Förbundspennan: Steget från elitidrottare till tränare

Min största dröm i livet var att bli professionell idrottare. Som 17-åring visste jag ännu inte att det skulle bli inom skidåkning, bara att “jag ska leva på min idrott!” Jag har alltid älskat all sorts idrott, och att få göra det som man tycker allra mest om på heltid, är för mig en dröm som gått i uppfyllelse.

Valet av idrottsgren stod för min del mellan skidåkning och fotboll. Min dröm skulle lika bra kunnat bli sann också som fotbollsspelare. Jag drömde om VM-guld och OS-medaljer och dessutom var jag för individualistisk för lagidrott.

Jag blev aldrig världsmästare eller OS-medaljör. En tredje plats i världscupen, ett brons i U23-VM, en nionde plats i VM och ett drygt dussintal placeringar bland de tio bästa i världscupen, blev mina bästa resultat internationellt.

Men min dröm blev verklighet, det blev 13 år som elitidrottare och proffsskidåkare. Nu då de gått några år sen jag avslutade min karriär är jag stolt över vad jag åstadkom och de resultat jag uppnådde.

År 2005 tog jag studenten från Vörå idrottsgymnasium. Aldrig hade jag trott att jag 15 år senare skulle vara tillbaka i min gamla skola.

Drömmen om att “jobba” med idrott lever dock vidare

Aldrig under min aktiva idrottskarriär hade jag ens tänkt tanken att bli tränare, men min personliga tränare genom hela karriären kom på andra tankar. Min tränare, Rolle Villför tyckte jag kunde ha någonting att ge som tränare och föreslog att jag skulle ta examen för yrkestränare.

Själv tänkte jag att det kan vara bra att ha något att fylla vardagen med efter att jag lagt egna skidorna på hyllan, och därtill få en examen.

Så det blev så, jag fick studera till yrkestränare på läroavtal och hade alltså möjligheten att jobba som tränare vid Vörå idrottsgymnasium och Finlands Svenska Skidförbund FSS samtidigt som jag studerade.

Att jobba som tränare direkt blev helt avgörande vad gällde mina framtidsplaner och tankar om att verkligen jobba som tränare. Faktum att jag älskar jag idrott och skidåkning gör att jag med andra ord fortfarande lever min dröm.

Vad kan jag som tränare göra för att lyfta den finsk skidåkningen? Ensam – väldigt lite, men tillsammans med andra tränare kan vi göra en förändring. Därför anser jag att det behövs flera tränare.

Att jobba som tränare är inspirerande och motiverande. Samtidigt som det är väldigt utmanande, och man får verkligen lära sig grunderna igen då man, som jag, mest jobbar med unga idrottare.

Då jag själv under de sista åren som landslagsåkare ofta filade på småsaker för att hitta toppformen, får man verkligen använda alla verktyg man har, för att unga idrottare ska nå framsteg.

Idag grämer jag mig att jag inte blev småskalig tränare redan under min tid som aktiv. Jag tycker personligen att alla idrottare borde bli tränare åt en yngre adept inom sin gren eller förening redan som aktiv.

En aktiv idrottare lär sig förstås mycket om träning och sin gren eftersom man går igenom allting själv med sin egen kropp. Jag tävlade som sagt på internationell nivå i över ett decennium och trodde jag kunde en hel del, men jag lär mig fortfarande mera om skidåkning och idrott varje dag som tränare. Jag ser allt från ett nytt perspektiv.

Idrottaren som tränare

Jag tror många idrottare skulle lyfta sig ytterligare bara genom att fungera som tränare åt en junior. Som aktiv utför man de saker tränaren/tränarna säger utan att kanske desto mera fundera på varför.

Det kan till exempel gälla att man bör justera något i tekniken eller utförandet och som tränare måste du försöka utveckla tekniken eller utförandet hos någon annan, vilket tvingar dig till att fundera på hur man skall göra för att få till stånd en förändring hos någon annan.

En tränare bör också alltid veta vad som är meningen med träningen för att kunna förklara detta för adepten. Var är fokus här och nu?

Skulle vi få in ett system inom finsk idrott där unga, till exempel U20 till U23-klassens aktiva idrottare, coachar yngre (13-16 åringar) kunde detta förhoppningsvis leda till en win-win situation där vi skulle ha en mängd juniortränare runt om i hela landet, samtidigt som idrottarna som vill nå toppen skulle få en större förståelse för den egna träningen.

Det finns många duktiga och motiverade juniorer som inte har någon tränare. Förhoppningsvis skulle flera tränare leda till att dessa juniorer skulle vilja satsa längre och medvetenheten hos de äldre juniorklassernas idrottare/tränare skulle öka.

Det är sist och slutligen i dessa äldre juniorklasser som nya världsstjärnor föds. Jag tror alltså, för att vi skall få en ny Iivo eller Krista behöver vi större medvetenhet om vad träning är och hur den bör utföras, vilket man enligt min åsikt får som tränare. Med andra ord flera tränare i hela landet för oss framåt.

Flera tränare är förstås inte lösningen på allt, men en sak är säker, ingen har någonsin nått toppen på egenhand.

Matias Strandvall, tränare
Finlands Svenska Skidförbund