Hoppa till huvudinnehåll

X3M

Om tio år ska vi ha en månbas som kan skicka oss till Mars – det här krävs för en lyckad resa till den röda planeten

Från 2020
Uppdaterad 28.05.2020 09:12.
Grafisk återgivning av hur en koloni på planeten Mars kan se ut.
Bildtext En Starshipraket lyfter från en koloni på Mars, konstnärlig återgivning. Raketen är enligt uppgift varken namngiven efter legendariska rockbandet eller Nicki Minaj-låten.
Bild: SpaceX / Flickr / Creative Commons

På lördag kväll skjuter SpaceX för första gången upp människor i rymden. Det är ett stort steg i USA:s planer på en fungerande bas kring månen senast 2030. Det ska uppnås med hjälp av den privata sektorn. Målet är att nå vår granne Mars på trettiotalet. Men har vi resurserna och teknologin?

SpaceX skulle egentligen skjutas iväg på onsdagen men fick ändra planerna i sista stund på grund av ogynnsamma väderförhållanden. Rymdfärden skjuts fram till lördag.

Farkosten Dragon, draken, som ska föra astronauterna Doug Hurley och Bob Behnken till ISS, lär vara ett underverk.

- Det är en fantastisk farkost. Den är definitivt inte en rymdfärja, den är mycket mindre. En kapsel. Det är banbrytande ur ett teknologiskt perspektiv. Vi är väldigt ivriga över att få vara i ett riktigt rymdskepp om en vecka, i stället för i en simulator, sade Behnken förra veckan enligt BBC.

Ett riktigt rymdskepp är precis vad vi behöver om vi ska börja ta rymdfart på allvar igen. För det är ett tag sen sist.

Den 19 december 1972, tre år efter Neil Armstrongs första steg på månen, landade astronauterna från Apollo 17 på jorden. Ingen människa vandrat på vår närmaste himlakropp efter det. Rymdkapplöpningen var över, Sovjetunionen hade gett upp och amerikanerna ansåg att det var alldeles för dyrt att fortsätta skicka människor för att promenera på månen då man redan hade lyckats med det hela sex gånger.

SpaceX-grundaren Elon Musk tillsammans med astronauterna Douglas Hurley och Robert Behnken.
Bildtext Från vänster Jim Bridenstine från NASA, miljonären, uppfinnaren och entreprenören Elon Musk samt astronauterna Douglas Hurley och Bob Behnken.
Bild: AFP / Lehtikuva

Drygt 50 år senare ska det bli ändring på det. USA:s rymdorganisation NASA ska återvända till månen 2024 - om allt går enligt planerna. Ett rejält steg mot det målet tas nu i maj, då en kommersiell aktörs bemannade farkost för första gången någonsin skjuts upp från Kennedy Space Center i Florida.

Miljonärernas kamp

Målet den här gången är internationella rymdstationen ISS och aktören är SpaceX. Teslamagnaten Elon Musks företag är på många sätt världsledande inom rymdfart. NASA har stött SpaceX på ett avgörande sätt genom åren. Det har fått kommentatorer att kalla företaget för "NASA:s barn".

Men konkurrensen har hårdnat och det är inte längre endast SpaceX som deltar i tjugohundratalets egna space race. SpaceX står för en milstolpe i dag och ska även åka på en liknande testresa senare i år, men inom ett år kommer också flygplansjätten Boeing att testa på att flyga astronauter till ISS i sin egna Starliner-farkost.

Den planerade bemannade månlandningen 2024 är ett samarbete mellan flera företag. SpaceX och Boeing är inblandade. Ett företag som heter Dynetics ansvarar för designen av landaren och en grupp företag med Blue Origin i spetsen och med Lockheed Martin som en av underleverantörerna ska bygga landaren.

Jeff Bezos visar upp månlandaren Blue Moon.
Bildtext Världens rikaste man Jeff Bezos visar upp sitt rymdföretag Blue Origins månlandare Blue Moon på en mässa 2019. Med extrafinansieringen man fått av NASA förväntar sig Bezos att landaren kommer klara månlandningen 2024 galant.
Bild: Blue Origin/Felix Kunze

Blue Origin ägs av Elon Musks kollega och rival, världens rikaste man, Amazonägaren Jeff Bezos.

Det är just det här välkomnandet av den privata sektorn och miljonärer som blåst nytt liv i rymdfarandet. Senast efter Columbiakatastrofen 2003 - då sju astronauter omkom när en rymdfärja kollapsade under sin hemresa - insåg NASA att rymdfärjan måste pensioneras. Det skedde 2011. Efter det har människor transporterats i ryska Sojuz-system.

Man kan anta att USA inte gillar att vara beroende av att kontakten med ISS de senaste nio åren skett enbart från kosmodromen i Bajkonur i Kazakstan, och att man därför sökt en lösning som skulle hämta initiativet till amerikansk mark igen. Men varken viljan eller resurserna har funnits de senaste årtiondena, innan man öppnade upp för privata aktörer.

Rysk Sojuzraket skjuts upp från kosmodromen i Baikonur, ryska Roscosmos hemmaplan.
Bildtext Sojuzraket skjuts upp från kosmodromen i Bajkonur, ryska Roscosmos hemmaplan.
Bild: NASA/Joel Kowsky

Månbasen och Marsresan

Efter 2024 ska det gå snabbt. Första steget är att få en trygg hamn för rymdskeppen nära månen.

Trotjänaren ISS ska enligt nuvarande planer fasas ut om tio år och tanken är att det samma år ska finnas en ny, smidig och liten rymdstation i omloppsbana runt månen, Lunar Gateway. Ingen Star Wars-liknande, permanent bas på månens yta ännu, men det är däremot planen på sikt. Hur långt fram i tiden det sedan är förblir oklara spekulationer.

På månen hoppas man hitta rikliga mängder av helium-3, en icke-radioaktiv heliumisotop som förhoppningsvis ska leda oss till fusionsteknologi och ofarlig förnybar energi för hela vår planet.

Men Lunar Gateway är inte bara porten till månen, utan också till nya världar. Stationen är likt ISS ett samarbete mellan NASA, ryska Roscosmos och de kinesiska, japanska, indiska och europeiska rymdorganisationerna.

The Big Six – de största nationella rymdorganisationerna på planeten

Lunar Gateway ska vara stationen astronauter, kosmonauter, taikonauter och alla andra -nauter flyger till först, innan uppdraget börjar.

Ska du ner till månen? Kom till Lunar Gateway och sätt dig i månlandaren. Ska du till Mars? Kom till månstationen och så åker du vidare härifrån.

Med hjälp av en månbas i omlopp ska vi nämligen förkorta och förenkla resan till Mars.

Det första ambitiösa projektet Mars One, som bland annat finländare ansökte om en plats på, visade sig stå på skrangliga ben, och gick i konkurs förra året.

Innan dess hade projektet samlat in miljontals euro från hoppfulla investerare och ivriga deltagare. Detta trots att Mars One varken var en rymdorganisation eller hade tillgång till utrustning.

Nu är det i stället gamla och nya aktörer som ska samarbeta kring en Marsresa. Där spelar månen en stor roll.

Konstnärs återgivning av en SpaceX-rymdraket som lyfter från en bas på månen.
Bildtext Så här kan det se ut i en avlägsen framtid då en av SpaceX:s Starship-farkoster lyfter från en internationell rymdbas på månens yta.
Bild: SpaceX / Flickr / Creative Commons

Att hålla sig nära månen har också andra betydelser för vår resa och koloniseringen av Mars. På månen ska vi öva på att forska, leva och slutligen underhålla en koloni utanför jorden. Det har vi i praktiken aldrig gjort, även om ISS ligger på gränsen till rymden.

Då vi gjort det, enligt planen i början av 30-talet, är det Mars som är nästa målet.

Vissa utmaningar kvar

Det finns några frågetecken kvar gällande hur vi tar oss till Mars.

Vi har ingen lösning på hur Marsresenärerna ska skyddas från strålning. En tur-returresa beräknas utsätta en person för mer strålning än NASA i nuläget tillåter under en astronauts hela karriär. Det finns inte heller heller tillräckligt med kunskap om vad som händer med människans psyke då hen är så isolerad, så långt borta från jorden, så länge.

Vi vet inte heller om vi har tillräckligt bra farkoster eller ett effektivt energisystem. Men forskarna har åtminstone en idé om hur vi ska lösa energiproblemet.

Eftersom planeterna som bekant åker runt solen finns det tidsfönster då det är onödigt energikrävande att försöka ta sig till andra planeter.

Det finns därmed också tidsfönster då vi vill åka. Helst åker vi exakt 2035, gärna inom intervallet 2033–2037. I det fönstret krävs det mycket mindre energi än om vi skulle åka cirka 2042. Cykeln från optimala förhållanden till nästa optimala förhållande är femton år lång. Vi skulle alltså, om vi hade tekniken, kunna åka i år.

Hohmannbanan

Är det någon vits att åka till Mars?

En av de största orsakerna till att landa på Mars är nyfikenhet. Leta efter liv eller spår av liv, forska i vad Mars består av och förhoppningsvis hitta värdefulla mineraler. På sikt är målet en bestående koloni på planeten, dels på grund av ovan nämnda orsaker, men också för att kunna ta oss vidare ut i solsystemet och rymden.

Jeff Bezos konstaterade i ett tal på Amazons Marskonferens i fjol att mänskligheten behöver kolonisera solsystemet och att det kommer ta tid.

- Om vår civilisation ska fortsätta växa måste vi flytta. Jag pratar om ett projekt våra barnbarn kommer jobba på och deras barnbarn kommer slutföra. Det här är inte något den här generationen kommer genomföra.

Även Elon Musk har varit inne på samma spår:

- Det är viktigt att skapa en självförsörjande bas på Mars eftersom det är tillräckligt långt borta från ett potentiellt tredje världskrig, och har större chans att överleva än en månbas, sade Musk på SXSW-konferensen 2018.

Om jorden blir obeboelig – oavsett om det sker om 200 år eller om 200 000 år – kommer den enda kända civilisationen i solsystemets historia plötsligt att försvinna

Och här kommer vi till slut till de filosofiska och etiska diskussionerna kring rymdforskning och kolonisationen av solsystemet.

Om det enda vi vill göra på månen och Mars är att utvidga vår värld, är det faktiskt en vettig orsak att plöja ner miljarder och biljoner euro? En Marsresa beräknas kosta 500 miljarder dollar. Vad en koloni skulle kosta att bygga och upprätthålla är omöjligt att säga i dagsläget.

Kunde inte dessa absurda mängder pengar användas till att hjälpa behövande och skapa förutsättningar här på jorden i stället för att redan nu ge upp hoppet?

Teckning över meteoritregn.
Bildtext Jorden kommer gå under. Frågan är när. Då kan det vara behändigt att ha en annan värld för mänsklighetens fortlevnads .
Bild: YLE/Strömsö

Det visar sig att det inte bara är miljonärers floskler att prata om mänsklighetens överlevnad.

Här presenterar nämligen filosofin en spännande syn på saken: I ett samtal med en journalist på the Atlantic påpekade lektorn i filosofi vid Oxfords universitet, William MacAskill, att det rentav är mänsklighetens plikt att kolonisera andra planeter och himlakroppar:

- Om jorden blir obeboelig – oavsett om det sker om 200 år eller om 200 000 år – kommer den enda kända civilisationen i solsystemets historia plötsligt att försvinna.

- Men om människan redan har spridit sig till andra planeter kommer vi att undkomma denna permanenta utrotning och därmed rädda miljoner – möjligen miljarder – liv, som kan komma att existera efter den första planetens bortgång.

Mars? Jupiter? Venus? Varför är planeterna gamla gudar?

Källor: Webbsidor: NASA, ESA, Space.com, Quartz, The Atlantic, BBC, The Guardian, Insider, Business Insider
Böcker: Next Stop Mars: The Why, How, and When of Human Missions (2017) av Giancarlo Genta, Astrology and religion among the Greeks and Romans (1912) av Franz Valery Marie Cumont

Artikeln uppdaterades 28.5 klockan 9.12 med att rymdfärden skjuts fram.

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln