"Borde du träffa den här mentaltränaren, så du inte alltid kör till skogs?": Kompisens fråga blev vändpunkten för Marcus Grönholm – varken pappans tragiska död eller åratal av bakslag stoppade den dubbla världsmästaren
Jag har förlorat titlar för att jag velat vinna för mycket, medger Marcus Grönholm. En av världens främsta rallyförare genom tiderna kämpade länge i motvind, men fruns krav och kompisens förslag förändrade allt. En nyckel var anlitandet av en mental tränare – som fick samtliga förare att boxas under tävlingshelger.
Marcus Grönholm hade hunnit fylla 30 år innan rallykarriären tog fart på allvar. Då hade den ytterst snabba men våldsamt riskerande föraren fått fason på sin körning med hjälp av mental träning.
Efter flera års likgiltighet ville de flesta WRC-stallen plötsligt ha honom i sina led – och när Grönholm fick chansen att köra sin första hela säsong visade han direkt sin talang genom att vinna VM-titeln.
Med vissa mått mätt är han Finlands främsta rallyförare genom tiderna. Detta trots att karriären kantades av ödesdigra misstag – inte minst i striderna mot Sebastien Loeb.
Den envisa Ingåbon var ändå mannen som klarade av att utmana alla tiders mest framgångsrika förare, den niofaldige världsmästaren hårdare än någon annan.
I rallynationen Finland bleknar Grönholms meriter i jämförelse mot Tommi Mäkinen och Juha Kankkunen i antalet VM-titlar. Grönholm har två mot Mäkinens och Kankkunens fyra.
I antalet deltävlingssegrar är Grönholm däremot etta. Med sina 30 segrar ligger han de facto trea genom tiderna i en internationell jämförelse. Endast fransmän med förnamnet Sebastien är vassare (79 segrar för Loeb, 48 för Ogier).
– Jag tänkte aldrig så mycket på titeln, säger Grönholm. Jag ville vinna tävlingar, och det var frustrerande när det alltid var något krångel och kråkel. Visst vann vi många tävlingar men det skulle ha kommit många, många till om det alltid hade löpt som det borde.
– Men jag har nog förlorat titlar för att jag har velat vinna för mycket – och inte nöjt mig med en andraplacering som skulle ha gett jäkla många poäng. Utan "fan, jag ska slå den där Loeb". Den tanken… ibland var den inte bra. Jag ville för mycket.
"Nog är jag helt nöjd med allt vi har åstadkommit, och det är ju inte bara jag ensam."
-Marcus Grönholm
Marcus Grönholm fick sitt välkända smeknamn strax efter födseln. I den drygt ett år äldre storasyster Micaelas mun blev lillebror "Bossj", och familjens minsting kallades därefter Bosse.
Motorsporten var starkt närvarande i Bosses liv under hela uppväxten i Esbo.
Hans pappa Ulf Grönholm prioriterade jordbruket och satsade aldrig fullt ut på sin rallyhobby. Trots det blev han tvåfaldig finländsk mästare.
Bosse fick redan som 10-åring köra med pappas Fiat. Han rattade efter posten och omkring på andra otrafikerade vägar. Den stora njutningen var att få köra på snö om vintrarna då bilen sladdade ordentligt.
Hösten 1980 fick han sin stora önskan uppfylld då familjen skaffade honom en motorcykel. Tanken var att börja tävla i motocross följande vår.
Motorsporten lockar trots pappans tragiska bortgång
Livet i familjen Grönholm tog en otäck vändning några veckor efter sonens 13-årsdag i februari. Bosse förlorade sin pappa då 38-årige Ulf dog i en rallyolycka i Kyrkslätt.
Ulf och kartläsaren Bob Rehnström hade testkört mitt i natten inför vinterrallyt Hankiralli. Båda omkom direkt efter en frontalkrock med en plogbil.
– Det var ju inte roligt när poliserna kom med den uppgiften på natten och berättade vad som hade hänt. Och jag gnällde ännu kvällen före att jag vill med, berättade Grönholm i Sportmagasinet år 2000.
Bosse hade velat åka med på testkörningen med sin pappa, men den här gången hade han fått stanna hemma. Ulf hade bestämt att kartläsaren Rehnström skulle följa med.
Trots den fatala olyckan tillät mamma Carita sin son gå vidare med motocrossen. Enligt henne hade det känts hjärtlöst att ta även den nya hobbyn ifrån Bosse som precis förlorat sin far.
– Hon frågade “måste du nu hålla på?”. Men inte sa hon nej. Inte var det jättehejsan men inte var hon arg heller, berättar Grönholm nu 39 år efter den tragiska våren.
I motocross fick medtävlarna hjälp av sina pappor medan Bosse fick meka på motorcykeln ensam. Ibland fick han hjälp av släktingar och bekanta.
Han avancerade till FM-nivå, och lyckades också kvala in till en VM-deltävling i Hyvinge.
Resultaten blev ändå inte så bra som talangen hade gett upphov till. Bosse gillade sin hobby men hade inget intresse av att träna upp fysiken, och tröttnade därför i tävlingarna.
När Bosse var 17 år förlorade han kontrollen av motorcykeln och skadade knäet illa. Skadan var så pass allvarlig att inte kunde fortsätta med motocross.
Han konstaterades ha 15 procents invaliditet i knäet, och via försäkringen fick han 15 000 mark. När Bosse följande vinter fyllde 18 år och fick körkort använde han försäkringspengarna till att skaffa sin första rallybil.
– Då sa morsan “var det nu riktigt nödvändigt?”, skrattar Grönholm.
Den första rallybilen var en Ford Escort. Efter det första året i juniorernas FM-serie fick han ekonomiskt stöd av sin pappas gamla bekanta som ville hjälpa. Tack vare stödet kunde han byta till en snabbare bil.
Med sin nya Opel Ascona vann han direkt juniorernas FM-serie. Tvåa i serien blev Mikko Kalliomaa, vars kartläsare Timo Rautiainen sällskapade med Bosses syster. Rautiainen blev sedermera Bosses kartläsare och svåger.
Efter junioråren skördade Bosse – förutom åkrarna på släktens gård i Ingarskila i Ingå dit han flyttade år 1990 med sin fru Tessa och nyfödda dottern Jessica – rallyframgångar i Finland och Norden. Först med Lancia och sedan med Toyota, dit hans vän Robert Gröndahl hade goda kontakter.
När Bosse var 23 år vann han N-gruppens finländska mästerskap 1991. Efter det bytte han upp sig till de större bilarna i A-gruppens FM-serie där han och Sebastian Lindholm sporrade varandra till framgång. Kusinerna prenumererade på mästerskapen 1993–1998, med två titlar för Lindholm och fyra för Grönholm.
Trots FM-titlarna blev Bosse inte ett speciellt hett namn i Finland eller på den internationella rallymarknaden. I VM-serien hade Finland bland annat Juha Kankkunen och Tommi Mäkinen som plockade hem fyra världsmästerskap var mellan åren 1986 och 1999.
Bosse prövade sina vingar i ett par VM-rallyn per år. Han var snabb, både när han körde med egen rallybil och de gånger han fick chansen att köra med en WRC-bil, men hans fräcka körstil kombinerat med en dos prestationsångest ledde till otaliga avkörningar.
Lämnar jordbruket och anlitar mentaltränare
Pressen var stor att visa upp sitt kunnande under de få tillfällena i VM-serien, samtidigt som en del av tiden och energin gick åt till att sköta om jordbruket hemma i Ingå.
Hösten 1996 – efter att han tagit sin bästa VM-deltävlingsplacering genom att sluta fyra i Jyväskylä – föreslog frun Tessa att han skulle välja: antingen koncentrera sig på jordbruket eller göra en ordentlig satsning på rally.
Det här var ett avgörande vägskäl mot världsmästartitlarna.
Familjen arrenderade ut åkrarna och Bosse inledde en seriös jakt på ett stallkontrakt till VM-serien. Med Toyotas stöd fick han delta i en handfull VM-rallyn per säsong, men det skulle ta ett par år innan dörrarna slogs upp på vid gavel.
"Borde du träffa den här mentaltränaren, så du inte alltid kör till skogs?"
Frågan ställdes Bosse av hans kompis våren 1998. Kompisen hade fått nys om Christoph Treiers träningsmetoder.
Under den helhjärtade rallysatsningen som pågått i ett drygt år hade Bosse lyckats knipa en fjärdeplats i Argentina och femteplatser i Storbritannien och Sverige – men avbrutit ännu fler rallyn.
Mental träning kändes främmande, men Grönholm gick ändå med på att träffa Treier.
– Jag minns det bra. Vi träffades hemma hos honom i Ingå, berättar Treier.
– Han var nog ganska skeptisk till allt som har med mental träning att göra, för han kände inte till det. Men vi hittade varandra som människor och kunde bygga upp ett bra förtroende.
Treier minns väl ett samtal i samband med en av de allra första träffarna.
– Kan du tänka dig att en dag bli världsmästare? undrade Treier.
– Nä, svarade Bosse.
– Men kan du tänka dig att någon gång vinna ett VM-rally?
– Ja, det kan jag tänka mig.
– Kan du vinna ett VM-rally, så kunde du väl vinna flera VM-rallyn, och då kan du ju också någon gång bli världsmästare.
– Ja, i och för sig...
Men att allting skulle ske så fort – att Grönholm skulle bli världsmästare redan drygt två år senare – kunde inte ens Treier tänka sig.
Efter bara några träffar med Treier under sommaren tog karriären en ny riktning i samband med Jyväskylärallyt i augusti 1998. Bosse glänste som aldrig förr.
Före rallyt hade WRC-teamen varit ovilliga av att värva 30-åringen, men efter segrar på åtta specialsträckor var Grönholm plötsligt ett hett byte. Förutom Toyota, vars WRC-bil han rattade i Jyväskylä, ville också Ford, Peugeot och Seat anställa honom.
Dagarna efter rallyt, där Bosse trots sina snabba etapptider slutade sjua på grund av en vurpa, gick telefonen het i Ingå.
Först kom han muntligt överens med Toyota. Valet kändes naturligt tack vare det mångåriga samarbetet med Robert Gröndahl och Toyotas svenska stallchef Ove Andersson. Men innan kontraktet levererades per fax till Ingå ändrades situationen på Toyota (bland annat skulle stallet lämna VM-serien i rally ett år senare för att fokusera på F1), vilket öppnade för andra alternativ.
Av de övriga stallen engagerade sig Peugeot mest. Det franska stallet höll på att utveckla en ny bil och cheferna där var väldigt sugna på att rekrytera Grönholm.
– De var så jäkla intresserade. Stallcheferna var med så med hjärtat att man tidigt märkte att de verkligen vill ha mig dit, berättar Grönholm.
– Och det var ju det rätta valet, för sen dominerade vi i många år. Inte skulle det ha kunnat gå mycket bättre.
Marcus Grönholm skrev på ett stallkontrakt nio år efter sitt första VM-rally i Jyväskylä 1989.
För första gången i karriären fick Grönholm testköra flitigt. Det hade hans budget inte tillåtit tidigare.
Den nya Peugeot 206:an hade problem i början, men kändes allt bättre att köra efterhand. Den första hälften av säsongen 1999 deltog Peugeot inte i VM-deltävlingar för att finslipa på bilen.
Samtidigt fick Bosse finslipa på sin körning – framför allt på asfalt. På det underlaget hade han knappt kört rally tidigare.
Han lärde sig mycket av sina nya stallkompisar Gilles Panizzi och Francois Delecour – två av världens främsta asfaltförare. Bosse minns väl ett testtillfälle våren 1999 i Frankrike då han plötsligt klockades för snabbare tider än Panizzi – på asfalt.
– Då ringde stallchefen åt mig på kvällen och tyckte att det var ganska hurja!
På en testväg som man kör många gånger var det möjligt att förbättra tiden. Att uppnå samma fart i VM-seriens asfaltrallyn visade sig ändå bli en utmaning.
Det ihärdiga testandet och erfarenheterna från VM-deltävlingarna under den andra hälften av säsongen 1999 förberedde stallet och Grönholm för en oväntad succé följande år. Det gjorde även mentalträningen han utförde med Treier.
Treier hade lagt märke till att Bosse inte klarade av att fokusera på rätt saker. Det gällde att försöka glömma allt det han inte kunde påverka själv.
– Jag kan ju inte göra något åt vad de andra har för däck eller vad de har för bilar eller hur de har testat. Det behövdes att någon präntar in det i huvudet på en – att tänk på det här och gör så här.
Treier polerar diamanten från Ingå
Treier hjälpte stärka Bosses självförtroende, och noterade också att den fysiska konditionen behövde tränas upp.
– Är du fysiskt i bra skick så har du lättare att koncentrera dig över långa stunder. Det fanns helt klart behov att jobba också med den sidan, berättar Treier som också tog över Bosses fysträning.
– I början var det lite svårt att få honom att börja med fysträningen. Det var inte hans favoritgrej att motionera.
Fysträningen inleddes och intensifierades något senare då Bosse började boxas. Träningsformen inspirerades av att Treier hade märkt att hans adept ofta tittade på boxning på tv.
Treier hade tidigare erfarenhet av "boxercise", konditionsboxning, som han hade varit med om att hämta från Sverige till Åland. Nu skräddarsydde han en träningsrutin för Bosse där han kombinerade boxningsträningen med matematiska övningar, där Grönholm samtidigt skulle reagera på visuella och auditiva signaler.
Bosse njöt av de fysiska träningarna som även förbättrade koncentrationsförmågan. Det påminde om när han koncentrerade sig på att köra och lyssna på kartläsaren Rautiainens noter under långa och tunga specialsträckor.
Grönholms målsättning för 2000 – hans första hela säsong i VM-serien – var att ta karriärens första deltävlingsseger. Ett ambitiöst mål med tanke på att han varken hösten 1999 med Peugeot eller tidigare ens hade klarat av att slå sig in i topp-3.
Den första segern kom ändå redan i Sverige i årets andra rally. Efter en jämn sekundstrid fick Grönholm och hans kartläsare Timo Rautiainen jubla efter att ha besegrat de fyra senaste säsongernas mästare Tommi Mäkinen.
– När man vinner första gången får man självsäkerhet. Man inser att man kan göra det här, berättar Grönholm 20 år efter debutsegern.
Den osannolika resan hade börjat.
Inför säsongen hade han inte blivit lovad att få delta i samtliga rallyn. Men efter segern gick stallet med på att satsa ytterligare och låta honom försöka samla poäng även på asfalt, tillsammans med Panizzi och Delecour.
Under den första hälften av säsongen blandade sig Grönholm i tätstriden även på grusvägarna i Portugal och Argentina. Båda gångerna slutade han tvåa bakom VM-ledande Richard Burns.
I juli kom karriärens andra seger i Nya Zeeland. När han genast därefter vann även i Jyväskylä var VM-titeln plötsligt ett realistiskt mål.
Den fjärde segern kom i näst sista tävlingen i Australien där Grönholm slog Burns med 2,7 sekunder. Säsongen skulle avslutas på den brittiska rivalens hemmaplan. Grönholm hade en ledning på nio poäng, så även om Burns vann skulle en sjätteplats räcka för att säkra titeln.
– Nog var det nervöst. Man visste att allt är på spel.
– Man fick hela tiden lyssna på bilen, att det inte hörs några extra ljud. Men man får inte sakta av för mycket heller och börja säkra, för då blir rytmen helt fel. Då passar liksom stegmärkena inte, som i längdhopp, förklarar Grönholm som i barndomen sysslade med friidrott i Esbo IF.
Otur och frustration efter VM-titeln
Bosse körde snabbt men klokt och lyckades undkomma alla större fallgropar. Burns körde i ursinnig takt och vann klart, men Grönholm slutade tvåa.
Säsongen då han hoppades ta sin första deltävlingsseger resulterade i fyra segrar och en VM-titel med fem poängs marginal.
– Vi hade en efterfest med teamet och nog var ju feelisen på topp för alla. Verkligen fint, minns Grönholm.
När han kom hem väntade en fest på Helsingforsarenan som hans fru hade ordnat tillsammans med managern Hjallis Harkimo.
Under den andra hela säsongen i VM-serien blandade sig Bosse inte i titelstriden. Året kantades av otur, oförsiktighet och frustration.
– Det började riktigt åt helvete. I Monte Carlo var det något med motorvärmen och någonting liknande var det i Sverige. Efter två tävlingar var jag på noll poäng.
– Sen blev det lite så där att "voi perkele". Det var av någon anledning mycket tekniska problem och sen började jag göra misstag när jag försökte ta i för mycket.
Efter att ha avbrutit sju av säsongens åtta första tävlingar återfann Bosse självförtroendet i Jyväskylä – rallyt som han skulle komma att vinna hela sju gånger under karriären. Den här säsongen fick Richard Burns revansch vad VM-titeln beträffar, men i Jyväskylä slog Grönholm britten med 25 sekunder.
Av säsongens fem återstående VM-rallyn avbröt Bosse endast en, och segrarna i avslutande Australien och Wales förstärkte självförtroendet inför 2002.
Följande säsong skulle komma att bli en verklig fullträff.
– Allting var liksom lekande lätt på något sätt, beskriver Grönholm säsongen 2002 som var hans bästa under karriären.
Problemen från föregående säsong var som bortblåsta och Bosse tog topplaceringar i så gott som alla tävlingar. Han vann fem VM-rallyn och avbröt endast tre – och samlade ihop mer än dubbelt fler VM-poäng än tvåan i serien, norrmannen Petter Solberg.
Under året intensifierades också samarbetet mellan Grönholm och Treier. Tränaren började resa med på samtliga tävlingar. Under säsongen boxades de ofta i samband med tävlingsförberedelserna – vilket också konkurrenterna noterade.
– Det var faktiskt intressant att se. 2003 och 2004 hade nästan alla förare fystränare med sig och boxades, skrattar Treier.
Den omtyckta världsmästaren får en ny ärkerival
Medan Treier reste runt på tävlingarna lade han märke till Bosses exceptionella förhållande till mekanikerna på Peugeot.
– Han lyckades få dem på sin sida, genom att han brydde sig om dem som människor. Mekanikerna gjorde precis vad som helst för honom, för de tyckte så mycket om honom som person. På så sätt hade han alltid väldigt lätt att verkligen ha optimala förutsättningar.
Grönholm var alltid mycket ärlig och rak, och till skillnad från många andra förare hade han inte problem med att medge sina egna misstag.
– De allra flesta sa till exempel att "den där stenen låg på fel ställe". Det har man hört av så många. Men Bosse sa alltid "det var mitt fel, jag gjorde ett misstag", säger Treier.
– Skulle han ha sagt "inte är det någon fara, nästa rally kommer snart" – då skulle han aldrig ha blivit världsmästare. Det tog nog ordentligt på honom. Men det väckte också en revanschhunger, han ville visa att han kan.
Efter det andra världsmästarskapet försvårades jakten på ytterligare titlar. Säsongen 2003 debuterade nämligen en viss fransman vid namn Sebastien Loeb i VM-serien.
Under sitt första år förlorade Citroënföraren kampen om VM-titeln med en ynka poäng mot Petter Solberg – men de nio säsongerna därpå vann Loeb titeln precis varje gång.
Under den här tiden var han oftast helt överlägsen. Den som klarade av att utmana honom bäst var Grönholm, som var svidande nära att ta hem säsongerna 2006 och 2007.
– Jag borde ju ha vunnit båda mästerskapen egentligen. Jag "tåra" bort dem, utbrister han med ett något modfällt skratt.
När säsongen 2006 inleddes var Loeb tvåfaldig världsmästare, och mannen som Grönholm fokuserade på att besegra.
– Det som gjorde honom hård var att allt funkade: han, teamet, allting. Nästan alltid. Han var jäkla säker och gjorde inga större misstag. Och det som var konstigt var att han aldrig hade problem med bilen. Det var helt otroligt!
Grönholm hade flyttat från Peugeot till Ford inför säsongen som skulle bli hans näst sista i VM-serien.
Sejouren i det nya stallet fick bästa möjliga start när han inledde säsongen 2006 med karriärens första seger i Monte Carlo – hans första och sista seger i ett rally på asfalt.
– Då gjorde Loeb faktiskt ett misstag! Därför förlorade han, påpekar Grönholm.
Grönholm var snabbast även i säsongens andra rally i Sverige, där han vann nästan lika frekvent som i Jyväskylä. Loeb fick nöja sig med andraplatser i Monte Carlo och Sverige, men efter det här vann den suveräna fransmannen fem tävlingar i följd.
Grönholm bröt Loebs segertåg i Grekland och Jyväskylä – men efter tolv deltävlingar hade Loeb kammat hem åtta segrar och fyra andraplatser.
Grönholm hade vunnit fyra tävlingar, men saknade den otroliga jämnhet som fransmannen visade upp. Inför säsongens fyra sista lopp låg Grönholm 35 poäng efter Loeb och mästerskapet verkade avgjort.
"Säkert en av de tuffaste dagarna för honom"
Finländaren erbjöds ändå en oväntad chans. Loeb råkade ut för en terrängcykelolycka och bröt överarmen – och var tvungen att stå över återstoden av säsongen.
För att besegra Loeb behövde Grönholm vinna tre av de återstående deltävlingarna och sluta minst trea i den fjärde.
Det första hindret klarade han galant genom att vinna det turkiska rallyt klart före stallkamraten Mikko Hirvonen. Men förhoppningarna om titel tre gick upp i rök i Australien.
Efter ett individuellt misstag vältrade bilen omkull, Grönholm tappade massvis med tid och placerade sig till slut femma. Game over.
Loeb hade säkrat titeln – det faktumet kunde Bosses segrar i de återstående rallyna i Nya Zeeland och Wales inte rå på. Loebs segermarginal blev en ynka poäng, och det var en slagen men revanschsugen Grönholm som skulle inleda karriärens sista VM-titeljakt 2007.
Ford var ett ruskigt starkt stall under Grönholms sista kontraktsår. Stallets båda finländska förare, Grönholm och Hirvonen, klarade av att sätta käppar i Loebs hjul.
I säsongens tre första deltävlingar tog trion var sin seger – men efter det här förvandlades mästerskapsstriden åter till en duell mellan Grönholm och Loeb. De körde hem segrar i tur och ordning.
När tre deltävlingar återstod hade Grönholm inte avbrutit ett enda lopp, och precis som året innan hade han allt i egna händer. Försprånget till Loeb var visserligen inte större än fyra poäng.
Att den hårda kampen om titeln orsakade press märktes i det japanska rallyt då både Grönholm och Loeb avbröt.
Det följande rallyt på Irland visade sig bli utslagsgivande – och en enorm besvikelse för Grönholm.
Jakten på den tredje VM-titeln grusades på den fjärde specialsträckan där Grönholm gjorde ett grovt misstag i en högersväng och körde sidledes in i en stenmur. Smällen var så hård att båda hjulen på förarsidan lossnade – och Grönholm tappade medvetandet.
Han kvicknade till i bilen men tuppade av igen. Kartläsaren Rautiainen blev riktigt orolig och ringde efter hjälp.
Rallyt var definitivt över för finländarna som fördes till sjukhus för kontroll. De fysiska skadorna visade sig inte vara betydande, men på det mentala planet var smällen stor.
– Det var säkert en av de tuffaste dagarna för honom inom idrotten. Jag har aldrig sett en sådan besvikelse, och det förstår jag också. Det var dessutom ett så dumt misstag, säger Christoph Treier.
Hoppet om VM-titeln var inte fullständigt förlorat, men i och med Loebs seger på Irland hade fransmannen tagit en ledning på sex poäng i inför det avslutande rallyt i Wales.
Där klarade Loeb än en gång av att ratta sin Citroën behärskat, och efter en tredje plats var saken klar. Inte ens en seger hade räckt för Bosse som slutade tvåa bakom Hirvonen.
– Jag förlorade med några poäng igen, skrattar Grönholm uppgivet.
– Det är det enda som harmar mig, det där sista året, för jag borde ju ha vunnit. Kanske där också var lite det att jag hade bestämt att jag slutar. Det blev lite att "nu ska jag nog ta det här".
Det var i samband med karriärens sjunde seger i Jyväskylä 2007 som Bosse hade bestämt sig för att lägga av. Ford hade erbjudit fortsatt kontrakt men 39-åringen tackade nej.
Han hade grubblat över saken längs med året.
– Jag försökte få hjälp och frågade min kartläsare Timo, men han sa ingenting, och ingenting sa frun där hemma heller. Ingen ville bestämma för mig.
– Så fattade jag bara beslutet i Jyväskylä att nu är det här sista gången som jag kör den här tävlingen. Det kändes riktigt bra då, men ett år senare kändes det att "saakeli, nog borde jag ha kört lite ännu kanske". Men det var då det.
Även om Grönholm höll strålande fart och klarade av att utmana Loeb, hade tränaren Treier redan under säsongen 2006 noterat att allt runtomkring tävlingarna började smaka trä.
– Förarna är alltid på plats på tävlingsorten tre dagar före och skriver noterna. Där märkte man redan året innan att det börjar ta emot. Och den känslan blev allt starkare våren 2007.
– Själva tävlingen, där var det annorlunda. Han skulle säkert köra bra än i dag. Han älskar att tävla. Det var allt det där runtomkring. Det orkade han inte med mera, berättar Treier.
Enligt Grönholm hade även de jämna striderna och förlusterna mot Loeb varit psykiskt uppslitande.
– Det var alltid den där hårda fajten med Loeb. Det var en tiondel hit och en sekund dit. Man var hela tiden på helspänn och stressad. Så tänkte jag att "äh, nu är det bra att sluta".
Även om segerviljan ledde till en hel del misstag var egenskapen – tillsammans med inställningen att aldrig ge upp – nödvändig för att Marcus Grönholms karriär kunde bli så framgångsrik.
Att han ihärdigt fortsatte försöka tills han äntligen som 30-åring fick kontrakt med ett WRC-stall, och att han fortfarande var på topp när han i 39 års ålder bestämde sig för att sätta punkt.
En incident som beskriver envisheten hände i det walesiska rallyt 2003. Ett hjul hade lossnat från bilen och polisen stoppade honom från att fortsätta. Den brittiska lagen förbjöd honom att köra en bil på tre hjul.
– Du kan inte köra vidare med den här bilen, förklarade poliskonstapeln och skakade på huvudet.
– Jag vet att jag inte får, men om du tillåter mig? bad Bosse och viftade med armarna.
– Nej, det är för farligt.
– Jo, men jag kan köra långsamt.
– Du kan inte köra vidare, sorry.
– Jag förstår vad du säger, men jag kan köra. Och jag vill ha det sista ordet.
– Ja, men du får inte köra, avslutade polisen som uppenbarligen tröttnat på den envisa Ingåbon.
Episoden som satte punkt för Grönholms rally minns Christoph Treier med värme.
– Det är precis likt Bosse. Han ger sig aldrig, aldrig, aldrig.
Det som gjort Bosse mest känd utanför rallykretsarna är den upprörda intervjun han gav direkt efter att Timo Rautiainen skadat stjärten under det turkiska VM-rallyt 2004.
Under intervjun hade Bosse inte ännu järnkoll på vad det var som hade fått kartläsaren i våndor under specialetappen.
We had to stop because it came a stone or something through Timo’s seat. Up in the ass of Timo!
“Vi måste stanna för att en sten eller någonting kom igenom Timos bilsäte. Upp i Timos röv!”
Grönholm kryddade sin upprörda intervju med en legendarisk handgest för att demonstrera vad som hade hänt.
Det som i verkligheten hade penetrerat bilens botten och Timos bilsäte var ett stålrör som hade legat på vägen. När Rautiainen efter smällen försökte känna efter vad som kommit igenom sätet brände han sin hand eftersom stålet hade hettats upp då den trängde genom bilen.
Grönholm hade varit tvungen att köra de sista kilometrarna av specialsträckan utan noter. Trots att Timos högra skinka hade skadats rejält och fått dubbla benbrott kämpade han vidare med hjälp av värkmedicin och finländarna slutförde rallyt.
– Vi slutade tvåa, och förlorade mot Loeb med 19 sekunder eller någonting i den stilen. Satan! grämer sig en viss 52-årig, fortfarande tävlingsinriktad Ingåbo – 16 år efter händelserna.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
