Favorit i repris – filmer man kan se om och om igen: Mad Max Fury Road
Svettiga träningsmontage eller häftiga actionscener – det finns olika typer av adrenalinstinna scener som får oss att reagera med hela kroppen. För ett ögonblick känner vi oss kanske lite större och starkare.
Ett celliknande rum i en vit sjukhusbyggnad. En kvinna med vildvuxet hår som gör chin-ups.
När kameran zoomar in i närbild kan vi se svettdropparna glänsa på de seniga muskler som spänns varje gång hon häver kroppen uppåt.
Det enda som hörs är kvinnans djupa andetag. Och när hon plötsligt vänder sig om kan vi se ilskan lysa i den målmedvetna blicken. Det här är en kvinna med ett uppdrag.
Det här är också en av de mest älskade scenerna i Terminator 2 (1991). Åtminstone om man är kvinna och svältfödd på kvinnliga actionhjältar som kan mäta sig med den oändliga räckan manliga adrenalinpaket.
Från Ripley till G.I. Jane
Linda Hamilton var inte först ut med att sprätta kvinnligt testosteron omkring sig – redan 1979 banade Sigourney Weavers sergeant Ripley väg för en generation kvinnor som slapp agera bihang till manliga hjältar.
Kvinnor som utstrålar både fysisk och psykisk styrka.
Demi Moores Jordan O´Neill i G.I. Jane (1997) är helt klart samma andas barn som Hamiltons Sarah Connor. O´Neill går en stenhård arméutbildning och hunsas brutalt av sin manliga befälhavare.
Där Hamilton imponerar med chin-ups gör Moore armhävningar med en arm utan att blinka.
Med svettdroppar blänkande på den rakade skallen förvandlas hennes kropp långsamt till ett vapen i sig – lite som James Bond i Daniel Craigs tappning.
Gemensamt för Hamilton och Moore är att bägge var trettiofyra år gamla när filmerna spelades in. Och bägge hade fött barn – Moore tre stycken och Hamilton sitt första bara två veckor innan träningsperioden inleddes.
Furiösa Theron och späda Lisbeth
Svettiga träningspass i all ära, men med Furiosa (Charlize Theron) i Mad Max:Fury Road (2015) introduceras en kvinnlig actionhjälte som inte behöver den typen av scener för att etablera att hon är tuff.
Det inser vi ändå att hon är.
Visserligen är hennes kropp muskulös och håret snaggat, men det är attityden som avslöjar att det är hon som är den givna ledaren.
Ledaren som Max gör klokast i att följa om han har för avsikt att överleva.
Lite samma typ av relation kan man tala om när det gäller Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist i Millennium-trilogin.
Här är det uppenbart att det är hon som står för styrkan – den späda kroppen och den sociala stumheten till trots.
Det framgår också att såväl Furiosa som Lisbeth är summan av de ärr de ådragit sig som yngre. Furiosa med sin stympade arm, Lisbeth med sitt trasiga inre.
Deras ilska och energi bottnar i en vilja att hämnas det egna förflutna för att säkra andras framtid.
På ett intellektuellt plan är det lätt att se att alla dessa filmer spelar med våldet som en befriande faktor och den fysiska styrkan som en förutsättning för kampen mot orättvisor.
Men emotionellt är det svårt att värja sig mot dessa kvinnors ilska.
Och även om man inser att den lösningsmodell som erbjuds inte är vare sig konstruktiv eller hälsosam så är det svårt att INTE uppleva adrenalinkicken i sig som positiv.
Om inte annat får den en att känna att det kanske inte vore så dumt att gå ut på länk. Trots allt.
' /%3E%3C/svg%3E)
