Nationalekonomen som tvingar oss att fråga: "När kommer planetens gränser emot?"

Det finns böcker som förändrar ens sätt att se på världen och Kate Raworths Donutekonomi, sju principer för en framtida ekonomi, är en av dem.

När hela världen försöker återhämta sig efter coronapandemin finns det många skäl att bekanta sig med den här ekonomiska teorin som erbjuder alternativ till dagens sätt att se på ojämlikhet och tillväxt.

Den centrala frågan blir hur länge vi kan lita på att nya teknologier ska rädda oss innan människor i rika länder tvingas pruta på sin levnadsstandard för att planetens gränser kommer emot.

Medan nationalekonomer talar om evig tillväxt som en kurva som pekar exponentiellt rakt upp i evigheten eller på sin höjd planar ut en aning, ritar Raworth upp en ring, en livboj om man så vill, eller på finlandssvenska en ”donits”.

Det tillväxtbaserade ekonomiska systemet är på kollisionskurs med själva planeten och med vårt och alla andra organiska varelsers framtida välmående

Tina Nyfors

Den yttre kanten är planetens gränser som ger det ekologiska taket.

Den inre ringen är det sociala fundamentet som ingen borde hamna under. I området däremellan lever mänskligheten på en socialt och ekologiskt hållbar nivå.

Själva ringen påminner oss om att vi lever i ett energiflödenas kretslopp, där all energi sist och slutligen kommer från solen, inte på en slit-och-släng planet.

Kate Raworth är nationalekonom, knuten till Oxforduniversitetets Environmental Change Institute och Cambridge Institute for Sustainability Leadership.

Hon har tidigare arbetat för Oxfam som “senior researcher” och även varit involverad i arbetet inom UNDP, FN:s utvecklingsprogram.

Raworth erbjuder sju sätt att förändra vårt sätt att se på ekonomi. Här följer en starkt förkortad presentation:

De sju principerna

1. För det första borde vi förändra målet. Istället för att fixera oss vid bruttonationalprodukten för att mäta ett lands framsteg, vilket rättfärdigar extrema inkomstskillnader i kombination med exempellös miljöförstöring, behöver vi en mycket större målsättning för det tjugoförsta århundradet.

Målet skulle vara att tillgodose varje människas mänskliga rättigheter inom ramen för vad vår livgivande planet klarar av. Att leva i balans helt enkelt

2. För det andra borde vi se det större perspektivet. Den nationalekonomiska huvudfåran försöker fånga det ekonomiska systemet i en enda extremt avgränsad bild, det ekonomiska kretsloppet.

Det är dags att rita en ny bild där ekonomin är inbäddad i samhället och naturen med solen som kraftkälla.

3. För det tredje vill Raworth ifrågasätta bilden av den ekonomiskt rationella människan som isolerat drivs av egenintresse, den som kallas homo economicus.

Istället för hon fram att den mänskliga naturen är rikare än så. Människor är sociala varelser vars värderingar är flytande. Vi är beroende av varandra och vi klarar oss inte utan naturen.

4. I sin fjärde tes menar Raworth att nationalekonomin borde göra sig av med de stela kurvorna över tillgång och efterfrågan som bygger på felaktiga liknelser om mekanisk jämvikt från 1800-talet.

Verkligheten är mer komplicerad än så, vilket också finansmarknadens krascher har visat.

Ett mycket smartare sätt att förstå den ekonomiska dynamiken är systemtänkande som också innefattar feedbackslingor. Ekonomin är egentligen ett komplicerat system statt i ständig förändring.

5. Den femte tanken som Raworth för fram är den om fördelning. Under 1900-talet omhuldade nationalekonomerna tanken om ojämlikhet.

Det vill säga att det måste bli sämre innan det kan bli bättre enligt den så kallade Kuznetskurvan. Men ojämlikhet har det visat sig är ingen nödvändighet - den är en felkonstruktion.

Istället måste man gå bortom olika sätt att fördela inkomst och börja utforska olika sätt att omfördela förmögenhet, i synnerhet den förmögenhet som tillfaller den som äger jord, företag, teknik, kunskap och makten att skapa pengar.

6. Den sjätte principen är: planera för återväxt. Ekonomiska teorier har länge ställt upp bilden av “ren” miljö som en lyxprodukt som bara de rika har råd med.

Men miljöproblem är helt enkelt resultatet av en destruktiv industriplanering.

Vi behöver istället ett ekonomiskt tänkande som använder regenerativ design för att skapa en cirkulär ekonomi och återbördar människan som deltagare i jordens cykliska livsprocesser.

7. Raworths sjunde tes är att vi ska vara agnostiker ifråga om tillväxt. Det finns ett diagram som är så farligt att det faktiskt aldrig ritas ut: den långsiktiga tillväxtkurvan för BNP. Tillväxt ses som ett måste, men det finns ingenting i naturen som växer för evigt.

Två olika synsätt

För att få perspektiv på de här tankarna vänder vi oss till två personer som bekantat sig med Kate Raworths teorier.

De är nationalekonomen Roger Wessman som jobbat som finansanalytiker och numera är självständig konsult, och Tina Nyfors som är doktorand vid Helsingfors universitet vid agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten, avdelningen för ekonomi.

Roger Wessman kritiserar Raworths Donutekonomi för att vara ett hopkok av löst sammanhållna teorier som det visserligen finns många vettiga punkter i, men som inte leder till någon ny sammanhängande teori.

Något nytt ekonomiskt paradigm hittar han inte i boken.

Tina Nyfors, som doktorerar i konsumtion och hållbarhet, tycker däremot att Raworth är nyskapande och att hennes tankegångar är relevanta för just den tidsperiod vi lever i nu.

I den rapport av Finlands klimatpanel som publiceras i höst där Nyfors varit medförfattare har man använt sig av Raworths modell och då fokuserat på modellens maximigränser när det gäller klimat och konsumtion.

- Modellen är väldigt användbar. Den väcker väldigt mycket frågor om saker som borde diskuteras. Det är ganska utmanande frågor, men de ligger alldeles i kärnan av hur vi organiserar våra samhällen framöver, säger Nyfors.

Wessman ser inte substansen i kritiken

Kate Raworth kritiserar företag för att inte ta i beaktande yttre kostnader som till exempel den förorening de åstadkommer.

Hon kritiserar i sin bok hela tanken på att behandla vår omgivande livsmiljö som en yttre faktor (externalitet). Planeten är ingen yttre faktor utan basen som hela samhällsekonomin bygger på.

- Jag förstår inte riktigt substansen i den här kritiken. Om vi talar om ett av de mest akuta miljöproblemen - det vill säga klimatuppvärmningen - så är det någonting som har diskuterats inom ramen för nationalekonomisk forskning åtminstone sen 70-talet, säger Wessman.

Som exempel nämner Wessman nobelpristagaren i ekonomi, William Nordhaus som bland annat har talat för att man via miljöskatter ska tvinga företag att ta hänsyn till miljökostnader och därmed styra in produktionen och konsumtionen till det som är mindre förorenande.

Ett konkret exempel på det här är EU:s utsläppshandel där varje företag ska betala enligt hur mycket koldioxid det släpper ut.

Systemet är under utveckling och har kritiserats för att priset för utsläpp är för lågt och för att alla länder inte är med. EU ensamt räcker inte för att lösa problemet. Men det är en början.

Tanken om att ekonomin begränsas av både miljö- och sociala faktorer och att det inte är vettigt att bara maximera BNP utan hänsyn till de här faktorerna. Det ser Wessman som en bra utgångspunkt när man bygger ett gott samhälle.

- Om vi tittar på hur samhällspolitiken i Finland och de övriga nordiska länderna har förts under årtiondenas lopp så har vi inte bara satsat på BNP. Vi har byggt upp en välfärdsstat där man tar hand om de svaga och satsar på miljön som idag är renare än den var för 40 - 50 år sen, säger Wessman.

- Men globalt är situationen en annan. Även om vi i Finland har jämnat ut inkomstklyftorna så gör vi ju ganska lite sist och slutligen för att hjälpa dom fattiga i resten av världen, säger Wessman.

Uppfinna lösningar eller pruta på välståndet?

Ojämlikheten gäller inte bara inom länder utan också mellan länder.

Den stora frågan är hur vi ska kunna lyfta levnadsstandarden för världens fattiga samtidigt som vi begränsas av jordklotets resurser och miljöförstöring?

Det enda sättet enligt Raworth är att vi kraftigt måste pruta på levnadsstandarden i välmående länder för att kunna höja levnadsstandarden i fattiga länder utan att jordklotets totala bärkraft överskrids.

- Där är det nog hemskt svårt att se att det skulle finnas en politisk vilja, att människorna i de rika länderna skulle gå med på det och jag har svårt att se att det skulle vara en lösning, konstaterar Wessman.

Som en möjlig lösning, ser Wessman snarare att vi utvecklar miljövänligare teknologi så att vi kan producera välstånd åt hela jordens befolkning utan att förstöra jordklotet.

Att vi aktivt skulle vara beredda att sänka vår levnadsstandard för att folk i andra länder skulle få det bättre har jag svårt att se som realistiskt.

Roger Wessman

- Det är absolut inte enkelt, medger Nyfors, och tillägger att om vi tar klimatförändringen som exempel så vet vi att det behövs stora förändringar i samhället för att vi ska hålla oss inom 2 graders gränsen och vi har inte ännu några klara recept på hur vi ska göra det.

"Dags att dra åt klimatsvångremmen!"

Vi måste omdefiniera syftet med att göra affärer och finanssektorns uppgift, menar Raworth. Och vi behöver ett sätt att mäta som känns vid och belönar regenerativa metoder.

I en regenerativ ekonomi förvandlas materialflöden till cirkelflöden. Medan de i en degenerativ ekonomi utvinns, tillverkas, används och till sist slängs.

- Det tillväxtbaserade ekonomiska systemet är på kollisionskurs med själva planeten och med vårt och alla andra organiska varelsers framtida välmående, säger Nyfors.

Vad som krävs har miljöforskare räknat ut. Vi vet vad som behöver göras när det gäller utsläpp. Det nuvarande genomsnittet utsläpp per person i Finland är 10 ton koldioxid per år.

Därifrån behöver vi inom 10 år komma ned till 2,5 ton koldioxid per år om vi tar ett globalt medeltal för hur stora utsläpp vi kan ha per person. Vi borde alltså minska vår konsumtion till en fjärdedel av den nuvarande.

Det är en stor utmaning och vi behöver nya lösningar. Här är Raworths Donutmodell, enligt Nyfors ett mycket bra förslag och en vision för hur vi kan gå till väga.

- Det som behöver göras nu är att beslutsfattarna delar in våra alternativ i sådana som har höga klimatutsläpp och sådana som har låga. Sedan behöver de systematiskt styra konsumtionen och alla stöd från de med högt utsläpp till sådana med låga utsläpp. På det sättet blir samhällets utsläpp i sin helhet lägre.

"Knapphet tär på idealismen"

De färdplaner för koldioxidsnålt samhälle som flera olika branscher gjort på Arbets- och näringsministeriets begäran har varit tydliga steg i riktning mot en frivillig koldioxidbantning som i längden också förväntas bli lönsam genom sin exportpotential.

När det gäller styrmedel tror Wessman mera på ekonomisk uppmuntran än begränsningar.

Som många ekonomer tror han att de ekonomiska styrinstrument vi har inom ramen för vårt ekonomiska system nog kan fungera och förmodligen är det mest effektiva sättet att få företagen och marknaden att arbeta för miljön.

I stället för att tro att människor idealistiskt börjar tänka på planeten som helhet.

- Att vi aktivt skulle vara beredda att sänka vår levnadsstandard för att folk i andra länder skulle få det bättre har jag svårt att se som realistiskt. Snarare tror jag att om vår levnadsstandard sjunker så blir vi bara mindre benägna att hjälpa andra länder. Det har man ju sett när vi har haft nedgångar i ekonomin, att det var politiskt är lättast att minska budgeten för biståndet till andra länder, säger Wessman.

Ifall Wessman skulle tvingas till det som Raworth utmanar nationalekonomer till; att rita fortsättningen på tillväxtkurvan, så skulle han rita en kurva som småningom avtar.

Det blir allt svårare att få till stånd tillväxt ju högre nivå av levnadsstandard man har uppnått. Vi har redan den toppteknologi som finns så möjligheterna att utöka ekonomin har minskat.

När tar ideerna slut?

- Det som ligger till grund för ekonomisk tillväxt är nya innovationer och nya idéer. Då är det fråga om när vi når den gränsen att vi inte längre hittar på någonting. Om det kan man ha delade meningar. Ligger den punkten några år i framtiden eller flera hundra år bort, säger Wessman.

De flesta tror inte att innovationerna tar slut i första taget .

Raworth tar upp frågan om vilka som är våra basbehov och vilken typ av konsumtion som kan klassas som onödig och vad det ska få för följder när man diskuterar till exempel klimatåtgärder.

Nyfors hänvisar till Ian Gough som talar om att vi måste börja skilja mellan behov och begär. Behov är vad vi verkligen behöver och begär är inte livsviktigt.

"Vad är tillräcklighet?

Gough talar om tre steg på vägen til ett samhälle inom planetens gränser och som bygger på tillräcklighet (eco-sufficiency). Det första steget är att producera varor och tjänster med lägre utsläpp, vilket har gjorts länge.

Steg två sätter fokus på konsumtion, att systematiskt styra konsumtionen från alternativ med höga utsläpp till alternativ med låga utsläpp, till exempel genom att klimatbelastande alternativ beskattas högre och blir dyrare, eller att de begränsas eller förbjuds helt och hållet.

Det tredje steget är att minska konsumtionen absolut sett.

Vilket är ansvaret för de länder och de människor som nu har mångdubbelt större koldioxidavtryck än de som knappt har vad de behöver för att leva?

- Jag tror att det här är någonting som vi kommer att behöva diskutera. Vilka är våra basbehov? Allt mera tror jag att vi kommer att ifrågasätta överkonsumtion och lyxkonsumtion på olika sätt, säger Nyfors.

“Vi är den första generationen som verkligen förstår vilken skada vi har åsamkat vårt planetära hushåll, och sannolikt den sista generationen som har en möjlighet att verkligen göra någonting åt det.” skriver Raworth.

Frågan är vad vi väljer att göra...

Källor: Kate Raworth: Donutekonomi sju principer för en framtida ekonomi
Ian Gough: Heat, Greed and Human Need: Climate Change, Capitalism and Sustainable Wellbeing.