Filosofen som talade om Guds död, övermänniskan och herremoral inspirerade de finlandssvenska modernisterna - Edith Södergran hittade bekräftelse i Nietzsche

Modernismen växte fram ur ett livstrött, krigshärjat samhälle och ville förändra litteraturen och rasera samtidens värden. Den hittade stöd i filosofen Nietzsche och är fortfarande inspirerande idag.

För många år sedan råkade jag traska in i en affär i Berlin som var full av bråte. Gamla elprylar, kastruller, tavlor men också böcker.

Det här var kring tio år efter murens fall och på den här typen av ställen fick man en ganska bra bild av Tysklands historia. Elektronik som en gång varit tecken på Västtysklands teknologiska försprång samsades om utrymme med omoderna prylar från DDR, ofta böcker om partihistoria och annan ideologisk, förlegad litteratur.

I en hög hittade jag en grå bok av filosofen Friedrich Nietzsche. Denna kopia av Also sprach Zarathustra, ursprungligen skriven 1883-85, var tryckt på krigspapper år 1918, med ett efterord av filosofens antisemitiska syster Elisabeth Förster-Nietzsche.

Det här är en bok som många hört om, men som få förmodligen förstått och jag hör till dem.

Det gäller också Nietzsche i övrigt.

Hans filosofiska begrepp om övermänniskor, herremoral och vilja till makt förknippas med nazisterna, just systern Elisabeth hade en stor betydelse för hur Nietzsche presenterades för eftervärlden.

Hon bedrev arisk koloni i Paraguay, var brinnande antisemit och följaktligen medlem i nazistpartiet. Hitler närvarade på hennes begravning år 1935.

Och hon var ansvarig för att Nietzsche kom att bli så “tysk”, då man läser i hans böcker är han snarare europé, mera hemma i schweiziska berg och italienska städer än i uppväxtknutarna i Saxen, där hans släkt bestod av arbetande folk.

Filosofen som skrev fram dåren som med lykta i hand förkunnade Guds död kom själv från en prästfamilj som gjort en liten klassresa.

1910- talet: Nietzschegalna fruntimmer och en krigstrött ungdom

Världen badar i blod för att Gud måtte leva, inleder Edith Södergran sin dikt i samlingen Septemberlyran (1919) som är hennes andra i ordningen.

Den första, Dikter, kom ut 1916 och gjorde Södergran till ett litterärt namn.

Men hon fick också utstå fula påhopp i pressen, i synnerhet då Septemberlyran gavs ut.

I Agneta Rahikainens bok Kampen om Edith finns ett kapitel som handlar om Edith Södergrans nietzscheanism. Där kan man läsa hur Hufvudstadsbladets etablerade kåsör Gustav “Jumbo” Johansson skrev att han hyser fasa för “Nietzschegalna fruntimmer, som inte vet sin plats”.

Diskussionen föregicks av att Södergran inför utgivningen själv publicerat en text om hur hennes dikter skulle läsas, och att de bara kunde förstås av individer som står nära “framtidens gräns”, inte publiken som sådan.

- Septemberlyran är en mix av allt möjligt. Den nyfrälsta nietzscheanens vurm för det bombastiska, den är väldigt komplex, det finns paradoxer och dikter som vi idag har svårt att ta till oss, berättar Rahikainen.

Samlingen exemplifierar den finlandssvenska modernismens projekt, att skriva fram en ny litteratur som bryter med den gamla, rimmande dikten, språket är tidvis hårt och krigiskt.

- Här finns en förkärlek för att rasera strukturer, saker som man konventionellt sett haft svårt att kombinera med Södergran som man sett som ett naturbarn som skriver efter naturen eller längtan efter kärleken.

- Samtidigt som det finns sådana dikter som "Triumf att finnas till", det är kanske den enda av dem som slagit igenom och blivit populär.

Det var inte bara litteraturen som av inre tvång upplevdes som nödvändig att omvärdera.

- Världskriget och inbördeskriget upplevde många som en brytningstid, det fanns inte, tyckte man, någon återvändo till det gamla vanliga och inga kollektiva ideal att självklart tro på.

- Man tyckte att socialismen hade visat sitt rätta ansikte och att det var blodtörstigt och girigt, berättar Fredrik Hertzberg.

Den finlandssvenska modernismen växte fram i skuggan av ett första världskrig och med erfarenheter av ett inbördeskrig, ungdomen var trött och desillusionerad.

Den intellektuella kulturen hade löpt bankrutt.

- Det är paradoxalt att Finland var nyfött men medborgarna var trötta och traumatiserade. Det fanns ingen patriotisk glöd, ingen gemensam tanke om att råda bot på den andliga bankrutten, men man tittade utåt och delade sitt predikament med kontinenten och här kom Nietzsche in i bilden, menar Hertzberg.

Nietzsche talar om att omvärdera alla värden, och de finlandssvenska modernisterna omvärderade. Han inspirerade Södergran i betonandet av det dionysiska, kreativt galna skapande.

I brev till Hagar Olsson, ytterligare en modernistisk, Nietzscheinspirerad författare, som delade hennes intresse för “den nya kvinnan”, beskriver Södergran sina “dionysiska skov”, berättar Rahikainen.

Litteraturen som livsprojekt: de gamla värdena skulle skrivas ner

Vi vill döda de känslolösas skri
de hjärtlösas medlidande
de otrognas religiositet
det starkas maktlöshet
det godas onda svaghet

Elmer Diktonius dikt "Jaguaren" från 1920 är ett starkt exempel på vad modernisterna fann i Nietzsche, pekar Fredrik Hertzberg ut.

De gamla värdena dog med Gud och uppgiften blev att hitta en mening istället.

- Här finns en uppgift för litteraturen. Gunnar Björlings och Hagar Olssons litterära program sedan 1916 handlade om att formulera en sekulär moral i ett religiöst idiom och här är Zarathustra en modell med sitt bibliska språk, säger Hertzberg.

Exempelvis Gunnar Björling försökte i sitt författarskap leta sig fram i språket efter en personlig, autentisk livssyn.

Det innebar att uttrycka sig på nytt och på nytt då en sådan livssyn inte kan vara något som uttryckts en gång för alla.

Man ville undvika ett förstelnat språk, där de egna orden förlorar sin kraft. Därför måste man fortsätta skriva.

För att göra detta kunde man stödja sig på Nietzsche.

- Rovdjuret river ner de gamla värdena men bygger inte upp nya utan skapar frihet för ett nytt skapande, symboliserat av barnet, leken. Man kan se det i Diktonius "Jaguaren".

De flesta av de modernister som är så centrala för den finlandssvenska litteraturen läste Nietzsche: Södergran, Olsson, Diktonius, men också exempelvis Gunnar Björling och R.R. Eklund.

- En sak som ger modernismen ett innehåll är den moralfilosofi som under slutet av 1910-talet spelade en stor roll för en del av modernisterna, säger Martin Welander.

Han beskriver ett nietzscheberoende hos Södergran, Olsson och Eklund och återger ett brev från Hagar Olsson till Eklund, som gläds över det gemensamma Nietzscheintresset som också syns i brevväxlingen med Södergran.

- Jag är glad att ni också läser Zarathustra som med hela sin kärlek älskar dem som brytas... honom som strider mot den tungsinthetens ande som hindrar människor från att känna sig burna av sin själs lätthet och glädje.

(Artikel fortsätter efter dokumenteratprogrammet om Nietzsche och Södergran i synnerhet.)

Södergran/Nietzsche och behovet att inte förminska sig själv

41:35

Glädjen i att hitta själsfränder och det delade intresset i Nietzsche måste också förstås mot bakgrunden av att de tre till en början inte kände varandra.

Vid sidan om raserandet av den gamla värden blev Nietzsche också viktig då det gällde att ställa frågor om hur det egna livet skulle levas.

- Tanken om övermänniskan var viktig för Södergran, inte i betydelsen arisk vit ras utan ett ideal som man skulle sträva efter som konstnär. Dikterna handlar om konstnärskapet, funderar Rahikainen.

Det etiska och moraliska var ändå inte riktat på problemlösning kring det dagliga livet, funderar Welander, utan handlade främst om ärlighet, sanningskärlek och samvete.

Detta sökande tog uttryck i Eklunds texter.

Att inte förminska sig själv

Idag är Södergran den främsta modernisten, kanske den enda som lästs förhållandevis mycket.

Hon var också själv medveten om sitt värde, hon hade gått i tysk skola i St. Petersburg och var förtrogen med kulturella rörelser i Europa, trots att hon kom att leva stora delar av sitt korta liv i byn Raivola på Karelska näset.

- Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är, det är kärnbudskapet i det hon vill säga.

Nietzsche bekräftade Södergran som konstnär, och hans bok Tragedins födelse, där det konstnärliga ruset, den dionysiska, kreativa galenskapen får en betydande roll:

- Jag upplever att Södergran upplevde hos Nietzsche något som bekräftade henne. Hon visste att hon var en outsider men för henne var konsten och litteraturen allt.

Lyssna här på diskussion om modernismen, dess program, filosofi, moraluppfattningar och kopplingar till Nietzsche. Artikeln fortsätter.

Vad såg de finlandssvenska modernisterna i Friedrich Nietzsche?

58:52

Det som växer fram då man bekantar sig med modernisternas Nietzscheläsningar är att de förstod honom på ett sätt som inte är helt enkel att förena med den rätt spretiga bild vi har av Nietzsche idag.

Ibland uppfattas han som protofascist, som en människa som inte trodde på några värden, som en människa som hyllar styrka och föraktar svaghet.

Sue Prideaux hyllade biografi I am Dynamite! - A life of Friedrich Nietzsche, ger en annan bild av filosofen.

Bakom de bombastiska orden finner man en mild och lyhörd man, ofta drabbad av sjukdom och lidande. Med nedsatt syn traskar han omkring i schweiziska alper, njuter av kompositörparet Wagners vänskap och musik.

Man hittar också en tänkare som följer sin egen tanke, inte låter sig hindras av de sanningar och normer som omger honom.

Nietzsche, nazismen och slavmoralen

Weimarrepubliken varade mellan krigsslutet 1918 och 1933 då Hitler slutligen tog över makten i Tyskland. Det var en tid av kulturell blomstring.

Berlins dekadenta 1920-tal är fortfarande ett välkänt begrepp som påminner om en tid då scenkonst, jazz, sexuell frihet, med mera, tryckte tillbaka mer konservativa värden.

Det var också en politiskt omvälvande tid, kommunisterna hade misslyckats med sitt revolutionsförsök och det var också under weimartiden som nationalsocialismen växte fram, dels på basis av rasbiologiska idéer, dels på det tyska 1800-talets längtan efter myt och en stark ledare.

Nietzsches väg in i den nationalsocialistiska propagandan var maskinerad av hans syster. Han användes för att formulera nazistpartiets filosofi.

Han sålde knappt alls några böcker under sin livstid och lästes sparsamt. Han längtade efter erkännande, men tvivlade inte på sig själv och uttryckte själv farhågor för att komma att “användas av andra”, läser jag i Prideaux, som pekar ut hur olämplig Nietzsche var som filosof för nationalsocialismen.

Det skapades ett nietzschearkiv där hans texter selektivt tolkades, kontrollerades och blandades in i socialdarwinistiska tankemönster.

Nietzsche är ingen filosof som har ett tydligt program, utan kan delas upp i olika faser, och det i tankarna som inte passade det ideologiska bygget hamnade i skuggan.

Det fanns också de som såg det absurda i den roll filosofen fick.

Naziideologen Ernst Krieck konstaterade sarkastiskt att, bortsett från att Nietzsche inte var socialist, nationalist och motsatte sig rasläror, så kunde han ha varit en “ledande nationalsocialistisk tänkare”.

Prideaux uppger att Hitler inte “hittade något” att använda i Nietzsche men hans roll kom ändå att bli mycket tysk, i den europeiska berättelsen om ett Tyskland som skulle återfödas genom den konst som bar upp just de egna myterna, språket, ödet, historien.

Nietzsche själv var också en kritiker av mycket av det tyska och kan nog främst ses som europé.

Men fortfarande får han dras med denna historiska roll som delar av hans filosofi kom att få, en styrkans filosof som med homeriska skratt avfärdar svaghet.

Nietzsche uppfattas ofta som en kritiker av medlidandet och därmed hård. Det han vill åt är då medlidandet blir ett maktgrepp, en dygd som kristna använder för att hålla människor i sitt grepp.

Dessa “slavdygder” håller tillbaka individen från att leva stort och fullt.

- När det gäller mildheten kommer jag att tänka på ett citat där “tyskarna tror att styrka måste handla om hårdhet och elakhet. Att det finns styrka i mildhet och stillhet så förstår de inte så lätt.

Modernisterna såg det milda draget tydligare än tidigare generationer i Svenskfinland.

Fredrik Hertzberg betonar uttryckligen att Nietzsche inte talade ur en position av styrka och hårdhet utan att han talade ur en position av att ha övervunnit sin stora svaghet och sjuklighet.

Nietzsche bröt samman mentalt i Turin och det framhävs ofta att den händelse som slutligen ledde till hans vansinne var att han såg en kusk piska sin häst, varpå Nietzsche kastade sig om halsen på hästen.

Ironiskt, skrivs det ibland, att medlidandets stora kritiker dukade under av medlidande.

Den här bilden är gravt missvisande.

Krig!

Tyskland gick in i det första världskriget ackompanjerat av jublande människomassor. Precis som i andra länder fanns det en förhoppning, en framtidstro på detta krig.

Förklaringen till Tysklands deltagande varierar och har tolkats som allt från politiskt tvång till opportunism, som ett uttryck för viljan att dominera Europa.

Hertzberg berättar att 150 000 exemplar av Så talade Zarathustra hade delats ut åt tyska soldater. Jag undrar om mitt exemplar hör till det här projektet, tryckt 1918 har det knappast hunnit vara med på västfronten.

Om jag anlägger ett anglosachsiskt perspektiv på att de tyska soldaterna hade Zarathustra nedpackad i sin stridsutrustning, som det heter i en artikel i The New Yorker, sida vid sida med den Bibel som boken var tänkt att ersätta - så förstår jag att en misstänksamhet kunde falla över Nietzsche.

Å andra sidan läser jag i samma artikel om de serbiska nationalister som stödde sig på filosofen i sin vilja till nationalistisk makt.

Dessa mördade den Österrikiske tronföljaren, ärkehertigen Franz Ferdinand i Sarajevo och detta blev upptakten till Det första världskriget.

Det är intressant att se hur de finlandssvenska unga intellektuella läste Nietzsche så uppmärksamt, hur de såg att mycket av det han skrev om handlade om hur ett liv kunde levas, av glädje, passionerat, och vilka de krafter som försökte sätta käppar i dessa livshjul var.

Vilja till makt betyder främst inte nationell vilja, utan mera att ta makt över sitt eget liv, tänker jag.

“Jag har svårt för alla negativa dygder - dygder vars väsen är förnekelsen och självuppoffringen i sin prydno”, skriver Nietzsche i Den glada vetenskapen.

Han var en ständig kritiker av det som strävade efter att förminska eller förneka människan livets fullhet.

- Jag tror man förstår Nietzsche bäst om man inte ser honom som immoralist utan som en som söker en högre moral. Jag tänker att man inte ska stirra sig blind på uttryck som han använder retoriskt: herremoral och slavmoral.

Hertzberg konstaterar att man i stället för herremoral och slavmoral kunde tala om till exempel generositet eller storsinthet i kontrast till tarvlighet.

Den höga moral som Nietzsche sökte handlade om ädelhet, storsinthet, redbarhet, att vara rakryggad.

Moralens ursprung skulle inte bottna i bitterhet, motstånd, ressentiment.

I boken ”Om moralens härstamning” kritiserar Nietzsche flockmoralens ”livsfientlighet”, hur kristna präster genom att predika dygder som medlidande pressade tillbaka livsbejakande, glädjefulla sätt att leva.

- Jag tror att Gunnar Björling och Hagar Olsson, som var homosexuella, råkade ut för en småskuren ressentimentmoral, i kyrkans inställning mot homosexualitet, funderar Hertzberg.

Sjukdom och filosofi

Nietzsche var drabbad av sjukdom, där ansträngningen att skriva på äldre dagar ofta följdes av en kroppslig sjuklighet och utmattning.

Halvblind traskade han omkring i Alperna, något som präglade hans filosofi, hans geniala ensamhet. Också Zarathustra levde länge ensam i bergen.

Södergran var tidvis också sjuk och kände själskap med Nietzsche:

- Jag upplever att dikten “Triumf att finnas till” är just ett sätt att bemästra den mänskliga svagheten, att intala sig att det är en triumf att finnas till fast man som Södergran kämpade med sin tuberkulos, sina tillkortakommanden, säger Agneta Rahikainen.

För Södergran handlade det om att överkomma den mänskliga ynkedomen, inte se sig som ett offer, att inte göra sig mindre än man är.

Rahikainen refererar också till Södergrans insändare i Dagens press, där denne för fram det nietzscheanska begreppet “den eviga återkomsten”, en tanke om att övermänniskan lever sitt liv på ett sätt som gör tanken på att leva om varje glädje, varje lidande, på nytt och på nytt uthärdlig.

Det handlar om att acceptera såväl tristess och sjukdom, i förlängning att bejaka sin livsvilja och skapandekraft.

Det nietzscheanska livsbejakandet är ändå inte alltid förenligt med synen på Södergran som enbart ett naturbarn.

- Hon fnyser åt medelmåttigheten hos andra. kan vara ett jobbigt drag att läsa idag, det är en tråkig bieffekt av Nietzsches tankesätt.

Modernisternas arv

De finlandssvenska modernisterna har fortfarande inflytande i det som skrivs i Svenskfinland. Eva-Stina Byggmästar eller Catharina Gripenberg är två tydliga exempel som Rahikainen ger på detta.

I synnerhet Södergran tilltalar, åtminstone vad gäller vissa dikter, läsare idag. Hennes betydelse kan förklaras på många sätt, man kan exempelvis anlägga ett kvinnligt och feministiskt perspektiv på henne…

- … i en poesitradition som på svenska är så dominerande manlig, säger Martin Welander.

Södergran har också översatts till olika språk, exempelvis kurdiska.

- Urvalet som översättaren Firat Cewerî har gjort är helt unikt. Han har explicit valt de mest feministiska, kraftfulla och i många fall Nietzsche-inspirerade dikter för att han tänkt sig att boken skall fungera som en inspiration för kvinnliga kurdiska soldater i kampen mot ISIS, berättar Rahikainen.

Så talade Zarathustra är en poetisk vacker bok, i den meningen kan man se vissa spår av Nietzsche i det skrivna ordet på svenska i Finland idag.

Henry Parland och Björling översattes till engelska för tio år sedan, och man var överraskad över deras sätt att skriva, och bland annat deras komplexa moraliska attityder, det mångtydiga förhållandet till moderniteten.

Parland och Björling föregrep sådant som först tjugo till trettio år senare kom in i den angloamerikanska modernismen. Det kändes fräscht och överraskande, minns Hertzberg.

Att finna sanningen - Nietzsche idag

Jag öppnar min gamla Zarathustra och ser över de gotiska bokstäverna.

Krigspapper gjordes av tyg, eftersom trä användes för att värma upp hus, läser jag på nätet.

Alfred Kröners förlag gav ut boken och det existerar fortfarande. Under nationalsocialismen hade förläggaren Wilhelm Klemm “berufsverbot”, fick inte trycka upp böcker.

Att försöka fånga in Nietzsche och peka ut exakt vad han stod för känns som en omöjlig uppgift, många har försökt och i synnerhet efter nationalsocialismen får han människor att skruva på sig lite obekvämt.

Att läsa Nietzsche är viktigt för att förstå den intellektuella kulturen under 1900-talets första årtionden, påpekar Agneta Rahikainen, och jag slås av hur väl modernisterna förstod Nietzsches mildhet.

Att förstå det han skrev innebär att man också är förtrogen med de samtida tänkesätten och kulturmönstren som han reagerade mot, genom att “filosofera med hammaren, det vill säga knacka på sanningar och se om de håller eller spricker.

Jag tror att han fortfarande är angelägen, 100 år efter modernisterna läste honom, eftersom han främst påminner oss om betydelsen av att tänka fritt och vara på vår vakt då någon funnit “Sanningen”.

Artikeln uppdaterad 14.6 kl 16:12. Begreppet "moralist" ersattes med "immoralist" i citat av Hertzberg om vad Nietzsche inte är.