Kolumn: En fantastisk upplevelse att få sitta i en teatersalong igen!

De första teatrarna har öppnat sina dörrar för publiken igen. Det var en förväntansfull och spännande stämning då Svenska Yles kulturredaktör Lasse Garoff såg sin första föreställning sedan i våras.

Här i början av juli gjorde jag något annorlunda och spännande. Jag gick på teater.

I våras stängde teatrarna ner ungefär samtidigt som finländarna stormade affärerna för att hamstra toapapper. Vårens sista teaterpremiär för min del var den 11 mars och på den slutsålda föreställningen var det bara några enstaka bänkplatser stod tomma då folk hade lämnat återbud. Annars var det fullsatt.

I efterhand betraktat känns det som en hårresande riskabel situation. Hundratals personer med en relativt hög medelålder satt hopträngda i salongens bänkrader. Innan och efter föreställningen minglade de runt i den fullproppade foajén, hälsade med glada handskakningar och närgånget småprat.

Scenkonsten i Finland lockar under vanliga omständigheter cirka 4 miljoner åskådare per år. Hade inte teaterhusen stängt sina dörrar hade de säkert kommit att fungera som en farlig smittospridare i landet.

Glest mellan stolarna

På Teatteri Takomo i Rödbergen i Helsingfors spelades Minä olen Hossu, skådespelaren Niina Hosiasluomas 50-årsjubileumsföreställning.

Ljusen gick ner i salongen. Publiken satt på stolar som var utplacerade på golvet med en meters mellanrum. Även denna gång var föreställningen slutsåld, men med den skillnaden att nu i juli rymde salongen bara omkring 30 åskådare.

I början av föreställningen läste en röst upp säkerhetsrekommendationer över högtalarna. Samma instruktioner hade biljettförsäljaren gått igenom med oss redan vid kassan: vi uppmanades tvätta händerna eller använda handsprit, vänta ute på gatan tills föreställningen började. Ansiktsmasker delades ut, och vi uppmanades att gå ut ur salongen ifall vi kände att en hostattack var på kommande.

Ljusen gick ner och föreställningen började.

Det kändes förbjudet, spännande och nästan lite oanständigt att sitta där i ett slutet rum med främmande människor. Bara för mitt eget nöjes skull.

Hur påverkas höstens produktioner?

Den här föreställningen ger kanske en fingervisning om hurdan teatersäsong vi har att se fram emot i höst. Många teatrar har under våren sökt efter ersättande verksamheter.

Hangö teaterträff som stöptes om till en streamad sändning på Yle Arenan experimenterade med olika typer av teaterföreställningar på distans. På Svenska Teaterns webbplats kan man under sommaren se en inspelning av succéföreställningen Förvandlingen från 2016.

Men i stort kommer teatrarna knappast att lägga om sitt grundläggande koncept med liveföreställningar inför en fysiskt närvarande publik. Men då kan man i sin tur förvänta sig att föreställningarna kommer att spelas inför en betydligt fåtaligare publik.

För teatrarna innebär det ett fortsatt bortfall i biljettintäkter och frågan är om det kommer att driva teatrarna att sätta upp billigare produktioner.

Takomos föreställning Minä olen Hossu var i stort sett så liten som en föreställning kan bli. Niina Hosiasluoma stod ensam på scenen, hade själv skrivit manuset och iscensättningen hade minimalt med scenografi och kostymer. Med en så begränsad ensemble är det inte otänkbart att föreställningen kan finansieras med biljettintäkter.

Men alla teatrar har inte möjlighet att anpassa sin repertoar på det viset. I höst ska Svenska Teatern spela Broadwaymusikalen Mary Poppins som av kontraktsskäl inte låter sig skjutas upp till någon lämpligare tidpunkt. Teatern har inget annat val än att spela storproduktionen inför en salong som är fylld bara till en bråkdel av sin vanliga kapacitet.

Teatrarna kommer att se ett fortsatt inkomstbortfall men det mest sannolika är att de, liksom resten av samhället, med ett måttligt offentligt stöd och vissa anpassningar i utgifterna kommer att klara sig igenom också denna kris och i sinom tid kunna fortsätta sin verksamhet som vanligt.

Det är i alla fall vad jag hoppas på.

För vet ni vad, det var en fantastisk upplevelse att gå på teater. Niina Hosiasluoma är en färgstark skådespelartalang, och det var någonting besynnerligt fängslande med en så enkel sak som att sitta i ett mörkt rum och ta del av hennes närvaro då hon uppträdde.

Teater har alltid varit något av en extremsport. Enligt Ingrid Handeland, direktören för Norsk Publikumsudvikling, dras många till teater för att de vill få utlopp för starka känslor.

Coronaepidemin har snarare möjlighet att förhöja den upplevelsen än dämpa den.