För fyra år sedan fick filmskaparen Crystal Moselle syn på två tjejer med skateboards på New Yorks tunnelbana - nu spelar de versioner av sig själva i tv-serien ”Betty”

I en skejtpark på Manhattans Lower East Side samlas ungdomar från hela stan för att öva på åkningen, filma varandras tricks eller bara hänga med likasinnade. Bland dem finns Kirt, Honeybear, Camille, Janay och Indigo – fem tjejer med brädor som letar efter en flock, och hittar varandra.

Tv-serien Betty handlar om sexualitet och vänskap, sorglöst festande och ångestladdat vuxenblivande. Den har en dokumentär känsla, både i bilderna och berättelsen – serien bygger på skådespelarnas verkliga liv och upplevelser.

Träffades på tunnelbanan

Det första fröet till projektet såddes för fyra år sedan, när dokumentärfilmaren Crystal Moselle träffade två av åkarna på New Yorks tunnelbana. Sedan dess har de gjort kortfilmen That one day och den hyllade långfilmen Skate kitchen tillsammans. De har också blivit lite grann som en familj, berättar Crystal Moselle när jag pratar med henne via videolänk från ett nedstängt New York.

– Vi stannar inne för att stötta sjukvårdspersonal och andra som tar hand om vårt land just nu, men jag pratar med tjejerna varje dag. De åker lite skateboard på egen hand men allting är verkligen annorlunda nu. I vanliga fall har jag alla fem hemma hos mig – dagligen, säger Crystal Moselle.

Upptäcka ögonblicken

Betty är en sorts hybrid mellan spelfilm och dokumentär. I skejtparken uppmanade regissören skådespelarna att bara göra sin grej, och sen fick fotografen försöka fånga vad som hände.

– För mig är kameraarbetet i serien helt avgörande. Jag vill att det ska kännas som att vi upptäcker de här ögonblicken, inte att vi komponerar dem. Det ska kännas som att det är första gången de fångas på film.

Spela en yngre version

Manuset kom till på ett liknande sätt. Skådespelarna fick sitta med i manusrummet och komma med förslag när Moselle och manusgruppen byggde berättelsen utifrån deras livserfarenheter och personligheter.

I slutändan kändes det som att spela en yngre version av sig själv, säger numera 21-åriga Rachelle Vinberg, som spelar Camille.

– Jag är inte precis som Camille och de andra är inte exakt som sina rollfigurer, men vi har tagit bitar av vår personlighet eller saker som Crystal har sett oss göra, och använt det för att skapa scener.

Kompisen Ajani Russell, som spelar nybörjaråkaren Indigo, fyller i:

– Som vår medkänsla för varandra, hur vi interagerar, våra skämt och vår lekfullhet.

Titeln en nedsättande term

Seriens titel är både ironisk och en spark uppåt, mot den mansdominerade skateboardvärlden. På 80-talet myntades begreppet ”skejt-Betty”, som en nedsättande term för snygga tjejer som hängde i skejtparker och spanade på skateboardkillar. Att dessa tjejer skulle vilja åka skateboard själva fanns inte i skejtkulturens föreställningsvärld.

Och fortfarande möter kvinnliga åkare mycket motstånd. Ajani Russell berättar om hur hon – som ny skejtare – blev attackerad i parken av en kille som följde efter henne och kommenterade hennes utseende. När hon bad honom lämna henne ifred, tacklade han henne mitt i en åkning.

– I sådana lägen är det viktigt att inse att det inte är oss det är fel på, killar som ser ner på kvinnliga skateboardåkare har andra problem i sina liv. Det finns ingen mall för hur en skejtare får se ut, om du älskar att åka skateboard så är du en skateboardåkare.

Roligt tillsammans

När de uppskjutna OS-tävlingarna i Tokyo troligen arrangeras nästa sommar kommer skateboarding för första gången finnas med som OS-gren, för både herrar och damer.

Men tjejerna i Betty har inga proffsambitioner – de åker skateboard för att det är roligt.

– De vill visa hur kul det är och att alla kan lära sig. Man behöver inte bli bäst, vissa är bra och andra inte, men vi har roligt tillsammans, säger Crystal Moselle.

Längtar ut till skejtparken

Rachelle Vinberg var en av tjejerna som Moselle träffade den där gången, i folkmyllret på tunnelbanan. Nu sitter hon i karantän i en lägenhet i New York, tittar ut genom fönstret på de blommande träden och längtar ut till livet i skejtparkerna.

– Jag förknippar alltid blommande träd med skateboarding men nu måste jag stanna inne, det gör att inspelningen känns som ett avlägset minne. En liten skejtpark är som en hel värld, där finns alltid många olika kompisgäng och en massa olika aktiviteter som pågår. Det längtar jag till, men för tillfället får jag nöja mig med att titta på Betty.