Finländska bönder tjänar i snitt 2,5 euro i timmen: "Lönsamhetskrisen är ett gemensamt misslyckande"
De gamla ekarna kantar sandvägen vid de anrika byggnaderna på Westankärr gård på västra Kimitoön. Hettan är tryckande men den lilla gruppen får stiger ändå upp och kommer för att hälsa när vi närmar oss stängslet.
- Den här gruppen används inte längre i avel utan håller markerna öppna på gården. De är våra gräsklippare nu för tiden, säger Filip Forss medan han kliar en av de tillgivna gamla tackorna på halsen.
Westankärr har en historia som sträcker sig till 1600-talet och den förste godsägaren var rikskanslern Axel Oxenstierna. Filip Forss släkt tog över gården 1962 och sedan 2017 är det Filip som ansvarar för och jobbar med att utveckla gården till sin fulla potential.
Och det är modigt att satsa på jordbruk just nu. Lönsamheten inom branschen har sjunkit de senaste decennierna och 2000-talets bottennotering gjordes 2016. Enligt Naturresursinstitutet Lukes prognos kommer resultatet för år 2019 att vara sämre jämfört med året innan.
Många bönder kämpar mot förlustresultat varje år.
Alla vet ju att man inte blir rik på att vara bonde.
Filip Forss
Enligt Naturresursinstitutets statistik gick spannmålsodlaren 1,8 euro på förlust för varje arbetstimme medan en mjölkbonde tjänade 3,1 euro i timmen och i medeltal har finländska jordbrukare 2,5 euro i timlön.
På Westankärr gård har man fördelat sina ägg i flera korgar. Förutom köttproduktion bedriver man även jaktturism, skogsbruk och landskapsvård. Forss uppskattar att lammköttsproduktionen står för ungefär 10 procent av gårdens omsättning.
- Vi har sålt till slakteri enstaka gånger men ekonomiskt är det inte värt mödan så ungefär 90 procent går åt via direktförsäljning. De största fördelarna är så klart de ekonomiska, men när man har bra produkter som man är stolt över känns närheten till kunderna också väldigt värdefull, säger Forss.
Lönsamheten går stadigt ner för jordbrukarna
De stora matkedjorna gynnas
Svenska lantbruksproducenternas centralförbund, SLC, har räknat ut hur mycket bönderna får i handen då konsumenten handlar i butiken.
Minst får spannmålsbonden som får 5 cent för varje euro som kunden betalar för rågmjölet. Potatisodlaren får 17 cent och köttproducenten 9 cent per euro.
De två stora matvarukedjorna, S- och K-kedjorna står för lejonparten av matförsäljningen i Finland. Svenska Yle frågade dem vilket ansvar de anser sig ha för att öka jordbrukets lönsamhet.
Kai Ovaskainen från SOK svarar egentligen inte på frågan utan säger att man vill erbjuda sina kunder mångsidiga och ansvarsfulla produkter i varierande priskategorier.
- Genom egna konkreta åtgärder utvecklar vi social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. S-kedjan förverkligar bland annat framtidsutbildning för jordbrukare och finansierar forskning kring kolbindning på gårdarna, svarar Ovaskainen.
Emma Lammela från Kesko ger ett långt svar som vi har förkortat. Hon menar att matbutikerna spelar en viktig roll för att den inhemska livsmedelsproduktionen ska kunna garanteras även i framtiden.
- Lokalt är det viktigt att satsa på småskaliga och närproducerade produkter. Alla lokala köpmän stöder lokala producenter och uppmuntras även att göra det. Genom vårt koncept "Tack till producenten" har vi samlat in närmare fyra miljoner euro till producenterna. De produkter som ingår i konceptet får en oavkortad tilläggsandel av försäljningspriset, säger Lammela.
Hon skriver också att det är viktigt att jobba med att förstärka och öka allmänhetens uppskattning för den inhemska maten.
SOK gjorde 102 miljoner euro vinst förra året medan Kesko gick 447 miljoner euro på plus.
"Det råder ingen vinn-vinn-vinnsituation just nu"
År 2019 lät Jord- och skogsbruksministeriet göra en utredning kring hur man kunde öka jordbrukets lönsamhet. Reijo Karhinen som genomförde utredningen säger att de stora matkedjornas oproportionerligt starka ställning inte gynnar bönderna.
- De stora kedjorna kan ganska långt "diktera" villkoren vilket har lett jordbruket i en ekonomisk kris. Men den dåliga lönsamheten kan inte skyllas på någon enskild aktör och orsaken till problemen går djupare, säger han.
Ända sedan Finland gick med i EU har det gått sämre för jordbruket som inte anpassat sig till förändringen. Samtidigt styrs jordbruket väldigt kraftigt av regler och bestämmelser. Stödpolitiken har väldigt långt styrt jordbrukarnas val och för mycket fokus har riktats mot jordbruksstöden.
En export som kontrolleras av bönderna skulle göra jordbruksindustrin mindre beroende av de två stora butikskedjorna.
Reijo Karhinen
Reijo Karhinen har tagit fram 10 riktlinjer som kunde förbättra jordbrukets lönsamhet. Den viktigaste faktorn skulle vara en ökad makt för bönderna.
- Finlands rena och trygga mat skulle kunna vara framgångsrik även utomlands men livsmedelsexporten är i desperat behov av ledarskap och åtgärder. En export, kontrollerad av producenterna, skulle kunna bli den tredje stora uppköparen vilket skulle göra jordbruksindustrin mindre beroende av butikskedjorna, säger Karhinen.
Han frågar sig om S och K-gruppen använder sin väldigt starka förhandlingsposition ansvarsfullt nu.
- Man kan mycket väl säga att det inte råder någon vinn-vinn-vinnsituation mellan handeln, industrin och jordbrukarna just nu. Men vad är orsaken? Den ligger djupare, inbäddad i systemet.
Jordbrukets lönsamhetskris beror alltså på ett gemensamt misslyckande på alla nivåer, från producent och industri till politik och handel.
Den inhemska matproduktionen kan krympa
Enligt Luke sysselsätter livsmedelsproduktionen och matsektorn 13 procent av den arbetande befolkningen i Finland och industrin är värd 15 miljarder euro.
Om den ekonomiska trenden inte vänder kan den inhemska matproduktionen komma att krympa och SLC:s verksamhetsledare, Jonas Laxåback, tror på en tillbakagång om inte lönsamheten förbättras.
- Vill man fortsätta som företagare är ju lönsamheten A och O. Om den inte förbättras snart och mycket tror jag att det kan vara svårt att upprätthålla den livsmedelsproduktion som vi har i dag, säger han.
Producentorganisationer kunde stärka böndernas förhandlingsposition.
Jonas Laxåback
För mer än tio år sedan förändrades EU:s jordbrukspolitik så att marknadsintäkterna i högre utsträckning skulle stöda och upprätthålla jordbruket.
- Handeln lever kanske fortfarande i tron i att stöden räddar jordbrukarnas verksamhet men så är det inte längre. Nästa åtgärd för våra medlemmar blir säkert att till exempel spannmålssektorn eller ekosektorn bildar producentorganisationer som tillsammans kan bli en starkare part och förhandla om bättre priser, säger Laxåback.
Det största ansvaret hos bönderna
Så vilka alternativ har bonden?
Man kan till exempel ha gårdsförsäljning, även om det inte passar alla jordbruksinriktningar. Luke har sedan 2015 fört statistik över direktförsäljningens lönsamhet. Av de gårdar som ingår i lönsamhetsstatistiken erbjöd fem procent direktförsäljning år 2015, två år senare hade mängden ökat till sju procent och intresset ser ut att fortsätta växa.
Lönsamheten för gårdar som sysslar med direktförsäljning ökade med cirka 5000 euro per år, men den ökade arbetsmängden ledde i snitt till en lägre timlön.
Vi återvänder till Westankärr gård. Filip Forss talar varmt om den sydeuropeiska kulturen med specialaffärer som säljer charkuterier, bröd eller grönsaker med lokalt ursprung. Men han skakar snabbt av sig den tanken och oroar sig snarare för tiden som kommer.
- Alla bönder är beroende av jordbruksstöden men i och med att statsskulden nu ökar enormt så blir det intressant att se hur nästa stödperiod ser ut. Om stöden krymper blir det allt viktigare att få en större andel från marknadsintäkterna, säger han och fortsätter.
- Men det förstår man ju, att det är svårt för ett företag som gör bra vinst att avstå från den och nöja sig med 50 procent mindre. Människan fungerar inte riktigt så, det är önsketänkande.