Semestra i Nazityskland - ny bok skildrar turismen i Tredje riket

Långt in på 30-talet åkte utländska turister på semester till Nazityskland. Varför fortsatte folk att åka till ett land varifrån nyheter om judeförföljelser och krigshets ekade? Såg de verkligen inte vad som höll på att ske?

Den brittiska författaren Julia Boyd har skrivit en ytterst intressant bok om Nazityskland som turistmål. Även om historieskrivningen utmålat Tredje riket som ett totalitärt och ogästvänligt land, florerade långt in på 30-talet en turistvänlig bild av Tyskland där människorna var vänliga, naturen intagande och maten god.

Semesterparadiset Tyskland

Det var naturligtvis i nazisterna intresse att på den världspolitiska arenan upprätthålla en oanfrätt bild av Tyskland.

I Julia Boyds bok Turister i Tredje riket, får man också intrycket att landet långt in på 30-talet lyckas visa upp en turistvänlig sida, samtidigt som man i kulisserna genomför politiska åtstramningar och regelrätta utrensningar.

Tredje riket lyckas alltså med konststycket att vara ett semesterparadis och en totalitär stat på en och samma gång. Som nyanländ turist kom man förmodligen inte heller så lätt i kontakt med de samhällsförändringar som gjorde det allt svårare för judar att leva i landet, det vittnar också Julia Boyds bok där sevärdheter och god mat effektivt avskärmade missförhållandena.

Kommunistskräcken var utbredd i Europa på 30-talet och av två onda ting valde många i Västeuropa att ge nazismen sin tysta välsignelse eller rentav sitt högljudda stöd

Alla som åkte till Tyskland på 30-talet var ändå inte övertygade nazister eller nazisympatisörer, bland resenärerna finns alldeles vanliga turister som tagit sig till Tyskland av gammal vana, av nyfikenhet eller för att landet trots propaganda och censur fortfarande bjöd på kulturattraktioner och nöjen.

För somliga var naturen och mentaliteten ett lockbete och för påfallande många britter var god mat och skummande öl ett tillräckligt skäl att bege sig till Tyskland.

Arisk effektivitet och erotik

Julia Boyd har tagit del av privatkorrespondens, tidningsartiklar, reseskildringar och officiella rapporter. Den bild som skribenterna ger av Tyskland är förvånansvärt ljus.

Visst uttrycker de en viss oro över det skärpta politiska läget, men samtidigt hyllar de renligheten, effektiviteten och kompetensen som genomsyrar alla samhällsfunktioner.

Tyskland är i turistbroschyrerna fortfarande ett gästfritt och lockande land trots att avvikande åsikter även börjat framföras. Den tyska propagandan som trollband tyskarna verkar ändå ha förfört många utländska turisterna med sitt budskap om arisk effektivitet.

Vittnesmålen är många om hur smidigt allting löper i Tyskland, hur rent och prydligt allting är och hur intagande de tyska kvinnorna är i sina blonda lockar när de utför sina sysslor på ängen.

Synen på tyskarna tycks i många fall präglas av en uråldrig romantisk syn på enkla och flitiga bönder som i generationer brukat fädernejorden med stolthet.

Den totalt motsatta synen på Tyskland representeras av det syndfulla Berlin som ännu i mitten av 30-talet erbjuder många manliga turister en möjlighet att öppet bejaka sin homosexualitet.

Om den erotiska och den romantiska dragningen utgör varandras motpoler, så fanns det naturligtvis en mängd andra skäl att på 30-talet åka till Tyskland som inte är lika svärmiska eller inriktade på erotiska eskapader i Berlin sådan de skildras i författaren Cristopher Isherwoods böcker.

Kommunisträdsla

Bland många resenärer fanns en uppriktig vilja att hjälpa tyskarna som lidit svårt efter första världskriget. Många utlänningar ansåg att krigsskadeståndet som pålagts tyskarna var orättvist. Många ansåg också att det var fransmännen som bar skulden till hyperinflationen och fattigdomen i Tyskland.

Bland resenärerna fanns också fredsivrare och religiösa representanter som med sin närvaro trodde sig kunna avvärja en hotande kris. Och på plats fanns också turister som utan att underskriva nazismens hårdhänta metoder, såg den nya ideologin som det enda reella vapnet mot den fruktade kommunismen.

Kommunistskräcken var utbredd i Europa på 30-talet och av två onda ting valde många i Västeuropa att ge nazismen sin tysta välsignelse eller rentav sitt högljudda stöd. Julia Boyd nämner i sin bok en mängd prominenta personer som hänfördes av nazismens estetik och praktik.

Den brittiska författaren och rasteoretikern Houston Stewart Chamberlain förefaller ha varit speciellt tilltalad av nazimodet, medan författare som Ezra Pound och Knut Hamsun verkar ha hänförts av den totalitära ideologin och Hitler som dess självskrivne fanbärare.

Vilka missförhållanden väljer vi själva att blunda för, när vi nästa gång beger oss ut i världen?

Hamsun, Pound och den svenske upptäcktsresande Sven Hedin tillhör turister som inte bara reser i Tyskland, utan som på 30-talet även ger makthavarna sitt odelade stöd i tidningsartiklar och i officiella uttalanden.

Den aningslösa turisten

De allra flesta artiklarna och reseskildringarna reflekterar ändå ett slags onyanserad blåögdhet. Man ser inte eller vill inte se att det kära turistmålet fått något hårt och ogästvänligt över sig.

Man framhärdar istället styvnackat i sin övertygelse att allting är som förut och att Hitler ingalunda är en krigshetsare, utan en fredens stöttepelare som aldrig skulle få för sig att anfalla sina grannländer.

Med andra ord är de kritiska rösterna frapperande få i den här boken.

Julia Boyds utredning visar med tydlighet att få utländska turister kunde förutse utvecklingen i Tyskland. De allra flesta lät sig duperas eller rentav av förföras av den nya ordningen, bland dem den unga brittiskan Unity Mitford som på grund av sitt hängivna intresse för Hitler i dag skulle kallas stalker eller groupie.

Aningslösa turister fanns det gott om på 30-talet, omtalar Julia Boyds bok. Frågan kvarstår: Vilka missförhållanden väljer vi själva att blunda för, när vi nästa gång beger oss ut i världen?