NHL-kolumnen: Åtta finländare har reserverats i topp-3 – de tre pionjärernas skridskor är redan på hyllan

Under spelpausen påtvingad av coronakrisen blickar kolumnen bakåt i NHL-historien. ”Vem?” var frågan när nyheten om NHL:s första blåvita topp-3-reservering kom ut midsommaren 1995. Två år senare var Olli Jokinen ett stort namn redan inför draften och 2002 talades det i Kari Lehtonens fall om ett möjligt förstaval.

Ingen NHL-draft på kommande den här midsommaren. I stället kan alla som älskar lotteriregler spetsa sig på 26 juni, då den första fasen av det tudelade draftlotteriet ska genomföras. Förutom att det kanske inte behövs en andra fas, om de ”rätta” lagen tar hem segern redan i den första fasen. Fortsättning följer.

Håna mig, men jag vill inte riktigt orka tända på den långa transportsträckan till den egentliga draften – som alltså blir av någon gång före årsskiftet. Jag tippar ändå att då det äntligen blir dags, så är det Detroit eller Ottawa som får ropa upp namnet på Alexis Lafreniere.

Hajpen kring draften har blivit så stor under det här årtusendet att allt som har något att göra med den blir stora nyheter. Också i Finland blev reserveringstillfället en riktigt stor grej senast 2016 då Laine – Matthews-diskussionen gick glödhet.

Efter det har en finländare varje midsommar fått sitt namn uppropat bland de tre första med ett mer eller mindre klockrent uttal – och intresset i Finland har varje gång varit enormt.

Det är verkligen länge sedan 1986 då reserveringsnummer 29, Teppo Numminen, var ute i den finska sommaren och tältade med kompisar när NHL-bossarna valde sina kommande stjärnspelare.

Totalt har åtta finländare reserverats bland de tre första. I omvänd ordning är Kaapo Kakko (tvåa), Jesperi Kotkaniemi (trea), Miro Heiskanen (trea), Patrik Laine (tvåa) och Aleksander Barkov (tvåa) de fem senaste. Nu ska det bli en titt på de tre första av sitt slag.

Minns då att fram till år 1995 var Teemu Selänne den finländare som reserverats tidigast – "Teme" var draftens 10:e val sommaren 1988.

Aki-Petteri Berg, 1995 / #3, Los Angeles Kings

NHL:s draft 1995:

1. Bryan Berard, back, USA, Ottawa Senators
2. Wade Redden, back, Kanada, New York Islanders
3. Aki-Petteri Berg, back, Finland, Los Angeles Kings

”Aj, vem?”

Det var den allmänna reaktionen när nyheten om att en TPS-back som lystrade till namnet Aki-Petteri Berg hade NHL-reserverats med ett lägre nummer än någon finländare innan.

Berg fyllde 18 år först några veckor efter draften och hade spelat sammanlagt 10 matcher i TPS herrlag, utan nämnvärda bedrifter. Det var med andra ord en verklig doldis som i den jämförelsen lämnade exempelvis Teemu Selänne, Jari Kurri, Esa Tikkanen och Saku Koivu långt bakom sig.

Nyckeln till den oväntade midsommarknallen var att tonåringen mätte över 190 cm, vägde cirka 100 kg, var bra på skridskorna och hade ett tungt skott. Det här var 1990-talet, då jättar som bröderna Kevin och Derian Hatcher samt Chris Pronger var vad NHL-klubbarna ville ha.

Ännu mer överraskat blev Hockeyfinland när 18-åringen direkt åkte över till Los Angeles och spelade 51 matcher under sin första NHL-säsong 1995/96. Returbiljetten, som skeptikerna skrev ut direkt när Berg åkte över, blev oanvänd.

Visserligen återvände Aki-Petteri säsongen 1998/99 till Finland och TPS, men det var på egna villkor – Berg och Kings var oense om dollarsumman på kontraktet – och bara för en säsong. Hösten 1999 var han tillbaka i Los Angeles (fast med lägre lön än vad rookiekontraktet gav).

Miljonären blev materialförvaltare

Våren 2006 avslutade den tystlåtna överraskningarnas man sin NHL-karriär lika plötsligt som den hade startat. Berg var endast 27 år när han hade han fått nog av NHL-ståhejet. Speciellt nog fick han av Toronto Maple Leafs motbjudande fans som systematiskt hånade den fåordiga bjässen.

Berg återvände igen till TPS och spelade där fram till 2011. Sedan började mångmiljonären jobba som materialare i TPS och Lejonen. Snacka om en udda karriär.

Trots 606 matcher för Los Angeles och Toronto Maple Leafs blir den första finländska topp-3-reserveringens karriär ofta stämplad som en besvikelse. Och någon stjärna var han definitivt inte.

Å andra sidan var han en pålitlig, fysisk och slitstark "stanna hemma-back" som radade upp fyra säsonger på raken med minst 75 matcher i Toronto innan han slutade – på sina egna villkor.

Problemet – ett relativt uttryck i det här fallet – var antagligen att Berg kom till NHL med topp-3-stämpeln och tog egentligen aldrig några speciellt stora utvecklingssteg. Något man till exempel såg i OS 1998 och OS 2006 – det var i stort sett samma Aki Berg som spelade i båda turneringarna.

Att 17-åringen inte hade några stora utvecklingssteg framför sig visste såklart inte Los Angeles Kings-bossarna 1995 då de värderade Berg högre än både Shane Doan och Jarome Iginla.

Olli Jokinen, 1997 / #3, Los Angeles Kings

NHL:s draft 1997:

1. Joe Thornton, center, Kanada, Boston Bruins
2. Patrick Marleau, center, Kanada, San Jose Sharks
3. Olli Jokinen, center, Finland, Los Angeles Kings

Två år efter Bergs reservering var det dags för en junior med betydligt högre profil. Kuopiokillen hade med dunder och brak flyttat från KalPa till HIFK inför säsongen 1996/97 och gjorde succé direkt i ”Stadin kingit”: 50 matcher, 41 poäng och 88 utvisningsminuter (Jokinen fyllde 18 i december).

Inte nog med det – ”Curre” Lindström tog ut 18-åringen till hemma-VM i den splitternya Bölearenan. O.J. gjorde en fin insats och noterade 4 + 2 på 8 matcher bland fullvuxna män. Drygt sju månader senare var han sedan den största stjärnan i samma arena då Finland vann JVM-guld.

Mellan de här två landslagsturneringarna blev Jokinen draftad som trea av Los Angeles, hann spela åtta matcher i NHL och återvända till HIFK. Och hur det gick i rödtröjorna kan väl ingen glömma?

Det finns många likheter mellan Jokinen och Patrik Laine gällande hajpen samt prestationerna i FM-ligan och de olika landslagen. För Jokinen blev NHL ändå ett stort steg och han fick jobba länge för att hitta sin roll i världens bästa liga.

"Iron Mike" och självrannsakan grävde fram Jokinens identitet

Först efter två flyttar och fyra hela säsonger i NHL tog sig O.J. upp på den nivå som juniorkarriären antydde. Det krävdes att han slutade använda alkohol, uppfattade sina styrkor som spelare och hamnade i demoncoachen Mike Keenans järngrepp i Florida.

När Jokinen hittade sitt sätt att vara center lossnade det ordentligt. Han var inte den traditionella speluppbyggaren, utan mer av en skytt och "nära målet-spelare" som hade mjuka och snabba händer och flera lager av stryktåligt skinn på näsan.

Från och med säsongen 2002/03 gjorde Jokinen, som också utsågs till lagkapten, fem fina säsonger i Florida och noterades för 65, 58, 89, 91 och 71 poäng. Fyra gånger överskred han också 30 mål, med 39 fullträffar som bästa notering.

Mitt under de bästa åren inföll lockout-säsongen 2004/05 och gästspelet i Europa verkade ytterligare utveckla Jokinen – säsongerna 05/06, 06/07 och 07/08 var han definitivt en stjärna i NHL. Tyvärr sitter förlorarkulturen i Panthers dna och Jokinen fick aldrig spela slutspel i Florida.

Imponerade 1 231 matcher i NHL blev det till slut för ”Päällikkö”. Under sina bästa år, på båda sidorna av lockout-säsongen, spelade han på en nivå som retrospektivt placerar honom på ungefär rätt plats i draften. Fyran Roberto Luongo och Jokinen borde väl ändå byta platser.

Kari Lehtonen, 2002 / #2, Atlanta Trashers

NHL:s draft 2002:

1. Rick Nash, forward, Kanada, Columbus Blue Jackets
2. Kari Lehtonen, målvakt, Finland, Atlanta Trashers
3. Jay Bouwmeester, back, Kanada, Florida Panthers

I Finland hade man knappt sett målvakter som var över 190 cm långa före millennieskiftet. När den jättelika (till slut 193 cm) långa Kari Lehtonen som 16-åring, våren 2000, var det sista låset bakom U18-lagets VM-guld, blev uppståndelsen och förväntningarna enorma.

Lehtonen var ett praktexempel på den nya generationens burväktare som var storväxta och använde sig av den så kallade fjärilstilen för att täcka möjligast mycket av målet.

När Lehtonen två år senare reserverades rekordtidigt var han redan en etablerad stjärna i Finland. Förutom U18-guldet hade Jokerit-keepern även vunnit U18-brons och JVM-silver samt FM-guld med Jokerit. År 2002 utsågs Lehtonen dessutom till ligans bästa målvakt och slutspelets bästa spelare.

Lehtonen var därmed första finländare att finnas med i snacket om att gå som etta i draften. Med facit i hand kan man ändå säga att Rick Nash var värd att ropas upp som etta och att Jay Bouwmeester utmanar Lehtonen om att vara årskullens tvåa. Men topp-3 var ”Kärppä” definitivt.

Lehtonen och Brodeur landade på samma räddningsprocent

Lehtonens NHL-karriär blir ofta nedvärderad – och speciellt hans sista säsonger i Dallas är många NHL-bevakare mycket måna om att hånskratta åt.

Då kan man fråga sig hur pass insatta de egentligen är gällande keepern som endast representerade Atlanta Thrashers och Dallas Stars under sin karriär och aldrig spelade i ett lag med ett trovärdigt försvarsspel?

Mellan 2003 och 2017 spelade Lehtonen 642 grundseriematcher – med vilket han är han alla tiders blåvita tvåa bakom Pekka Rinne – och 38:a av samtliga målvakter i NHL:s drygt hundraåriga historia.

Endast åtta målvakter med fler matcher har en bättre räddningsprocent över hela karriären än Kari Lehtonen. 91,2 procent räcker till en niondeplats – tillsammans med Martin Brodeur – i den jämförelsen. Miikka Kiprusoff har också samma procent, men färre spelade matcher.

Inga dåliga gubbar att jämföras med.

Något som det däremot inte går att komma runt med är att varken Lehtonen, Jokinen eller Berg någonsin nådde någon som helst framgång med sina lag i NHL. Inga individuella pris blev det heller.

Det är svårt att tro att den kvintett finländska topp-3-reserveringar som nu finns i NHL ska gå samma öde till mötes – Aleksander Barkov har ju faktiskt redan inlett titelsamlandet med att vinna Lady Byng.

Tack för att du läste.

Källor: hockey-reference.com, nhl.com, hockeydb.com, eliteprospects.com, sportsnet.ca, quanthockey.com, wikipedia