Över 50 dödsolyckor under 70 år av formel 1 – den nattsvarta helgen i Imola förändrade allt

Döden och formel 1 gick länge hand i hand. Att köra formel 1-bilar var i årtionden en hälsovådlig syssla, till och med livsfarlig. F1-legendaren Jackie Stewart hade ett morbitt uttryck: "Det är racing på söndag och begravning följande vecka".

VM-serien i formel 1 har sjuttio år på nacken. Den kommande säsongen startar om ett par veckor i Österrike. Rejält försenad på grund av coronapandemin.

Utvecklingen i motorsportens kungsklass har gått framåt i rasande takt sen argentinaren Juan Manuel Fangios glansdagar på 50-talet. Inte minst säkerheten.

Spektakulära krascher, explosioner och bilar som fattade eld var vardagsmat under VM-seriens två första årtionden. Listan på omkomna förare på 50- och 60-talet är lång. Det gick sällan mer än ett år mellan dödsolyckorna.

Småningom blev bilarna allt säkrare och förarnas skyddsutrustning allt bättre.

Efter att italienaren Elio de Angelis omkom i samband med ett testtillfälle 1986 skulle det gå åtta år innan nästa tragedi ägde rum. Den nattsvarta helgen i Imola 1994 chockade hela motorsportvärlden. Och förändrade formel 1 för gott.

Mardrömmen i San Marinos GP

Banan i Imola strax utanför San Marino hade inte den bästa av rykten. Framför allt Tamburello-kurvan, som kördes i mycket hög hastighet, hade lett till flera olyckor. Både Nelson Piquet och Gerhard Berger hade kraschat våldsamt där under slutet av 80-talet.

Veckoslutet 29.4–1.5.1994 gick det avsevärt värre.

Den första olyckan skedde under fredagens träningspass. Jordan-föraren Rubens Barrichello tappade kontrollen över sin bil och kraschade häftigt in i det staket som skyddade publiken. Brasilianen klarade sig mirakulöst nog med endast en allvarlig hjärnskakning.

Roland Ratzenberger blev en passagerare i sin Simtek. Han blev 33 år gammal.

Under lördagens kval körde Simteks österrikare Roland Ratzenberger av banan och skadade bilens framvinge. Han försökte köra till depån i hög hastighet för att vinna tid men framvingen lossnade och fastnade under bilen. Det ledde till att han inte längre kunde styra sin bil. Följden var ödesdiger. Han körde rakt in i en vägg i en hastighet på 250 kilometer per timme.

Han omkom omedelbart.

Tävlingen arrangeras trots dödsolyckan den 1 maj. Vid starten fick finländaren Jyrki Järvilehto problem. Hans bil startade inte vilket Pedro Lamy inte uppfattade. Portugisen rammade Lehtos bil och vrakdelar flög in bland publiken och skadade åtta åskådare.

Ayrton Senna 1960–1994

Sju varv senare ägde formel 1-historiens mörkaste ögonblick rum. Ayrton Senna – den största F1-stjärnan vid den tiden – körde av banan vid Tamburello-kurvan och kraschade.

– Vad är det som händer? Varför sker det olyckor stup i kvarten?, sade Keke Rosberg i MTV:s direktsändning (fritt översatt från finska).

Smällen var så våldsam att bilen nästan studsade tillbaka in på körbanan. Hela världen höll andan

– I motsats till de flesta tidigare dödsolyckor såg alla olyckan live på tv. Man såg hur läkarna kämpade för att rädda hans liv. De insåg genast då de kom till olycksplatsen vad som hade hänt. De bilderna kommer ingen att glömma, säger Yle Sportens formel 1-expert Fredrik af Petersens.

Läkarna gjorde sitt yttersta för att hålla Senna vid liv men senare samma kväll förklarades hans död. Han blev 34 år.

I bilvraket hittade man en österrikisk flagga. Senna hade planerat att hedra Roland Ratzenberger efter loppet.

– Ayrton Sennas död var en katastrofal dag för motorsporten. Den förändrade den för evigt, säger den förre världsmästaren Nigel Mansell i en intervju för The Telegraph.

Gilles Villeneuve 1950–1982

Mansell påpekar att dödsskräcken alltid var närvarande under hans glansdagar på 80- och början av 90-talet. Detta trots att man hade gjort framsteg i säkerheten sen grenens första årtionden.

– Att köra formel 1 var ett farligt yrke. Om du inte förolyckades, kunde du skada dig allvarligt. Banorna kantades av barriärer och man visste aldrig vad som kunde ske, säger Mansell till Telegraph.

Hans goda vän, kanadensaren Gilles Villeneuve, omkom i belgiska Zolder 1982.

– Jag kommer aldrig att glömma den tragedin. Jag körde i bilen bakom och såg då det hände.

Villeneuve var inne på sitt sista snabba varv i slutskedet av lördagens kval. Framför sig hade han den erfarne tysken Jochen Mass som hade saktat ner för att åka till depån.

Mass märkte att Villeneuve närmade sig och väjde till höger. Men Villeneuve hade redan valt samma körlinje och körde in i tyskens bil.

Gilles blev min vän och vi stod nära varandra. Han gav mig goda råd.

Nigel Mansell

Krocken ledde till att Villeneuves Ferrari slungades upp i luften i en hastighet på över 250 kilometer i timmen. Då bilen landade var smällen så kraftig att säkerhetsbältena gick av. Villeneuve flög handlöst ur sittbrunnen.

– Jag såg honom flyga genom luften. Jag såg honom krascha in i stängslet. Jag körde förbi olycksplatsen och jag minns att jag tänkte att hans chans att överleva i praktiken var noll. Det var det mest obehagliga jag hade sett. Jag var upprörd då och det är jag fortfarande, säger Mansell.

Gilles Villeneuve förklarades död på universitetssjukhuset i Louvain senare samma kväll. Ferrari drog sig ur tävlingen.

Hans son Jacques Villeneuve vann VM-serien 15 år senare.

Ronnie Peterson 1944–1978

Fyra år innan Gilles Villeneuves dödsolycka hade formel 1-världen förlorat sin första stora nordiska stjärna – Ronnie Peterson, "the Superswede".

Arrangörerna i Monza den 10 september 1978 bär en stor del av skulden. De stod för en grov miss vid starten. De gav grönt ljus trots att flera förare inte hade hunnit stanna vid sina startrutor. Förarna i de bakre leden fick alltså en flygande start.

Alltför många bilar pressades därför samman då de närmade sig den första hårnålskurvan. Ronnie Peterson var en av nio förare som var inblandade i masskrocken.

Svenskens Lotus fattade eld och han skadade sig allvarligt. Han hade 27 benbrott i fötterna och benen men han levde och var vid medvetande då ambulansen anlände till sjukhuset. Väl i sjukhuset upptäckte läkarna att han också hade skadat hjärnan, njurarna och lungorna.

Petersons tillstånd försämrades snabbt och han dog följande morgon.

– Det var en otrolig chock. Då hade det gått några år utan dödsolyckor. Man var invaggad i en falsk säkerhet. Ronnie Peterson var otroligt populär bland kollegor, åskådare och journalister, säger Fredrik af Petersens som var en av hans bästa vänner.

Loppet i Monza avbröts naturligtvis på grund av olyckan men omstarten gick senare samma dag. Förarna protesterade förgäves.

– Polisen sade till förarna att de måste tävla, annars blir det uppror. Strax efter omstarten kraschade Jody Scheckter. En del förare har bekräftat för mig att han gjorde det med flit för att ingen ville köra. Somliga inblandade förnekar det men jag har hört motsatsen från flera håll, säger af Petersens.

– I flera år efter olyckan var det en supporter som varje lördagsnatt före loppen i Monza med stora bokstäver målade "Ronnie – the king of Monza" vid olycksplatsen. Vem det var fick vi aldrig reda på.

Sid Watkins har räddat många F1-förare

Sen Ayrtons Sennas dödsolycka har det gjorts enorma framsteg i F1-världen. Bilarna är avsevärt säkrare, de farligaste banpartierna har byggts om och den medicinska kapaciteten håller numera världsklass.

Den som drivit igenom de flesta reformer var professor Sid Watkins. Han fungerade som tävlingsläkare i formel 1 i nästan tre årtionden, från 1978 till 2005.

Sid Watkins älskade motorsporten men han var också stentuff med förarna.

Fredrik af Petersens

Enligt af Petersens gav Watkins ingen pardon. Även om han fick motstånd från både stallen och förarna.

– Tidigare låg framaxeln vid förarnas anklar. Det tyckte Watkins var fullständigt vansinnigt. Redan en lindrig krock kunde leda till att anklarna bröts. Där finns så många små ben att det skulle ta en lång tid att läka.

Watkins yrkade på att att framaxeln måste ligga framför fötterna och fick igenom sitt krav.

Han var också stenhård med förarna. Brasilianen Nelson Piquet hade åkt på en rejäl smäll i ett lopp på 80-talet men ville delta i nästa tävling.

– De dividerade en stund och sen sa Watkins: Du får köra, men varför har du bara en sko på dig? Då var det slut på diskussionen, berättar af Petersens.

År för år tvingade Watkins fram förbättringar. Han gick bort 2012 men formel 1-världen har fortsatt att sätta säkerheten i främsta rummet.

Bilarnas sittbrunnar har blivit djupare, man har introducerat HANS-kragen som minskar risken för skallfrakturer, och den svarta Halo-bågen som skyddar förarna från att få ett stort föremål som ett däck i huvudet.

Förarna har varit skeptiska till de flesta åtgärder. Men af Petersens poängterar att många kan tacka Watkins för att de fortfarande är vid liv. Exempelvis polacken Robert Kubica som kraschade fruktansvärt i Kanadas GP 2007.

– Vi som satt i pressrummet och följde med tävlingen sade samtidigt: "Fan, ytterligare en dödsolycka". Men han klarade sig otroligt nog helt oskadd.

Är motorsporten för steril nuförtiden?

Nigel Mansell anser att åtgärderna har haft sitt pris. Han tycker att grenen och banorna har blivit för sterila.

– Det har varit ett fruktansvärt misstag. Formel 1 var en otrolig sport. Förarna belönades om de körde väl, men körde de nonchalant så straffade det sig. Man kunde inte gasa på i 300 kilometer i timmen in i en kurva om man inte hade den kompetensen. Nuförtiden svettas de knappt, säger han.

Förarna hade en machofasad på 70- och 80-talet, men af Petersens hävdar att skenet bedrog.

– Pratade man med dem enskilt så medgav de att de tänkte på riskerna. Pratade man med deras hustrur eller flickvänner så var det några som hade synnerligen korta naglar. Skräcken och rädslan var påtaglig.

Det var inte bara förarna och deras familjer som måste leva med den gnagande oron. Stallpersonalen hade inte heller en avundsvärd sits.

– Jag känner ett par mekaniker som slutade för att de inte kunde leva med ångesten. De sade att de inte skulle klara av att leva med sig själva om ett av deras misstag skulle ha lett till att en förare omkommer, berättar af Petersens.

Jules Bianchi 1989–2015

Trots alla förbättringar i säkerheten så kan döden fortfarande lura bakom hörnet i formel 1. Efter det nattsvarta veckoslutet i Imola skonades man från dödsfall i ett par årtionden. Fram tills Japans GP 2014.

Häftiga regn ledde till att flera bilar körde av banan. Med dryga tio varv kvar snurrade Adrian Sutil av banan. Kort senare drämde fransmannen Jules Bianchi rakt in i kranbilen som höll på att flytta Sutils bil från olycksplatsen.

Bianchi skadade sig allvarligt och efter nio månader i koma förklarades han död.

Han blev bara 25 år gammal.