Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Kriget gör så ont i mitt hjärta, men en miljökatastrof i min hembygd kan bli ännu hemskare, säger ukrainska Natali Panchuk i Sibbo

Från 2020
Natali Panchuk står ute på sin gård i Sibbo. I bakgrunden skymtar hennes hus och hörnet av en hängmatta.
Bildtext Natali Panchuk på gården i Sibbo.

I den krigsdrabbade delen av Ukraina, det som kallas Donbas-området, finns det cirka 250 kolgruvor. Där bröt man före kriget 75 procent av allt kol i Ukraina.

De flesta gruvorna är i dag stängda och övergivna och nästan tjugo gruvor har skadats av krigshandlingar.

Donbas-områdets gruvor är dessvärre inte bara övergivna utan också översvämmade. En gruva fylls nämligen av grundvatten om man inte pumpar bort vattnet.

Det är en miljökatastrof som är värre än kriget, säger Sibbobon Natali Panchuk som kommer från orten Chartsysk nära den stora staden Donetsk.

Omvärlden är handlingsförlamad

Från de översvämmade gruvorna sprids föroreningar som kemiskt och radioaktivt avfall i vattendrag, luften och marken.

Det kommer också ut metangas och radongas ur gruvorna. Metangasen kan samlas i källare eller jordhålor och orsaka explosioner.

Natali Panchuks mamma bor i Chartsysk och Natali uppmanar henne att inte dricka vatten. Det är skrämmande att inte veta vilka skadliga ämnen man kan få i sig.

Den allvarliga situationen är känd internationellt men kriget gör att ingen gör något åt den.

Läget blir inte bättre av att ledningen för den så kallade Folkrepubliken Donetsk i april i fjol avbröt pumpningen också i områdets allra farligaste gruva, Jonkom.

Den gruvan är särskilt farlig för omgivningen eftersom Sovjetunionen 1979 sprängde en kärnladdning i den och nu sprids radioaktiva partiklar från gruvan.

Det här kan drabba miljoner människor och bli som ett nytt Tjernobyl, säger Natali Panchuk med hänvisning till den allvarliga kärnkraftsolyckan 1986.

En artig och bra man

Natali Panchuk bor i Sibbo med sin man och deras två barn. Hon jobbar som barnskötare och studerar dessutom till barnledare.

Det var en händelse på flygplatsen i Donetsk som gjorde att hon kom till Sibbo. Hennes blivande man var nämligen uppmärksam och hjälpte henne med en tung kappsäck.

- Jag såg genast att han var en bra man, säger Natali.

I några år träffades de som vänner och sedan blev de ett par. Då familjen växte var det dags att väja hemland. Då var ingendera egentligen intresserad av att bo i Finland.

Natali Panchuk står ute på sin gård i Sibbo med en liten hund i famnen och huset i bakgrunden.
Bildtext Natali Panchuk ute på sin gård i Sibbo.
Bild: Kerstin Kronvall

De beslöt känna sig för och bodde en tid i Finland och en tid i Sverige. Finland vann och i dag säger Natali att Finland är det bästa landet för barn att växa upp i. Här är tryggt, det finns rent vatten och frisk natur.

Och så är utbildningen så bra, Finland är bäst!

Vintern och finskan tär på krafterna

Det svåraste för Natali Panchuk är de kalla och mörka vintrarna. Dem klarar hon genom att njuta intensivt av de finska somrarna som motvikt till mörkret.

Ännu svårare än mörkret visade sig det finska språket vara. Natali visste redan då hon bodde i Ukraina att Finland är ett tvåspråkigt land och hon räknade med att kunna leva ett liv på svenska.

Hennes mans modersmål är svenska och barnen har tre språk: mammas ryska, pappas svenska och föräldrarnas gemensamma engelska.

De finska myndigheterna kräver emellertid att alla invandrade ska integreras på finska. I ett år kämpade Natali med finskan innan hon gav upp. Det var ett svårt år.

Smärtsamt att tänka på kriget

Mycket svåra år har Natali också genomlevt under den tid hennes hemland har varit i krig. Hon säger att det gör ont i hjärtat att tänka på allt lidande.

Hennes föräldrar kom till Finland och ansökte om asyl. Det fick de inte.

Finland ger inte asyl till sådana som kan återvända hem till trygga delar av sitt hemland och det är inte krig i hela Ukraina.

Men föräldrarna känner sig inte hemma på något annat håll. Natali Panchuks mamma återvände, medan hennes pappa, som hade lärt sig finska under väntetiden i Finland, stannade kvar och jobbar här.

Mormor gömde sig i en källare

Under flera veckor under de värsta striderna gömde Natalis mamma sig i sin källare. Ibland var telefonförbindelserna brutna och Natali visste inte vad som hade hänt.

- Det var mycket svårt, jag kunde varken äta, sova eller prata.

Nu är det åter tryggare och striderna försiggår sporadiskt vid den så kallade kontaktlinjen.

Natali Panchuks barn längtar efter sin mormor och skulle så gärna åka och hälsa på. Men ännu vågar föräldrarna inte tillåta någon sådan resa. Lyckligtvis kan mormor själv hälsa på i Sibbo då och då.

Natali Panchuk godkänner inte Rysslands gärningar i östra Ukraina. Just nu kan invånarna i Donbas, om de så vill, få ett ryskt pass. Det tycker Natali är fel.

Men hon gillar inte heller Ukrainas sätt att sköta läget. Hon tycker att Ukraina måste göra mera för dem som bor i krigsområdet.

Efter så här många år av krig befarar Natali att Ukraina kanske aldrig blir enat igen.