Kolumn: Klassiker – de där böckerna man läser för att verka kreddig

Jag pressade ner en halsduk i min nya tygkasse för att fylla ut tomrummet i den. På väg mot dejten hade jag med stor eftertanke valt att ta med Franz Kafkas Processen. Vad imponerande det skulle se ut när boken stack upp ovanför tygkassens kant. Jag undrar om jag någonsin faktiskt läste ut den.

Det finns böcker det sägs att man bara måste läsa. Många av dem kallas klassiker och långt ifrån alla har läst dem. Många har däremot nog blivit ombedda att läsa dem i skolan.

På spaning efter den tid som flytt, Sagan om ringen, 1984, Krig och fred, Ringaren i Notre Dame… Vilka böcker tänker du på när du hör ordet “klassikerroman”?

Böckerna man måste läsa… Eller?

I kulturredaktionens sommarserie En klassisk sommar kan du höra åtta korta bokprat om klassiker som efter många om och men äntligen blivit lästa. I stället för att läsa klassikerna själv kan du alltså få grepp om verk som Hundra år av ensamhet av Gabriel García Marquez, Gräset sjunger av Doris Lessing och Hadji Murat av Leo Tolstoj.

I avsnitt fyra pratar jag om Virginia Woolfs Orlando (1928).

En klassisk sommar del 4: Virginia Woolfs roman "Orlando"

15:55

I avsnittet konstaterar jag bland annat att en orsak att läsa Orlando är att Virginia Woolf enligt många anses ha lagt grunden för dagens feministiska och postmoderna förståelser för genus och förtryck mot kvinnor i samhället. Och för att Woolfs experimentella prosa har varit med och förändrat litteraturen i grunden.

Orlando framför också briljant samhällskritik som i allra högsta grad fortfarande är relevant i dag: kritik mot universalismen, den binära könsuppdelningen, manliga normen inom konsten och samhället och mot linjära tidsuppfattningar.

Men den kanske viktigaste orsaken att läsa Orlando är att jag aldrig mer behöver gå till en krog och erkänna för mina vänner som är feminister och litteraturvetare att “nej... Jag har faktiskt inte läst en enda Woolf, sjukt va”.

Jag är säker på att vissa av de böcker vi kallar klassiker i dag en vacker dag inte kommer kallas det längre.

Inte klassiker för evigt

Alla håller inte med om att alla klassiker faktiskt är klassiker. Och liksom all konst kan också hyllad litteratur från förr i tiden anses vara överskattad, daterad, dålig eller obegriplig.

Jag är säker på att vissa av de böcker vi kallar klassiker i dag en vacker dag inte kommer kallas det längre.

Vissa böcker verkar samtidigt aldrig gå ur tiden. Det finns böcker som läsare efter läsare återkommer till år efter år. Böcker som skrevs för 50, 100, 150... 300 år sedan som fortfarande känns aktuella och relevanta – som fortfarande trampar på ömma tår hos läsare. Som fortfarande berättar något nytt och unikt.

Inte sällan är ju också klassikernas konstnärliga verkshöjd hög. De är välskrivna, ibland också utvecklare av en genre eller ett stilgrepp. Många klassiker har förändrat litteraturen på olika sätt, och vissa av dem har – hur pretentiöst det än må låta – också förändrat världen.

Jag tänker på hur viktig Anne Franks dagbok (1947) är som historisk dokumentation av antisemitismens och nazismens historia i Europa, dessutom ur en ung flickas perspektiv.

Att läsa brechtska böcker i en orwellsk samtid

När kulturredaktionen bad er skicka in era favoritklassiker till oss på Instagram fick vi in massor av fina förslag.

Några av dem var: Anna Karenina (Leo Tolstoj), Ett eget rum (Virginia Woolf), Stolthet och fördom (Jane Austen), Moby Dick (Herman Melville), Aniara (Harry Martinson), Röde orm (Frans G. Bengtsson), Unga kvinnor (Louisa May Alcott), Wilhelm Mobergs utvandrarserie och Dracula (Bram Stoker).

För att en klassiker ska bli och förbli en klassiker under lång tid krävs åtminstone en sak: de ska kännas nödvändiga att läsas av människor av en eller annan anledning.

Jag tror att en viktig anledning att läsa klassiker är att man som människa kan känna sig cool när man gör det.

Jag har läst wikipediasidan om 1984 för att kunna kalla olika samhällsutvecklingar för “orwellska”, utan att behöva skämmas över att använda ordet fel.

Processen har jag använt för att imponera på en dejt, men också läst för att kunna kalla minsta lilla utredning från FPA gällande mitt studielån för “kafkaeska”.

Jag läste på om Bertolt Brecht när tv-serien House of Cards rev ner den fjärde väggen. Jag vill läsa Romeo och Julia för att äntligen förstå den femfotade jambiska versens uppbyggnad.

Fast det där sista ljög jag om. Jag bryr ju mig inte. Jag vet bara att människor som använder ordet “shakesperianskt” verkar smarta, och kreddiga.

Vad är egentligen en klassiker, kan man ju fråga sig. Men det är väl svårt att ge ett entydigt svar.

För mig är en klassiker en sådan där bok man gärna vill att sticker upp ur tygkassen när man går på dejt.

När jag går hem har min dejt kanske inte sett boken där den försökte kika fram i min tygkasse med häftigt tryck. Uppmärksammad blev den åtminstone inte.

Och vi blev inte ihop efter det.