Kökskniven i Sandras madrass fick henne att inse allvaret - hon lämnade sin våldsamma man, men hade velat få mer stöd och hjälp på vägen

En månad efter att Sandra hade gift sig kom hennes man hem från en fest och var fruktansvärt arg. Han gick in i köket, fick ett raseriutbrott, och slog in köksskåpen.

Sandra blev förskräckt, men slätade fort över det som hänt för hon var ju kär och nygift.

Händelsen i köket var ändå starten på ett äktenskap där hon fick uppleva flera år av psykiskt och fysiskt lidande, som har satt djupa spår.

Sandra vill berätta sin historia för att hjälpa andra som lever i en liknande relation som hon gjorde. Men hon hoppas också att det sker en förändring så att personer som utsätts för våld i sin parrelation ska få bättre hjälp och stöd.

Sandras hemort är en kommun i Svenskfinland, men hon berättar anonymt för att skydda sin egen och sina närmastes identitet. Sandra heter egentligen något annat.

Långsamt mer våld

Det som gjorde situationen extra lömsk för Sandra var att våldsamheterna i parrelationen eskalerade långsamt.

- Det började med att han slutade använda mitt namn och kallade mig andra konstiga saker. Ibland ignorerade han mig och slutade svara då jag tilltalade honom. Allt det som egentligen var helt osunt, blev så småningom det nya normala, berättar Sandra.

Ilskan och aggressiviteten ökade för varje år och minsta lilla grej kunde få honom att brusa upp.

- Om han tappade smörkniven på golvet eller om något råkade falla ur handen på honom blev han ursinnig. Men allt var ändå mitt fel.

Efter jobbet åkte hon direkt hem så att maten skulle vara klar då mannen kom hem. Om middagen inte var klar blev han arg och hon ville undvika att han skulle få ett utbrott.

- Men hur jag än gjorde blev det fel. Om maten var klar i tid kunde han påstå att han inte hade lust att äta den maträtten. Felet kunde också vara att jag inte hade tänt brasan före middagen.

Mannens värsta utbrott kom då han hade druckit, och dagarna då han drack blev allt fler. Först hörde alkohol bara ihop med veckosluten och Sandra brukade också ta några glas vin under helgerna.

Men snart pågick hans drickande flera kvällar i veckan.

- Det var alltid jag som körde för han var inte tillräckligt nykter för att köra bil. Vart vi än for luktade han sprit. Vardagsrumsbordet kunde vara täckt av ett lager med ölburkar och spritflaskor efter helgen. I det här skedet hade jag själv slutat dricka helt.

Blåmärken på armarna

Sandra blev slagen av sin man ett par gånger, men det fysiska våldet handlade oftast om att han tog tag i henne våldsamt, tryckte henne mot väggen, kastade saker på henne eller hotade henne.

I flera repriser hade hon blåmärken på armarna, men dem såg hon till att täcka över med långärmade blusar.

- Om någon hade sett dem skulle jag förstås ha sagt att jag har ramlat. Jag skämdes för mycket för att kunna berätta sanningen.

Vid ett tillfälle då hon blev riktigt rädd ringde hon en väninna och bad henne komma till undsättning.

- Jag valde en väninna som inte skulle ifrågasatta mig eller döma mig. Det var ett medvetet val av mig för att slippa alla frågor.

I dag vet Sandra att hon hade kunnat vara en siffra i Finlands dystra statistik över kvinnor som dödats i sitt hem av sin partner.

En söndag morgon stack en stor kökskniv upp ur madrassen på den sida av sängen där Sandra brukade sova. Kvällen innan hade mannen kommit hem redlöst berusad, var aggressiv och hade huggit kniven i sängen.

- Den kvällen hade jag lagt mig att sova på soffan. Då han kom hem gömde jag mig och barnet på balkongen tills han slocknade. Vi stack från huset och kom tillbaka följande morgon. Om jag legat i sängen den kvällen vet jag inte om jag hade suttit här i dag.

Svårigheten att lämna en våldsam relation

I flera repriser insåg Sandra hon levde i en osund relation och tanken på att lämna mannen dök upp ibland. Det fanns tillfällen då hon sade ifrån att hon inte accepterade hans beteende, men det triggade hans ilska ännu mer och hon blev rädd.

För att undvika fler raseriutbrott lärde hon sig att dansa efter hans pipa.

Jag skämdes för mycket för att berätta sanningen

― Sandra

Varje våldsamt beteende följdes ändå av djup ånger och baksmälla följande dag och då kändes det som att hon nådde sin man. Då behövde han henne och de kunde tala - åtminstone på något plan.

Dessutom hade de ju flyttat in i sitt nybyggda hus och fått barn. Sandra levde i tron att allt snart skulle lugna ner sig och att de då skulle ha en normal vardag.

Att vardagen hemma hos dem ändå var allt annat än rosenröd höll hon hemligt

- Om jag hade berättat det här skulle jag ha blivit "en misshandlad hustru", men jag såg ju mig inte som en sådan! Det finns andra som har det mycket värre, tänkte jag.

Dessutom levde Sandra i ständig rädsla för att inte bli trodd. Hon skämdes över fasaden hon byggt upp och över vad som skulle hända om mannen fick reda på att hon pratat med någon annan.

- Ensamheten var stor och självrespekten var i botten.

Efter fallet med kökskniven i madrassen fick Sandras man en tankeställare och hölls nykter en tid och prövade vård. Men under en semesterresa fick han återfall och då var helvetet löst igen.

På dagarna jobbade han, på kvällarna drack han. Några gånger såg hon sig tvungen att lämna huset tillsammans med sitt barn för att skydda sig från våldet.

Orkade inte längre

Till sist orkade hon inte bära bördan och sökte samtalshjälp vid kommunens familjerådgivning. Det blev hennes frizon där hon fick prata av sig utan att någon dömde henne.

Samtalen höll hon hemliga för sin man eftersom de kunde ha triggat nya raseriutbrott.

Det blev skilsmässa och eftersom mannen inte ville ha någon kontakt med barnet fick hon ensam vårdnad. Men hoten fortsatte.

- Han terroriserade mig via hundratals meddelanden, svartmålade mig på sociala medier och slutade inte trots att jag bad honom göra det. Han berättade hur han tänkte döda mig och jag upplevde att han skulle kunna förverkliga sina hot, speciellt om han var onykter.

Men att gå till polisen och starta en process mot sin exmake var mycket jobbigare än hon någonsin kunnat tro.

Dels skuldbelade hon sig själv då hon i många år hade fått höra att hon är oduglig. Vad kan man egentligen anmäla då det känns som att allt är ens eget fel? Dels visste hon inte heller i vilka trådar hon skulle börja dra.

Han berättade hur han tänkte döda mig och jag upplevde att han skulle kunna förverkliga sina hot

― Sandra

För en polisanmälan behövs bevis, men under åren hade Sandra aldrig dokumenterat saker som hänt eftersom hon var livrädd för att mannen skulle hitta sådana anteckningar.

- Jag borde ha samlat dokumentation i en låda på jobbet.

Via barnskyddet fick hon en del hjälp men hos polisen var det svårt att förstå hur eller för vad hon kan dra honom inför rätta.

Hon bad om rättshjälp men nekades, eftersom hennes kommunala månadslön var aningen för hög. Hon upplevde också att det var svårt att hitta relevant information på svenska.

- Det var fruktansvärt tungt att ta reda på allt själv och att avkrävas bevis efter bevis medan han kunde fortsätta terrorisera mig. Jag blev förhörd och tvingades uppleva allt igen, trots att jag bara ville glömma allt det hemska och bli lämnad i fred.

De som är utsatta orkar eller vågar kanske inte heller leta efter väsentlig information, menar Sandra.

- Det borde finnas mer lättillgänglig information om vilken hjälp som finns att få. Och vems uppgift är det att stöda och hjälpa alla utsatta som inte förmår söka hjälp?

Livet går vidare, men ärren är djupa

I dag har Sandra distans till det som hände, men hon kan fortfarande bli fylld av skräck då hon ser personer bli aggressiva av alkohol eller om hon är ensam hemma och hör konstiga ljud. Hon kollar noggrant varje kväll att larmsystemet är påkopplat innan hon går och lägger sig.

Deras gemensamma barn som tvingades ta del av sin pappas hotfulla utbrott lider av posttraumatiskt stressyndrom.

Nu har det gått några år sedan skilsmässan mellan Sandra och hennes man. Tingsrätten har nyligen utfärdat besöksförbud för mannen och Sandra och barnet har sedan dess fått vara i fred.

Åklagaren har väckt åtal mot mannen för brott mot kommunikationsfrid.

Men Sandra och exmaken bor fortfarande på samma ort och rädslan för att hon ska stöta ihop med honom finns ständigt närvarande.

- I något skede tar besöksförbudet slut och vad händer då?

Då Sandra ser tillbaka på åren när det var som tyngst är det svårt för henne att se vad som kunde ha fått henne att bryta sig loss tidigare.

Sandra menar att det inte är sagt att en vän kan hjälpa den utsatta och man kan inte heller kräva att någon lämnar sin partner. Det kan i många fall ha motsatt effekt och leda till att den utsatta helt bryter kontakten med vännen.

Men det kan räcka med att man frågar "hur mår du" och lyssnar. Om tillfället är rätt kanske personen vågar bryta tystnaden, trots skamkänslor och rädsla för vilka följderna blir.

Våld i parrelationer anmäls i tusental i Finland varje år, enligt Statistikcentralens färska siffror. Antalet ökade i fjol jämfört med året innan.

I dag har Sandra träffat en ny man och har en sund parrelation. Men snart kommer hon att flytta bort från orten där hon bor.

- Jag ser ingen annan utväg. Visst är jag bitter ibland över att det är jag som tvingas flytta, men jag tror vi får det bra där vi ska bo tillsammans, mitt barn, min pojkvän och jag.

Hjälp för den utsatta:
Nollinjen - Nollalinja
Kvinnolinjen - Naistenlinja
Brottsofferjouren i Finland
Utsatt Online
Varningstecken, exempel på verbal och psykisk misshandel (rikssvensk sida)

Hjälp för den som vill bli av med sitt våldsamma beteende:
Miessakit - Lyömätön linja