Kolumn: Skräcken för min pappas psykos gjorde också mig mentalt sjuk
Det sägs att ett psykisk trauma på många sätt påminner om en inre filmrulle som, mot vår vilja spelas upp på repeat. Då min barndomsfamilj drabbades av en svår kris blev intensivt ältande min överlevnadsstrategi.
Att tröska igenom problem om och om igen är inte bra för hälsan även om ältande tillfälligt kan känns psykiskt lättande. Då min pappa år 1981 som 37-årig trebarnspappa insjuknade i akut psykos blev hela händelsen som ett mysterium för mig.
Jag var yngst och sex år och mitt psyke fick sig en ordentlig törn. Vad hände egentligen med pappa? Vad betydde “kollaps”, eller var det “kalops”? Varför blev han så där galen och kunde det hända mig?
Jag fick förenklade sammanhang mellan orsak och verkan förklarade för mig; pappa hade inte delat sina bekymmer med andra och stod därför inte längre ut. Jag tolkade det som att han hade kunnat förebygga händelsen om han hade ägnat sig mer åt aktiv problemlösning och samtal.
För att försäkra mig om att inte någonsin behöva möta det sinnessjuka, som jag hade sett i pappa, bestämde jag mig för att aldrig begå samma misstag som han. Jag utvecklades alltså till en mästare i oroligt grubbleri.
Min pappa har alltid, i motsats till mig, varit duktig på att glömma och gå vidare. Efter en relativt kort vistelse på mentalsjukhus och stora doser psykofarmaka kunde han lyckligtvis läka snabbt och ganska smärtfritt återgå till ett normalt liv.
Han skakade av sig kollapsen likt en våt hund, men jag lämnades kvar i en tärande ovisshet. I mig tändes en glöd som pyrde långt där inne i många år. Den fick en stor dos syre då jag skulle ta mina första steg in i vuxenlivet. Jag drabbades av depression och ångestsyndrom.
Då ångestens lågor flammade upp kunde jag inte låta bli att tvångsmässigt, gång på gång spela upp den hemska “kalopsen” i mitt huvud. Jag sökte febrilt både lik- och olikheter mellan minnena av galna pappa och min ångest. Var mina känslor sjuka? Skulle jag skulle bli tokig som pappa?
Mentalt idisslande är förföriskt. Man lockas till att gräva ner sig i smärtsamma upplevelser eller farhågor för vår hjärna verkar lova något slags förståelsemässigt genombrott och slutligen en lättnad. Ältande känns som problemlösning men är de facto det motsatta.
Under åren då mitt liv präglades av ångest och rädslan för panikattacker var ältande inte bara ett symtom på psykisk ohälsa, det var de facto en vägande del av själva syndromet.
Pappas psykos har inte varit ett regelrätt tabu i familjen, men jag har heller aldrig tidigare tagit chansen att verkligen behandla den på djupet med honom. Nu när jag känner att ångesten inte längre kan ta kommando över mitt liv, är jag äntligen färdig för det viktiga samtalet med pappa.
Den tredelade audiodokumentären “Kalopsen - när min pappa kollapsade” handlar om min och pappas erfarenheter av psykisk ohälsa och hur den påverkat oss och vår relation. Jag kan med den sätta punkt för ett kapitel i mitt liv och behöver aldrig mer älta “kalopsen”.
Eva Kela
Kalopsen - när min pappa kollapsade, del 1/3: Pappa och kalopsen
Kalopsen - när min pappa kollapsade, del 2/3: Jag och ångesten
