Här är Svenskfinlands största idrottshjälte genom tiderna: Clas Thunberg från fängelse, självmordstankar och nationell spottkopp till "Isens Nurmi"
"Jag är lycklig att jag kunde stå mitt fosterland till tjänst också under dess ödesstunder"
Han träffade såväl marskalk Mannerheim som Norges och Sveriges kung. Han rökte 50 cigarretter om dagen som tonåring och gick på ett ögonblick från folkfavorit till antihjälte. Han var envis som en bock och lyssnade endast på träningsråd av Paavo Nurmi. Det här är Clas Thunberg – en av världens mest framgångsrika skridskoåkare genom tiderna.
Clas Thunberg är etta i Yle Sportens rankning över Svenskfinlands 50 största idrottshjältar.
"Classe, kom ihåg vad du lovade!"
Två varv återstår av det avslutande tiotusenmetersloppet i historiens första vinter-OS i Chamonix 1924. Clas Thunberg har redan säkrat allroundsegern efter gulden på 1500 och 5000 meter samt bronset på 500 meter. Julius Skutnabbs saldo inför milen är ett silver.
Kompisarna från Kronohagen har lottats i samma par. Medan de tar trappan ner från omklädningsrummet till skridskobanan stannar Skutnabb upp och frågar: Kan du inte låta mig vinna?
– Jag var glad som en lärka och lycklig som en skolpojke under sin första förälskelse. Därför tyckte jag att jag gott kunde dela med mig, avslöjar Thunberg 40 år senare i sina memoarer Isen var mitt liv (därifrån citaten i denna artikel är plockade).
Thunberg har lett loppet ända från start, men när Skutnabb hojtar till ger spelens konung väg. Låt vara att inofficiella mellantidsrapporter bestrider påståendet. Enligt dem innehade Skutnabb de facto ledningen största delen av tävlingen.
Hur det än gick till i Chamonix, så var Clas Thunberg en mycket jovial och generös person i sina bästa stunder. Han gav bort segern på 10 000 meter också i VM följande år (denna gång till Uuno Pietilä) och donerade efter karriären sin digra prissamling till ett Finland i nöd.
Men han var också en envis och temperamentsfull man, som omgärdades av gräl och brända broar. Han stängdes två gånger av för professionalism, avskydde den finländska pressen och var in i det sista bitter över att han inte fick något officiellt tack för sina krisinsatser för fosterlandet i Norge.
Hur blev Clas Thunberg en av alla tiders idrottare i Finland och skridskoåkare i världen? Det här är historien om "Isens Nurmi" som fick sin enda tränarhjälp av just löparlegendaren Paavo Nurmi, såg sitt namn glänsa ovanför Madison Square Gardens entré och gjorde bekantskap med såväl Sveriges och Norges kungar som marskalk Mannerheim.
"En fighter av Guds nåde, var envis som en bock, slogs som en bulldogg, hade temperament som en sydlänning och var seg som en finne."
(beskrivning av Clas Thunberg i en Oslotidning 1946)
Vem är Clas Thunberg?
Mörkrädd för livet efter grannpojkens hyss
Att Clas Thunberg blev världens genom tiderna mest framgångsrika manliga skridskoåkare i OS-sammanhang är ett mindre mirakel. Ända in i de sena tonåren rökte han nämligen som en skorsten och var inte det minsta intresserad av idrott.
Han fick i och för sina första skridskor redan som sexåring. Det var ingen självklarhet i Kronohagenfamiljen, som inte direkt hörde till de förmögnaste i Helsingfors.
Thunbergs livslånga mörkerrädsla härstammar från utedasset tvärs över gården.
"Att gå till dasset på kvällen var en mara, för grannpojken, som var ett veritabelt busfrö, hade satt skräck i oss. Hans alldeles speciella nöje bestod i att kliva under det lilla huset med hålen och sticka oss med en stör i baken!"
Av familjens sju barn dog de tre äldsta före sin ettårsdag. Mamman gick bort en lördagsnatt hösten 1907. Hon hade varit lungsjuk så länge som 14-åriga Clas kunde minnas. Innan hon somnade in spände hon ögonen i sonen och sa: "Classe, försök att bli en karl".
Förhållandet till pappan blev allt viktigare. "En mycket häftig man, utan konkurrens den envisaste människa jag någonsin känt", som sonen beskriver honom. Han dog på dagen 30 år efter sin fru den 27 oktober 1937.
"Den pojken lever inte till i morgon"
Vid det skedet var Clas Thunbergs skridskokarriär över. Om än knappt. Han höll på exceptionellt länge efter den sena starten och tog sitt sista mästerskapsguld som 39-åring.
Men det var nära att det inte skulle bli några ädelmetaller alls.
Clas Thunberg delar in sin karriär i två delar: "Första karriären" 1912–1919 och "Andra karriären" 1920–1935. Den senare innehöll bland annat fjorton stortävlingsguld – den tidigare en arrestering, avstängning och nära döden-upplevelse.
År 1911 såg unga Clas norrmannen Oscar Mathisen – enligt Thunberg alla tiders skridskoåkare – tävla i Norra hamnen ett stenkast från hemmet. Han blev frälst.
Efter sin egen tävlingspremiär ett halvt år senare fick Thunberg en uppenbarelse. Han var som hypnotiserad och kände: Jag ska bli världens härskare på skridskor.
Vägen fram var krokig. Det krävdes en livsomställning.
På julaftonen 1911 blev Thunberg svårt förkyld. Han råkade höra husläkaren Bardys besked till pappan: "Den pojken lever inte till i morgon".
Thunberg överlevde, och bestämde sig för att sluta röka. Han hade i flera års tid rökt 50 cigarretter per dag – och då var han knappt myndig. Han hade börjat som 14-åring eftersom läkarna rekommenderat tobak som desinficeringsmedel mot difteriepidemin i Helsingfors.
Doktor Bardy hade tidigare samma år opererat Thunbergs fötter. Thunberg hade förfrusit fötterna svårt under en sparkstöttingsfärd på isen med sin bror som femåring. Det hade lett till enorma knölar på bägge fötter. Efter operationen krympte skonumret från 44 till 41.
Fängslad i två månader – utan förklaring
Skridskosatsningen blev allt seriösare och vårvintern 1915 vann Thunberg sitt första FM-guld. Ett och ett halvt år senare satt han i finkan.
Det knackade på hos moster, där Clas och hans far bodde. Fyra ryska gendarmer stegade in, undersökte hela lägenheten och ryckte till och med upp korkmattan från golvet. Sedan grep de Thunberg och slängde in honom i en cell på Skatudden.
Vad gendarmerna sökte eller varför Thunberg fängslades klarnade aldrig. Han förhördes om en resa till Tyskland han aldrig gjort. Möjligen misstänktes Thunberg höra till jägarrörelsen vars mål var att frigöra Finland från Tsarryssland.
Själv visste han ringa om den stadigt stigande politiska aktivismen och allt mer brinnande frihetssträvan i den snart självständiga nationen.
– Jag var helt absorberad av min hängivenhet för skridskosporten – så till den grad att jag knappast visste om något om allt det andra som skedde i landet.
Men så hände det som kunde ha avbrutit den lovande karriären i förtid.
Thunbergs pappa blev arbetslös och familjen levde nära svältgränsen. Thunberg tog mod till sig och besökte hösten 1919 den förmögna sängfabrikanten Teodor Lönnfors. Thunberg erbjöd en prispokal som pant mot ett lån på 40 mark, som han betalade tillbaka redan samma månad.
Men Lönnfors anmälde ärendet till skridskoförbundet som stängde av Thunberg i ett år på grund av "professionalism". Inom förbundet fanns krafter som ville utfärda en livstidsavstängning.
En barnslig historia, menar Thunberg som aldrig kom att förstå familjebekantingen Lönnfors agerande.
– Jag blev förbannad och tänkte att om det är så de vill ha det, så var så goda. Vill de inte ha mig med bara för att en pantlånare pratat skräp, så gärna för mig. Men småningom lade sig ilskan, och trotset kom i stället. Jaså, de trodde de skulle bli av med mig så enkelt, nej jädrar gubbar, där räknade ni allt fel.
Thunberg beskriver det som vändpunkten i karriären. Han kom tillbaka – starkare än någonsin.
"Jo, herr kung, jag åker som bara tusan i kurvan!"
Thunberg satte sitt första världsrekord 1921 och vann därpå följande år sitt första EM-guld och sin första VM-medalj.
Under VM:s avslutningsbankett i Oslo 1922 fick Thunberg ett telegram från sin fru Alice. Hon skrev att Clas inte ska känna sig nedstämd över bronset.
Thunberg var försjunken i sina tankar, slog näven i bordet och utbrast mitt under middagen: "Jädrar, nästa år ska jag bli världsmästare!".
VM-guldet kom mycket riktigt i Stockholm följande vinter 1923. Före den avslutande starten kom Sveriges kung Gustav V fram till den finländska mästarskrinnaren och frågade:
– Vad beror det på, Thunberg, att ni åker så fort?
Han svarade:
– Jo, herr kung, jag åker som bara tusan i kurvan!
Från nationalhjälte till antihjälte
Till OS i Chamonix 1924 åkte Clas Thunberg som favorit. Inte minst eftersom Finlands skridskoförbund frikostigt skickat den blivande olympiska suveränen till Davos för att i alpförhållanden förbereda sig på "is vit som mjölk och hal som vaselin".
Thunberg var i grunden en sprinter. En smått överdriven uthållighetssatsning inför historiens första vinter-OS – som fick olympisk status först två år senare – nötte ändå på skärpan.
Till sin besvikelse slutade Thunberg bara trea på 500 meter, men vann sedan 5000 och favoritsträckan 1500 meter före det bortskänkta guldet till Skutnabb på avslutande 10 000 meter. Allroundtävlingen vann Thunberg överlägset.
Clas Thunberg om OS 1924 i en (finskspråkig) tv-intervju från 1963:
Med tre guld, ett silver och ett brons runt halsen återvände han hem. Han beskriver att medaljörerna togs emot som furstar av över 10 000 entusiastiska idrottsvänner på Helsingfors järnvägsstation.
– Jag var alldeles överväldigad och häpen över denna mottagning. Jag hade ingen aning om att man betraktade mig som någon slags nationalhjälte här hemma.
Bara en månad senare hade Clas Thunberg förvandlats till en skymfad spottkopp i hemlandet.
Jag bröts ner fullkomligt. Snart var jag så nere att jag bokstavligen talat stod vid självmordets brant.
Clas Thunberg
Tävlingskalendern på den tiden var hektisk. Två veckor efter OS gick EM av stapeln i Oslo och två veckor senare var det redan dags för VM i Helsingfors. I Norra hamnen – Thunbergs hemmabana.
Men allting gick snett. Han vann visserligen inledande 500 meter men kroknade totalt på efterföljande 5000. Han kände sig sjuk och besökte läkaren, och det visade sig att den nya folkfavoriten är överansträngd. Tävlingstakten har tagit ut sin rätt.
Läkaren förbjöd Thunberg från att fortsätta och beskedet skickades vidare till tävlingsledning och pressen på lördag eftermiddag.
Följande morgon finkammade Thunberg tidningarna vid köksbordet, men hittade inget om startförbudet. Inte heller på tävlingsplatsen fick publiken höra varför guldkandidaten saknas.
Då klev Teodor Lönnfors upp på podiet och kungjorde kort och gott att Thunberg vägrat ställa upp. Samma Lönnfors som fick Thunberg avstängd fem år tidigare var nu tävlingsledare för VM.
Publiken tog emot meddelandet med bestörtning och situationen blev bara värre under de närmaste dagarna. Enligt Thunberg köpte pressen Lönnfors beskrivning av sjuklingen som en svikare, och "tidningarna dröp av gift och galla" utan en enda hänvisning till läkarens förbud.
– Rentav otroliga oförskämdheter riktades mot mig. Jag har aldrig i hela mitt liv läst maken till skällsord om en enskild person, aldrig sett något så ruttet i fråga om idrottsjournalistik som Finlands tidningspress presterade under de dagarna.
– Och resultatet lät inte vänta på sig, det blev väl det man hoppats på: Jag bröts ner fullkomligt. Snart var jag så nere att jag bokstavligen talat stod vid självmordets brant.
Sparkad i smalbenet i USA
I dryga tre månader låg Thunberg på botten. Han gjorde ingenting och gick ingenstans.
Till slut fick hans familj och vänner honom på fötter. Livet återvände.
– Ännu en gång var det min stora kärlek till idrotten som gav mig kraft till överseende, kraft att fortsätta, att inte ge upp.
Jag var helt enkelt inte värd ett ruttet lingon. Jag dömdes och kastades på sophögen som inkarnationen av ett fiasko.
Clas Thunberg
Trots uppståndelsen var Thunberg tillbaka på tronen redan nästa vinter och vann VM-guld i Oslo. Hösten 1925 fick han ett brev från USA, som ledde till ett händelserikt äventyr fullt av motgångar – och en ny skopa ovett från pressen.
Thunberg bjöds till USA av Madison Square Gardens direktör Tex Richard. Thunberg pratade inte engelska och anlitade Hugo Quist som manager. Quist hade ledsagat Paavo Nurmi genom en framgångsrik USA-turné året innan.
När Thunberg i december 1925 anlände till New York blev han "på äkta landskusinmanér" stående med munnen på vid gavel inför den mäktiga silhuetten. Miljonstadens puls skrämde och fascinerade på samma gång.
Under en resa till USA 1960 kände en tullfunktionär igen Thunberg.
"Mitt i allt stannade mannen och betraktade mig noga. Så sa han: "Are you not skating champion Clas Thunberg?". Jag var inte så lite smickrad att ha blivit igenkänd ännu på gamla dar."
Thunberg hade hunnit göra sig ett namn i Nordamerika. Han lockade som mest 70 000 personer till tävlingar på Michigansjön i Detroit och inför det första framträdandet på Madison Square Garden välkomnade texten "Thunberg skating tonight" åskådarna till den fullsatta arenan.
Men tävlingarna gick inget vidare. Loppen genomfördes inte i par, utan med gemensam start på korta och snäva banor, som Thunberg varken hade tekniken, utrustningen eller det taktiska ögat för. Det påminde mer om short track än modern hastighetsåkning.
Thunberg trivdes inte heller i den närmast fientliga atmosfären. Nordamerikanerna hade bestämt sig för att sabotera den meriterade europén. Under loppen sparkade konkurrenterna honom i smalbenen, knuffades och höll fast sig i kläderna.
Han kunde inte hävda sig i masstarterna, men i en tvekamp med OS-mästaren Charles Jewtraw på europeisk bana i Lake Placid-trakten kom Thunberg till sin rätta. Han vann sju av åtta distanser och satte världsrekord på fem.
Sju tävlingar återstod av turnén när Thunberg drabbades av akut hemlängtan och bokade första båten hem. Detta till manager Quists och tävlingsarrangörernas ilska.
Väl hemma väntade en otrevlig överraskning. Thunberg kritiserades hårt i finländsk press för att olikt Paavo Nurmi ha lämnat USA som en förlorare. Turnén beskrevs som fullständigt misslyckad och enligt Thunberg nämnde få de främmande tävlingsuppläggen, sabotageförsöken eller Lake Placid-succén.
– Jag var helt enkelt inte värd ett ruttet lingon. Jag dömdes och kastades på sophögen som inkarnationen av ett fiasko. Bara för att jag inte mäktat med något som heller ingen annan europé mäktat med – slå amerikanerna på deras hemmaplan i tävling med gemensam start – likviderades jag som en rabiessmittad hund.
Nurmi tipsade om dans som träning
1928 var revanschens år. Efter de bittra upplevelserna i USA, och föregående säsong som "endast" resulterade i silver i VM och EM, skulle Clas Thunberg tillbaka högst upp.
Han var redan 35 år och kände att han behövde vässa träningen. Grundkonditionen byggde han upp med terrassbygge på villan, cykling (för första gången i träningssyfte) och de bekanta sju kilometer långa raska promenaderna.
Thunberg var självlärd som idrottare och kreativ i träningsmetoderna. Han slipade till exempel avsparken genom att köra sparkstötting med broddar på fötterna över isen mellan Norra kajen och Högholmen.
Han hade aldrig någon tränare och den enda vars råd den egensinniga skridskostjärnan lyssnade på var Paavo Nurmi.
Paavo Nurmi rekommenderade att alltid vara tjockt påpälsad med flera lager kläder under träningarna. Han betonade vikten av att svettas rikligt, eftersom "musklerna då badade i sin egen hetta och fick mogna som bullen i ugnen".
Ett annat tips var dansen, som den niofaldiga olympiska löparmästaren regelbundet använde sig av som träning. Medan Nurmi gästade dansgolven i Åbo nötte Thunberg ut åtskilliga grammofonskivor hemma i vardagsrummet, där han svängde runt med en soffdyna en timme varje kväll.
– När jag 1928, på absoluta toppen av min karriär, i februari kom hem från St. Moritz, ringde Paavo Nurmi upp mig och frågade: "Vad har du gjort då är i så hård form?". Jag svarade skrattande: "Det du rådde mig att göra, dansat!".
Stoppade avstängning OS-resan?
Vintern 1928 var Clas Thunbergs bästa i karriären. Han sopade rent i EM i Oslo och VM i Davos – och var kungen av OS i Sankt Moritz. Han vann guld på 500 och 1500 meter, men led av den solplågade isen på 5000 meter och slutade tolva.
Avslutande 10 000 meter blev aldrig av. Föhnvinden blåste in och temperaturen steg långt över tjugo grader.
Det delades inte heller ut några medaljer för allroundtävlingen – det hände första och sista gången i OS-sammanhang 1924.
I de årliga VM- och EM-tävlingarna räknades däremot endast det sammanlagda resultatet. Skulle man också ha belönats med medaljer för de enskilda distanserna hade Thunbergs saldo stannat på 19 guld i VM och 21 i EM.
Under de följande fyra åren vann Thunberg ytterligare två VM-guld och två EM-guld, det sista i överlägsen stil i januari 1932. Men till OS i Lake Placid några veckor senare åkte han aldrig.
Han nämner två orsaker. Den ena var att loppen genomfördes med gemensam start (enda gången i OS-historien). Thunberg ansåg att européerna var chanslösa, och fick rätt då nitton av tjugoen medaljer gick till nordamerikanerna.
Den andra orsaken var privat.
Det rådde depression i Finland och familjen hade ont om pengar. Thunberg ansökte om ett underhåll för familjen på 4500 mark av skridskoförbundet under vinterns tävlingsresor.
Han beviljades inte pengarna – utan fick i stället en ettårig avstängning för "professionalism". Thunberg själv hävdar att han tilldelades straffet efter att han redan bestämt sig för att skippa OS, andra källor menar att avstängningen uttryckligen stoppade resan.
Vad sanningen än var blev det inga fler stortävlingsmedaljer. Karriären fortsatte på sparlåga – och han drygade ut sin segersvit på paradsträckan 1500 meter till långt över tio år innan han slutligen förlorade som 41-åring 1934 – men stordådens tid var över.
Åtminstone på isen.
Kungen frågar om Thunbergs hjärta
Clas Thunberg var enormt populär i Norge, som han själv kallade sitt andra hemland. Han tävlade alltid helst på "skridskosportens Mecka" Bislett i Oslo och några av hans närmaste vänner var norrmän som hjälpte honom otaliga gånger under årens lopp.
Kung Håkon VII träffade Thunberg flera gånger. Han berättar bland annat hur kungen under Thunbergs visit på slottet "skrattade lätt och mycket" och "rentav i ivern" slog sin gäst på knäet.
Thunberg gjorde sin avslutningstävling i Oslo 1935 och höll efteråt ett känslosamt tal inför 30 000 åskådare. En stor del av talet var riktat direkt till Håkon VII, som bjöd upp Thunberg till sin loge.
– Säg mig Thunberg, ni är nu en gammal man. Hur är det med ert hjärta, frågar kungen.
– Ers majestät, jag har inget hjärta. Jag har skänkt bort det, svarar Thunberg och syftar på sin kärlek till Norge.
Mannerheim, Tanner och Ryti
Thunbergs goda rykte i Norge var vida känt i Finland. När konståkningens superstjärna Sonja Henie skulle lockas till Helsingfors för två framträdanden 1937 gav biträdande stadsdirektör Erik von Frenckell uppdraget åt Thunberg.
Thunberg gjorde så stort intryck på familjen Henie att de erbjöd honom intäkterna för den andra föreställningen. Han tackade ödmjukt ja – men fick snart ett samtal av Gustaf Mannerheim.
Fältmarskalken bjöd in Thunberg till sitt kontor och bad honom tänka om. Mannerheims barnskyddsförbund behövde pengar.
"Efteråt fick jag ett artigt och vackert brev från general Mannerheim, där han tackade mig för tillmötesgåendet och den nätta summa evenemanget inbringat. Jag var visserligen några hundratusen mark fattigare, men rik på ett annat sätt."
När vinterkriget bröt ut i november 1939 behövdes Thunbergs tjänster igen. Han blev tillkallad till utrikesminister Väinö Tanner som mitt under ett luftanfall över huvudstaden bad Thunberg åka till Norge för att övertala de "mycket motsträviga" norrmännen att stöda Finland.
– Minister Antti Hackzell har meddelat att den enda personen i Finland som norrmännen är villiga att underhandla med är Clas Thunberg, konstaterade Tanner.
Thunberg tackade ja, trots att han var svårt skadad. Detta efter att av misstag ha skjutit sig i handen medan han putsade sin pistol. Han skulle efteråt få ett finger amputerat på grund av skadan som genom hela resan orsakade honom "olidliga smärtor".
Kampanjen blev en succé. Thunberg talade inför tiotusentals norrmän och samlade totalt in nio miljoner norska kronor och bland annat 50 000 ryggsäckar. Han blev rörd till tårar när Holmenkollenpubliken efter Thunbergs tal stämde upp och sjöng Vårt land.
Han gjorde också en ny turné i Norge efter krigen på uppdrag av Mannerheimförbundet och inkasserade förutom pengar bland annat 16,5 ton kläder för drabbade i norra Finland.
Thunberg var in i det sista ledsen över att ingen från regeringshåll eller Mannerheimförbundet någonsin tackade honom för hans insatser. Han var också tvungen att betala alla resor själv.
– Jag vill med lätt travestering konstatera att det var något ruttet i landet Finland.
Jag är lycklig att jag kunde stå mitt fosterland till tjänst också under dess ödesstunder.
Clas Thunberg
Men han tvekade aldrig att hjälpa ett Finland i nöd. Våren 1940 uppsökte han president Risto Ryti och meddelade att han vill "offra sitt guld till fosterlandets altare". Han skänkte bort alla pokaler, pris och medaljer.
Allt förutom de fem OS-gulden.
"Det må förlåtas mig att jag inte kunde skiljas från dem", skriver han i sina memoarer. I tidskriften Kansa taisteli – miehet kertovat fortsätter han:
– Mitt liv har varit rikt, rikare än jag någonsin i min ungdom hade kunnat föreställa mig. Jag är lycklig att jag kunde stå mitt fosterland till tjänst också under dess ödesstunder.
Källor: Antti J. Rantamaa (red.): Olympiavoittajien testamentti (1954), Poppe Berg (red.): Clas Thunberg – Isen var mitt liv (1964), Kansa taisteli – miehet kertovat (1967), Heikki Klemola: Kansallisbiografia (2000), Ingmar Björkman: Uppslagsverket Finland, Arto Teronen & Jouko Vuolle: Kiveen hakatut – suomalaisia urheilijakohtaloita (2010), Lasse Erola: Suomalaisten olympiavoittojen tarinat (2016).
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
