Fransk skandalförfattare skildrar sexturister, livströtta män och hur islam tar över Frankrike - men menar han det han skriver?

Den franske författaren Michel Houellebecq är känd för sina beskrivningar av sexmissbruk, prostitution och islamism, men förändras synen på hans litteratur då man vet att han inspirerats av Schopenhauer, medlidandets filosof?

Den franske författaren Houellebecq har vunnit stora litteraturpris, kallats för en av Frankrikes största författare och också varit föremål för många kritiska diskussioner.

Vad vill karl´n egentligen?

“Annabelle hjälpte av honom med kläderna och masturberade honom mjukt, så att han kunde komma inne i henne.”

Meningen jag citerar här, är den pornografi, kittlar den den manliga läsarblicken, är den en unken fläkt av gamla värderingar eller är den enbart djupt tragisk?

Okej, jag lösgjorde den från sitt sammanhang, Houellebecqs debut Elementärpartiklarna, som handlar om två bröder.

Den ena en desillusionerad sexmissbrukare, den andra en genforskare som avstått från kärleken och forskar i hur människan kan föröka sig genom kloning.

Det är Annabelle som föreslår att genforskaren, Michel, skulle göra henne, redan 40 år gammal, med barn. De är vänner sedan barndomen.

Han finner idén underlig: “... att fortplanta sig när man inte älskar livet”.

Annabelles skönhet beskrivs, Michel ser den tydligt men “varför känner jag ingenting”, funderar han.

Vad innebär det att leva, om livet är fullständigt glädjelöst? Varför är glädjen så frånvarande i hur vi lever våra liv idag?

Man upptäcker cellförändringar, fostret skrapas och graviditeten avbryts. Annabelle drabbas av mentala problem.

De två sitter på en bänk och Michel håller henne i handen under en “osedvanligt vacker” augustimånad.

Yttervärlden hade sina lagar, och de lagarna var inte mänskliga, reflekterar Houellebecq.

Senare hittas metastaser i Annabelles bukhåla, cancern sprider sig.

I en sista scen gläds Michel över att Annabelle, vars liv långa tider präglats av leda, under sina sista veckor fick känna sig lycklig.

Han finner mening i att han inte förnekade att försöka ge henne ett barn.

Mer än så kunde han inte göra i en värld som präglas av möda, tävlan, kamp och fåfänga. Kanske upplevde de båda något så sällsynt som osjälvisk kärlek?

Människan är inte gjord för att foga sig i döden, läser jag.

Varför läsa om sexturism, övergrepp och islam som hotbild?

Varför ens ge utrymme åt Houellebecq, sade Tuuli Heinonen i Svenska Yle-podden Sällskapet, apropå en pjäs om honom som hon medverkat i.

Det är enkelt att förstå varför hon säger det, det är nämligen inte så lätt att veta vad Houellebecq vill uttrycka med sina texter. Det han skriver är ofta djupt illusionslöst.

Då han i Plattform skildrar en rätt så likgiltig kulturarbetare som åker till Thailand och ligger med unga prostituerade, som dessutom rätt glädjefullt tar sig an den franska 40-åringen som på många sätt anses påminna om Houellebecq själv, krävs det en ansträngning att försöka hitta meningen med vad som sägs, istället för att bara stänga boken med en gäspning.

Varför anstränga sig att förstå något som så uppenbart provocerar samtiden och en själv, som inte verkar bry sig om att beskriva kvinnor som annat än föremål för manligt begär?

Lägg till en kolonialistisk syn på den thailändska kvinnan, och eftersom världen är full av moraliska problem så känns det som en upprepning att, igen, lägga energi på att förstå just den vita europeiska mannens existentiella börda och tomrum.

Men jag tror också att något universellt gestaltas genom dessa grabbar, utmaningen ligger i att stirra in i olika nyanser av mörker och försöka få syn på något som ändå får en att förstå samtiden lite bättre, också om hans syfte med böckerna inte är att komma med några klara budskap.

Vad är livet utan medkänsla?

Islam beskrivs ofta kritiskt av Houellebecq, både genom ett terrorattentat i Plattform och i hur Frankrike islamiseras i Underkastelse från år 2015.

Boken kom ut samma dag som terrorattentatet mot satirtidskriften Charlie Hebdo, och temat är både eldfängt och provocerande.

Beskrivningar som dessa mottas förmodligen ordagrant av krafter inom ytterhögern och den högerextrema partiledaren Marie Le Pen lär ha talat uppskattande om Houellebecqs text, som en varning för hur framtiden kan se ut.

För mig öppnade sig hans författarskap då jag fick veta att han är schopenhauerian och då jag nu tar mig genom Elementärpartiklarna på nytt så kan jag inte förstå att jag inte reagerade på de schopenhauerianska dragen då jag först läste boken.

I den scen jag inledningsvis refererade till finns allt: den tomma sexualiteten, de brutala livsvillkoren, döden man tvingas acceptera, den slående orättvisan, de lagar som inte var mänskliga.

I skildringen av sexturisten finns, kanske, en medkännande förståelse för en människa som är fast i det destruktiva lidande som en stark vilja existentiellt innebär. Samt hur han utsätter andra människor som en följd av sin egen olycka.

Om jag alls har rätt i min läsning så är det inte samma sak som att ursäkta handlingen, tvärtom, det är en beskrivning av vad som händer med moralen då medkänslan avdunstat.

Men det är samtidigt en underliggande kritik mot ett samhälle som driver in människor i ett existentiellt tillstånd av nederlag, där kvinnor tvingas sälja sig åt män som förlorat viljan, där allting bara är blind nödvändighet och rå överlevnad.

I essän I Schopenhauers närvaro (som finns i nyutkommen svensk översättning) ger Houellebecq en innerlig beskrivning av vad det innebär att drabbas direkt och oåterkalleligt av en filosof, och texten öppnar också upp Elementärpartiklarna.

Det är en fin essä, skriven med djupaste respekt och med en övertygelse om att världen inte borde gå mist om denne tysk.

Allt skulle vara mer ok om begären skulle slockna

Arthur Schopenhauer levde mellan år 1788 och år 1860, och hela hans filosofi bygger på en och samma idé: att världen som den ter sig för mig, är min föreställning.

I grunden är den en blind vilja. Allt som finns är former av denna vilja som blint strävar på och som gör oss olyckliga eftersom viljandet aldrig mättas.

Det är kunskapsfilosofi som blir startskottet för Schopenhauer, men hans stora förtjänster ligger i att han rör sig mot frågorna om livets mening, att förstå lidandet och smärtan, samt konstens roll för att för stunden få oss att uppgå i verket och glömma bort den egna viljan.

Han har kallats för västerlandets stora pessimist, Houellebecq talar om att han lagt fram “viljans tragedi”, med andra ord - en djup förståelse av världen och det hopplösa i att vara människa.

“Ganska ofta är jag frestad att dra slutsatsen att det på ett intellektuellt plan inte hänt någonting sedan 1860. I längden är det irriterande att leva i en tid av medelmåttor, särskilt när man känner sig oförmögen att höja nivån”, skriver Houellebecq.

Det är Schopenhauers intellektuella hållning som beundras, hur han i sitt enorma, kanske gravt omoderna, metafysiska projekt tar sig an alla filosofins klassiskt stora frågor.

Houellebecqs böcker verkar undersöka och skildra de här livsvillkoren, men med moderna, provocerande sammanhang som exempel.

Vantrivseln i den enfaldiga samtiden

Houellebecq hittade Schopenhauer av en händelse i cirka 25 års ålder och vände upp och ner på bokhandlarna i Paris för att hitta ett exemplar av Världen som vilja och föreställning. Han fann det oerhört att det i Paris knappt gick att få tag på “den viktigaste boken i världen”.

Jag fascineras av att det fortfarande dyker upp människor som influeras så starkt av gamla filosofer, i en tid då de flesta knappt orkar läsa speciellt många sidor filosofi.

Att något är elitistiskt är ett skällsord som appliceras på konst och tanke som verkligen försöker ta en fråga på djupaste allvar, också då det är oundvikligt att den kräver något av publiken.

Hos Schopenhauer har konsten en helt central betydelse, där den sanna konsten “klart speglar objektet”, och är ett resultat av att konstnären lyckas förlora sig i, kontemplera, ett föremål.

Det här är viktigt eftersom konsten är en av de få vägarna som finns ut ur människans och världens grundväsen: den vilja som gör henne olycklig.

I det rena skådandet glömmer konstnären sig själv och detsamma gäller för det rena medlidandet.

Medlidandet är centralt för Schopenhauer och Houellebecq, det här uppfattar jag som en nyckel, också om det i den senares fall främst måste ses som författarens medkänsla med sina tarvliga karaktärer.

Alla tolkar inte honom så.

Tillfällena då människan glömmer sig själv och når en frid från viljandet är få, och det gäller att inte förspilla de få möjligheter till glömska som finns.

Houellebecq är inte speciellt nådig då han beskriver ett samhälle där konsten gjorts tillgänglig för massorna och där en konstnär kan försöka göra karriär.

Det som verkligen är bra, enligt honom, brukar göras av predestinerade losers, snudd på "apatiska nollor" - personer som inte skapar för att bli något.

I boken Kartan och landskapet, som belönades med Goncourtpriset år 2010, skildras en konstnär, som uppnår stor framgång, men som trots det förblir djupt, schopenhauerskt, olycklig.

Han misslyckas med att greppa något som kunde ha blivit sann kärlek, föräldrarna avslutar bägge sina liv för egen hand, kvar blir frågan "varför", men också varför man genomlider ett liv som knappt ger någon glädje.

I sin essä diskuterar Houellebecq kring Schopenhauers pornografi och nakenhet i konsten, där det förstnämnda väcker viljan (det finns inget påtagligare än en erektion) medan nakenhet kan vara konst i den mån som viljan inte väcks.

Jag upplever att han, trots, eller kanske tack vare, det han beskriver, ofta är ute efter att peka på sin samtids ryggradslöshet.

Men också på hur marknader skapar artificiella begär, som gör oss till främlingar för varandra.

Hans sexskildringar är nog pornografiska, kanske försöker han få läsaren att reagera på situationer som ofta är moraliskt tvivelaktiga, eller förkastliga?

Kanske är litteraturens uppgift att visa på det tröstlösa i det pornografiska begäret, att det håller människan kvar i sin olycka då pornografin aldrig förmår annat än tillfälligt släcka viljan.

Mängden internetporr är ett bevis för den schopenhauerska tesen, att porrmissbrukaren fastnar i sitt viljande som bara driver en djupare in i sin egen tragik.

Det svåra medlidandet

Kanske, tänker jag, utmanar Houellebecq dessutom sina läsare till medlidande, också för karaktärer som i sin universella olycka utför handlingar som är svåra eller omöjliga att acceptera?

Och är kanske denna form av medlidande den som kräver mest av oss människor?

Hur mycket enklare är det inte att hata syndaren istället för synden? Jag erkänner utan omsvep det här draget i mig själv.

Det som är anmärkningsvärt för detaljbeskrivningarna av sex, i alla dess beskrivna former, är en generositet, en vilja att ge en annan människa njutning.

Då idén om att tillfredsställa en annan människas begär skrivs in i prostitution provocerar det, men då Houellebecq beskriver andra sexuella relationer så tänker jag mig att han med att beskriva sexuell givmildhet kanske visar på ett sätt att befria sig från den egna individualiteten, den egna viljan.

Pekar Houellebecq på något som gått fundamentalt snett i en sexualiserad samtid där individen strävar efter att tillfredsställas, inte skänka sin partner njutning och glädje?

Kanske ser han knapphändigheten av en dylik sexualitet som en anledning till att människor inte blir lyckligare i sina relationer?

Å andra sidan, ofta känns sexet nästan enbart provocerande och därför tråkigt.

Så kan man överlista sitt torftiga liv

Berättarjaget i Underkastelse är humanioraprofessorn som egentligen älskar en judisk kvinna som lägger ihop ett plus ett och flyr Frankrike då situationen blir för hotfull för judarna i landet.

Det är omöjligt att inte läsa in 1930-talet och det judiska ödet i beskrivningen.

Slutligen, ryggradslöst, fogar berättaren opportunistiskt sig i det muslimska patriarkatet och belönas med unga, snygga kvinnor, en akademisk position, en “andra chans”.

Karaktärssvagheten är, naturligtvis, mycket motbjudande.

Om man följer Schopenhauer så har han inga illusioner om att människan skulle vara speciellt förträfflig, tvärtom.

Han beskriver medelmåttor, kvinnor och många andra på ett ofta mycket osympatiskt sätt, men hans storhet som tänkare är svår att förneka och han förefaller att ha en relevans för dagens otroligt viljande människor.

Hela nöjesindustrin, shopping, turism är allt en flykt undan långtråkigheten, ett viljans uttryck kan man tycka.

Så Houellebecq följer upp frågan om “vad man egentligen kan förvänta sig av ett mänskligt liv”.

Det mänskliga livet är världens mest fulländade form, och mest smärtfylld.

För Houellebecq betyder det att konsekvensen av den här insikten är att man lugnt bör stanna i sitt hörn av världen och vänta på döden som “ordnar saken”.

I essäns förord skriver Houellebecq-kännaren Agathe Novak- Lechevalier att varje individ kan göra sin egen revolution och inta en estetisk position, det vill säga ställa sig utanför samtidens reklam- och informationsflöde.

Den här estetiska positionen handlar om att genomskåda världens lunk, inte bedra sig om de egna torftiga livsvillkoren och kanske bevara ett visst mått av anständighet och inte låta den bedrägliga viljan dra ner en.

Många människor har kanske erfarenhet av den ovilja mot samtiden, med evigt tjat och tyckanden i otaliga sociala medier, att känna sig främmande i en samtid som gör vad den kan för att marginalisera den konst och vetenskap som försöker får grepp om människans tillvaro och som likställer varje form av underhållning med kultur.

Kanske handlar det i grund och botten om att uppleva sig själv som en främling bland sina medmänniskor?

Kanske är det inte så illa ändå, livet?

Schopenhauers storhet ligger i att han både fört fram medlidandet i den västerländska moralfilosofin, tar lidandets och smärtans problem på allvar och visar på betydelsen av en ren estetisk kontemplation, fri från jagets nycker.

Men problemet med Schopenhauer är att han ser allting genom sitt pessimistiska filter på ett rätt likartat sätt.

Kanske ser han inte helt klart lidandets fulla djup där det verkligen är djupt och inte heller medlidandets skönhet i hur det inte bara hjälper individen att transcendera den egna viljan utan flätar samman människor.

Samtiden suger på många sätt men år 2020 ser vi också hur en halv värld, åtminstone, gemensamt reagerar på mordet på George Floyd och tar upp kampen mot rasism.

Detsamma gäller en växande miljörörelse, åtgärderna mot coronaviruset och andra solidariska rörelser, där människor verkligen flätas samman.

En gemensam förståelse för lidande och förtryck växer till sig, där slutsatsen inte handlar om att dra sig tillbaka från världen, utan istället göra den futtiga tid vi ges här på jorden meningsfylld.

Det är det som Marcel upplever då han finns med Annabelle då hon dör sin krassa död.

Här visar Houellebecq att livet inte är schopenhauerskt olidligt hela tiden, att det vi gör verkligen spelar roll.

Å andra sidan, karaktärerna i hans böcker kämpar oftast på, på ett sätt där de förblir ensamma. Det är förstås inte beskrivande för hur livet behöver gestalta sig.

Jag vågar inte ens dra någon allmän slutsats på basis av det här, men vill påminna om att Houellebecq inte diggar Schopenhauer på grund av att han skulle hålla med om alla idéer, utan för att denna, verkligen, försökt ta de stora livsfrågorna och utmaningarna på allvar.

Faran med att låta sig förföras av den outtömliga strömmen av underhållning är att sinnena riskerar att förslöas och att vi då inte orkar anstränga oss, vare sig då det gäller konst, filosofi och kanske våra egna liv?

Kanske är det därför Houellebecq uppfattas som så provocerande, eftersom han vill väcka oss alla, och kanske inte tror att det är för sent?

För mera innehåll i anknytande tema, ett radioprogram om Nietzsche, som diggade Schopenhauer, och den finlandssvenska modernismen:

Södergran/Nietzsche och behovet att inte förminska sig själv

41:35

Rubrik och ingress ändrad kl 24.8 klockan 13:34.