Libanon kraschar – proteströrelsen vill bli av med den automatiska maktfördelningen mellan de religiösa grupperna
Den 61-årige mannen hade fått nog av den påtvingade fattigdomen. Han sköt sig själv mitt på dagen utanför ett café på en av de livligaste affärsgatorna i centrum av Libanons huvudstad Beirut.
Libaneserna har fått nog – makteliten ska bort
– Han tog livet av sig på grund av hungern! Förbannelse över regeringen, skrek hans kusin då kroppen bars bort.
Samma dag för ett par veckor sedan hittades en annan man hängd nära hamnstaden Sayda söder om Beirut. Även det självmordet kopplades till den eskalerande ekonomiska krisen i Libanon.
– Läget i Libanon är katastrofalt. Vi är i fritt fall, men har inte nått botten ännu, säger aktivisten och forskaren Lina Daouk-Öyry till Svenska Yle.
Libanon har aldrig riktigt återhämtat sig efter det 15 år långa blodiga inbördeskriget som slutade 1990.
Kriget slutade med den så kallade Taif-överenskommelsen som permanentade ett system med kvoterad makt mellan de olika religiösa och etniska sekter som krigat sinsemellan.
Exempelvis bör presidenten vara kristen maronit, premiärministen en sunnimuslim, parlamentets talman en shiamuslim, medan biträdande premiärministern och biträdande talmannen ska vara kristna ortodoxa.
Det här systemet ses av många som roten till korruption och maktmissbruk som drivit Libanon till ruinens brant.
– Systemet är vansinnigt men det är inte i någon makthavares intresse att avskaffa det, säger Lina Daouk-Öyry som är specialist på organisationspsykologi.
Hon har en biträdande professur vid Beiruts amerikanska universitet och deltar även i ett forskningsprojekt vid Aaltouniversitetet.
– Vi är trötta på all korruption, allt ljugande och all stöld. Människorna ser nog problemen, men makthavarna saknar ansvarskänsla och jobbar inte för medborgarna utan för sig själva och sin sekt.
Libanon var en gång ett av de rikaste länderna i Mellanöstern och Beiruts nöjesliv var legendariskt. "Mellanösterns Paris" brukade man kalla den libanesiska huvudstaden.
I dag är Libanon ett av världens mest skuldsatta länder. Nästan hälften av statens inkomster går till att betala räntor på lån.
Redovisningen av hur lånepengarna använts är bristfällig och har spätt på ilskan bland befolkningen.
Missnöjet med korruptionen och maktmissbruket ledde i höstas till vad libaneser kallar Oktoberrevolutionen. Den utlöstes av att regeringen tänkte införa en skatt på Whatsapp-samtal.
Massiva demonstrationer mot makthavarna ledde till premiärminister Saad Hariris avgång, men protesterna har fortsatt. Missnöjet med det sekteristiska politiska systemet är utbrett.
– Det nuvarande styrande systemet kommer att kämpa emot förändringar så mycket det kan, säger Lina Daouk-Öyry.
– Om förändringen kommer, blir det de nuvarande makthavarna som först kommer att falla. De blir de första som straffas och hamnar i fängelse.
Mot ett nytt politiskt system?
Aktivisten och forskaren Lina Daouk-Öyry tror att en förändring i Libanon är möjlig, men det måste ske många saker på en gång.
– Jag har försökt se på förändring i Libanon som en process, men jag har alltid stött på en vägspärr. Det är flera saker som bör ändras samtidigt.
Det är bland annat ett slut på maktkvoteringen mellan de religiösa grupperna i politiken. Det samma i det juridiska systemet, som inte är självständigt.
Dessutom vill Daouk-Öyry reformera undervisningssystemet i en riktning som främjar kritiskt tänkande.
Enligt henne är många libaneser i ett mentalt tillstånd som på arabiska kallas zaiim. Det handlar om att följa och lyda ledaren utan att ifrågasätta.
Ett exempel är att många gator i Beirut kontrolleras av en speciell grupp som Amal, Hizbollah eller Aoun. Invånarna lyder ledarna.
– Det är undervisningen - eller bristen på den - som gjort att många inte vågat opponera sig.
– Det saknas öppenhet gentemot kritiskt tänkande och gentemot idén om att höra till en större gemenskap än bara en religiös grupp eller ett politiskt parti.
Som att ha räven att vakta hönshuset
Lina Daouk-Öyry tror nog att en förändring är möjlig trots att risken för våldsamheter ökar i takt med att folk blir fattigare och mer frustrerade.
Men det kommer enligt hennes bedömning att ta åtminstone 5–10 år att reformera Libanon även om ordentliga förändringar startade i dag.
Vägen mot reformer startar med kampen mot korruptionen. Libanon rankas på plats 137 av 198 länder i organisationen Transparency Internationals bedömning av korruption i olika länder.
Men enligt Daouk-Öyry saknas viljan att slå ned på den libanesiska korruptionen.
– Om du talar med de styrande partierna kommer de alltid med fina ord om att de vill bekämpa korruptionen.
– Men hur kan du förbinda dig att bekämpa korruptionen om du själv är källan till den?
