina personer efternamn:

– Det kan ju finnas någon människa som på riktigt heter just så. Jag tycker att jag låser mig själv alldeles för mycket om jag ger en person både för- och efternamn. Och så får personerna ju också en hel släkt mitt i allt!

Kan en 17-åring heta Greger?

I våras debuterade Axel Åhman med novellsamlingen Klein som består av elva berättelser om folk som heter allt från Sven och Greger till Doris och Gittan.

I likhet med Karin går Axel på känsla, och han säger att han bara i något enstaka fall känt sig tvungen att ändra på ett namn under redigeringsarbetets gång.

Däremot tycker han inte att det nödvändigtvis är viktigt att alla har ett namn:

– Många av novellerna är skrivna ur ett jag-perspektiv där jaget inte har ett namn. Jag ägnar mig inte heller särdeles mycket åt att beskriva en persons utseende. Som läsare struntar jag också alltid i beskrivningarna.

Om man inte beskriver en person med ord kan ju namnet i sig bli än mer viktigt, att de associationer som läsarna och som andra personer i berättelsen förknippar med ett visst namn bli betydelsefulla - något som Axel håller med om:

– Det är viktigt för mig att ett namn förmedlar en viss tid, en viss ålder och en kontext, och inte minst en känsla för karaktären i namnet. Att namnge de äldre personerna är lite lättare, vad beträffar yngre personer är jag lite försiktigare.

Jag förstod då aldrig varför de skulle stava Zara med Z, typiskt dom. Tror väl att det är unikt eller nåt.

ur Klein

Axel säger att han till exempel inte skulle låta en ung person heta Greger, ett namn som han förknippar med en äldre man:

– I så fall borde jag göra en grej av att föräldrarna döpt sin stackars 17-åring till just Greger.

Hittar inspiration på sociala medier

I en av novellerna har ett syskonpar på besök från Sverige namnen Liam och Zara – något som väcker en viss irritation hos en av de österbottniska släktingarna:

”Ja jag förstod då aldrig varför de skulle stava Zara med Z, typiskt dom. Tror väl att det är unikt eller nåt. Finare med Z än med S, för Gud bevare dig om du skulle stava namnet som alla andra. Och Liam, vad tror de egentligen? Att de ska bli popstjärnor eller influencers bara för att de importerat namnen från USA?”

Axel konstaterar att han kanske skrivit in sin egen inställning till hur författare ibland namnger sina personer:

– För mig måste personerna ha namn som känns äkta. Jag kan ha problem med historier som utspelar sig i en vanlig miljö där personerna har alltför fantasifulla namn.

Ibland kan det vara svårt att slå fast ett namn för en person och då kan Axel ta hjälp av Facebook:

– Ibland har jag kollat bokhyllan för att hitta lämpliga namn eller så har jag scrollat igenom vänlistor och vänners vänner på Facebook för att hitta ett lämpligt namn till en person i den ålder jag är ute efter.

Men Axel försöker undvika att blanda verklighet och fiktion:

– Jag vill inte i onödan skapa en föreställning om att jag skrivit om en viss faktisk person när det är fråga om fiktion.

Undvik att konstruera alltför mycket

Maj-Gun Maalamaa, Suzette Packlén, Doris Flinkenberg, Ronald Rouhe, Nathan Häggert, Gusten Grippe.

Ja, Monika Fagerholms böcker vimlar av personer med fantasifulla och associationsrika namn och man skulle kunna tro att namnen är noga uttänkta, men enligt Monika kommer namnen till henne på intuition:

– Om man börjar fundera på namn och olika symboliska betydelser börjar det lätt kännas krystat. Jag litar på att min intuition för mig rätt. Jag tror att vi har så mycket av historier och myter i oss att namnen finns där undermedvetet. Vi vet vad de betyder och säger oss. På så sätt kommer namnen ju inte ur ett vakuum.

Kanske for jag iväg för att jag ville vara med folk som hette Jack, Vanessa, Andy och Catherine.

ur Glitterscenen

Monika varnar för att ge sig ut på skattjakt för att leta efter rätt namn – dem hittar man inte på butikshyllan eller i forna tiders telefonkataloger:

– Namnen och deras associationer och mytiska betydelser finns i oss. Om du skriver om en person som tvivlar dyker namnet Thomas upp organiskt, inte som en konstruktion eller symbol. Ofta vet man så mycket mer än man är medveten om. Man kommer ganska långt om man slappnar av och låter bli att konstruera så mycket. Det är så mycket med litteratur och läsning som inte är rationellt. Ett namn kan betyda en massa saker på ett rationellt plan, men smaken, etymologin och sinnligheten, allt detta kommer från flera olika håll.

Enligt Monika har de bästa namnen dykt upp spontant och känts fullständigt rätt, som i fallet med Thomas i romanen Underbara kvinnor vid vatten, en ung kille som är osäker och inte riktigt tror på vad han ser, eller Doris i Den amerikanska flickan:

– Doris är flickan som inte har någonting och som plötsligt får en vän. Senare tar hon livet av sig och det är som om ljuset slocknar i världen. När jag skrev på boken hade jag en så tydlig känsla av just detta, men jag kunde inte förstå varifrån namnet Doris kom förrän efter att boken kommit ut och jag kom att tänka på Harry Martinsons rymdepos Aniara där Doris är namnet på jorden. Och plötsligt förstod jag varför jag gett henne namnet Doris.

Man kan få dille på en bokstav

Många av personerna i Monikas romaner har namnkombinationer man minns – inte minst på grund av efternamnen som kan beteckna klasstillhörighet eller social ställning, ibland eftersträvad eller förlorad sådan.

Efternamnen är dock ingenting som Monika ägnar särdeles lång tid på att fundera ut:

– Namnen är markerande, de har ingen större realism i sig. Men jag vill att de ska vara lite roliga. Namnen kommer nog direkt ur huvudet. Jag tänker knappt mer än två sekunder på dem. Ibland kan namnen kännas fåniga, men efter ett tag kan jag börja tycka om dem, som Gusten Grippe i Vem dödade bambi?.

Det kan också hända att man får dille på en viss bokstav, konstaterar Monika:

– Plötsligt kan det hända att alla personer heter någonting på A och då är det bra att ha en redaktör som säger att man ska släppa det, för annars kan det bli svårt både för författaren och för läsaren att hålla isär de olika personerna i en roman. Det riskerar att bli ett litterärt trixande som är ganska onödigt.

Men avsaknaden av rätt namn för en viss person kan också stanna upp en skrivprocess eller dra ut på den:

– Just nu håller jag på med en berättelse där jag vet att namnen är fel och jag försöker ersätta dem med andra men det känns inte heller rätt. Och det hindrar mig i mitt arbete eftersom jag ser fel personer framför mig. Ibland tänker jag att den här historien kanske inte alls ska berättas. Nu har jag ersatt namnen med versaler, men problemet är att de börjar på samma bokstav, L och L, och snart måste jag börja göra något åt det hela.