Tennisstjärnan Robin Söderling stod på toppen av karriären när tvivel och ångest tog över: ”Googlat olika tillvägagångssätt för att begå självmord”

Han tillhörde världseliten i tennis och rankades som fyra under 2011. Men samma år försvann också Robin Söderling från den stora tennisscenen. Svensken drabbades av utbrändhet och psykisk ohälsa. Det var inte längre jag som bestämde, det var min kropp som tog över, säger han i Sommar i P1.

Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg är bara några exempel på storspelare som Sverige producerat under några framgångsrika decennier.

Robin Söderling var en fortsättning på ”det svenska tennisundret” då han under 2000-talet inledde sin proffskarriär. Söderling vann flera ATP-titlar och gick till final i Franska öppna två år på raken 2009 och 2010.

Han rankades som fyra i världen, men när Söderling var på väg in bland de absolut största rasade hans värld samman. Samtidigt som pressen ökade började tvivel, ångest och trötthet smyga på. I samband med US Open 2011 mådde han som sämst och klarade inte av att spela.

– Jag fick panik och började gråta. Jag åkte hem till hotellet och la mig i sängen och varje gång jag tänkte på att gå in på en tennisbana fick jag panik. För första gången kände jag att det inte spelar någon roll hur mycket jag vill det här, det går inte.

– Det var inte längre jag som bestämde, det var min kropp som tog över. Nu kände jag att jag skulle dö om jag försökte. Det var första gången jag förstod att tennis inte är det viktigaste som finns. Nu handlade allt om att överleva kampen mot mig själv, säger han i Sommar i P1.

Lång och svår väg tillbaka

Före turneringen hade läkare också konstaterat att Söderling hade fått körtelfeber. Sjukdomen kunde spåras tillbaka ett halvår och kroppen hade lagt av. Söderling spelade inte i US Open och tiden efter var en kamp om överlevnad.

– Hela min tidsuppfattning och dygnsrytm styrdes av trötthet och ångestpåslag. En minut kändes som en timme. En minut utan andnöd var en bra minut, sen small det igen.

– Varje morgon var min tanke hur fan ska jag klara av den här dagen. Hur ska jag klara mig fram tills jag får sova igen. Om jag ens får sova. Så var det varje dag i ett halvår, säger han.

Efter ett år började Söderling komma på fötter igen och fick vardagen att fungera. Han började träna men kroppen sa ifrån. Han vilade upp sig och försökte igen men kroppen sa hela tiden nej.

Söderling kom aldrig tillbaka till proffstennisen och den 23 december 2015 gick han ut med beskedet att karriären var över. Han var då 31 år gammal och behövde kapa banden till sporten för att kunna bli helt frisk igen. Men vägen dit var lång och svår.

– Vid ett tillfälle när jag var lite mer sansad än normalt upptäckte jag i min sökhistorik på datorn att jag googlat olika tillvägagångssätt för att begå självmord. Minns inte ens att jag tänkt tanken men tydligen hade jag varit där och vänt.

– Jag hade aldrig någonsin velat dö, men allt var bättre än detta liv som var en skenande färd ner i ett ändlöst brinnande inferno, säger han.

”Elitidrott är ingen dans på rosor”

Söderling beskriver elitidrotten som en ren ångesthantering där hundratals utövare kan göra utmärkta resultat men bara några få har lärt sig att hantera pressen. Hans egen talang var både en gåva och en förbannelse.

– Det liv jag gjorde allt för att leva tog långsamt livet av mig. Men vad jag än sitter här och säger så tror ändå att jag hade gjort allt likadant från det att jag var tio år.

– Däremot hoppas jag att min erfarenhet kan hjälpa de som cyklar till träningarna i dag. Det är det du gör när du inte idrottar som blir avgörande för din idrott. Elitidrott är ingen dans på rosor och att lyckas handlar om underkastelse, säger han.

Robin Söderling jobbar nu som förbundskapten för det svenska tennislandslaget. Nu spelar han tennis några gånger i veckan.

– Det är roligt nu, som när jag var liten. Jag skulle inte vilja ha något ogjort och det var oftast ett fantastiskt liv. Det tråkigaste med mitt abrupta slut är att mina barn inte fick se mig spela, säger han.