Film: Roman Polański frias inte av den senaste filmen heller

Den här filmen kan man inte se och bara konstatera att den var “helt bra”.

Den polsk-franska filmregissören och manusförfattaren Roman Polańskis senaste film En officer och spion har biopremiär i Finland i dag. Men den har redan under lång tid ställt till med stort rabalder.

Filmen med den franska originaltiteln J’accuse – som betyder “jag anklagar” – är en historisk dramafilm regisserad av Roman Polański som tillsammans med Robert Harris också har skrivit filmens manus. Harris har också skrivit en bok med samma namn som filmen.

Filmen handlar om den spektakulära Dreyfusaffären som ägde rum i Frankrike i slutet av 1800-talet, när den judiska kaptenen Alfred Dreyfus dömdes till livstids fängelse för spioneri och landsförräderi och förvisades till Djävulsön.

Dreyfus nekade konsekvent till anklagelserna.

I filmens öppningsscen ser vi hur Dreyfus (Louis Garrel) – inför sina stolta kollegor inom den franska armén och en skränande publik – fråntas inte bara sitt vapenslag, vapen och sin utrustning utan också sin heder och frihet.

Berättelsen från och med denna öppningsscen följer sedan Dreyfus officerskollega, Georges Picquart spelad av Jean Dujardin, som börjar gräva i fallet och upptäcker att bland annat anti-semitisk nationalism och politik kan ligga bakom domen.

Den franska titeln J’accuse delar också namn med det kontroversiella och berömda öppna brev som publicerades den 13 januari 1898 i dagstidningen L’Aurore.

I brevet vänder sig författaren Émile Zola till Frankrikes president Félix Faure för att försvara Dreyfus oskuld och anklagar höga ledare inom den franska armén.

Oskyldig tills motsatsen bevisas

Filmen är sevärd, dramaturgin fängslande och filmens frågeställningar och teman känns minst lika relevanta idag som i slutet på 1800-talet när allt ägde rum.

Frågor som: hur centrala anti-semitiska, och rasistiska, föreställningar är för det ideologiska byggandet av nationen. Hur makten är beredd att trampa både på sanningen och rättvisan för att behålla sin makt. Vad det kostar att vara en visselblåsare. Är man oskyldig tills motsatsen bevisas?

Filmen är till sitt visuella och känslomässiga uttryck osentimentalt avskalad men på bästa vis dramaturgiskt medryckande. Polański har arbetat med stor precision för att göra Dreyfusaffärens skandallösa historia rättvisa.

Som tittare kastas jag bakåt i historien genom en stor mängd häpnadsväckande historiska detaljer och stilsäkra uniformer, kläder och möbler.

Särskilt Jean Dujardin glänser som den lågmälda men pedanta Georges Picquart.

Filmen är en fasansfull men viktig historisk skildring av anti-semitismens rötter och framväxt i Europa.

Hatad och älskad

Filmens skapares privatliv överträffar samtidigt de flesta filmer (också sina egna) i dramatik, brutalitet och skvallervärde.

Sedan Polańskis första långfilm Kniven i vattnet (1962) kom ut har han nominerats och prisats till höger och vänster. Han har kammat hem otaliga pris och nomineringar bland annat på brittiska Baftagalan, Golden globes, Oscars- och Césargalan.

Filmen var nominerad till hela tolv priser under franska Césargalan i fjol, och vann för bästa regi, bästa kostym och bäst manus efter förlaga.

Det är när det känns som att Polański drar kopplingar mellan sig själv och Dreyfus historia som det skaver som mest att titta på filmen.

Som alltid när man konsumerar konst och kultur, och kanske särskilt i dessa tider när identitetspolitiska debatter och kontroverser kan få stor synlighet och konkret genomslagskraft på sociala medier, är det viktigt att kunna skilja på verk och person.

Samtidigt är det orättvist att påstå att det skulle vara konstigt att det uppstod starka reaktioner, sammandrabbningar och protester mot filmen i samband med Césargalan i februari i år.

Historia som kunde hända i dag?

Det är inte så att alla som motsätter sig Polańskis film motsätter sig hans konst av politiska orsaker. Många älskar hans filmer, men motsätter sig honom som person.

Dagens Nyheter konstaterar när de recenserar filmen att Polański också inför premiären av filmen har uttryckt sig vara övertygad om att förutsättningar finns också i dagens samhälle för att en Dreyfusaffär kunde inträffa.

– Absolut. Alla förutsättningar finns för att det skulle kunna inträffa: falska anklagelser, usla rättsprocesser, korrupta domare och framför allt sociala medier som dömer och fördömer utan en rättvis prövning eller rätten att överklaga, säger Polański enligt DN.

Det är när det känns som att Polański drar kopplingar mellan sig själv och Dreyfus historia som det skaver som mest att titta på filmen.

Inte en “häxjakt”

Jag tillhör gruppen människor i biopubliken till Polańskis film som inte går med på ett narrativ om att han skulle vara ett offer för en rabiat feministisk proteströrelse som “gått för långt” i sina “häxjakter” på “oskyldiga män”.

Filmen har fått ett mycket varmt mottagande, hyllats och prisats. Hur Polański eller andra än gillar att framställa det här som ett fall för “cancel culture” eller liknande.

Polański närvarade inte vid årets Césargala efter att ha sagt att han är rädd för att “lynchas” av “feministiska aktivister”.

Jag tycker att det är helt på sin plats att både filmbranschen och feminister tar avstånd och reagerar starkt på Polański och hans tidigare brott.

För att likgiltighet och det som brukar kallas neutralitet (också känt som: att inte bry sig om till exempel sexuellt våld mot kvinnor) har visat sig vara ett problem i många olika sammanhang.

Samtidigt är filmen strålande.