Coronakrisen gav upphov till kortfilm- regissören Karin Pennanen skildrar ensamhet och ovisshet
Tänk om alla gästerna uteblev från ditt födelsedagskalas? Tänk om de utplånats helt och hållet? Karin Pennanens ofullbordade kortfilm från 2013 fick ny aktualitet under våren.
Allting fick sin början för sju år sedan när filmregissören Karin Pennanen deltog i projektet Uneton 48. Målet för konstprojektet var att på 48 timmar producera en film. Efter två hektiska dygn fanns ett färdigt filmutkast om en kvinna som ska fira sin sextioårsdag.
Bordet är dukat och tårtan införskaffad, men gratulanterna uteblir och snart upptäcker jubilaren, spelad av Liisa Halonen, att inga gäster är i antågande.
Ändrade filmplaner
Vårens coronarestriktioner gjorde hemmet till arbetsplats även för Karin Pennanen. I samråd med sin man bestämde hon också att hålla dagisbarnet hemma.
I ett enda slag förändrades vardagen och de tidigare så överskådliga arbetsdagarna reducerades till korta arbetspass som kullkastade alla planer på en långfilm.
- Det var omöjligt att skriva episk film under rådande omständigheter.
Arbetet med långfilmsmanuset fick vänta, men i samma veva dök den gamla kortfilmen upp i Karin Pennanens medvetande. Ensamheten och ovissheten som speglades via ett misslyckat födelsedagskalas, var känslor som under coronavåren också kändes märkligt bekanta.
- Om inte coronakrisen kommit, hade jag nog inte återvänt till min sju år gamla demo, säger Karin Pennanen.
Sju års väntan
Karin Pennanen skred till verket, spelade in några nya scener och gjorde en ny ljuddesign, varpå filmen efter sju års väntan äntligen var klar. I Födelsedagen uteblir gästerna fortfarande, men den här gången kan kvinnans utsatthet också speglas mot den rådande coronakrisen.
- Kortfilm är oftast bäst när den är minimalistisk och mångtydig.
Födelsedagen är precis som Karin Pennanen förespråkar en kortfilm som är avskalad, men samtidigt öppen för olika tolkningar. Visst tillför vårens coronapandemi en tänkbar förklaring till det inställda kalaset, men samtidigt gestaltar filmen universella känslor som - oberoende av omständigheter - alltid är aktuella.
