Bokrecension: ”Att älska är att förlora” - Hannele Mikaela Taivassalo skriver berörande om en omöjlig kärleksrelation

”För att skriva framåt måste vi passera en gräns här, jag måste passera den, och du med mig, en överträdelse sker. Jag har inte lov att avslöja, jag har ingen rätt.”

Den första meningen i Hannele Mikaela Taivassalos prosaverk I slutet borde jag dö anger ton och tema för den historia som skrivs fram – en historia om förhinder och begränsningar, om gränslöshet och lockelse, om hemlighetsmakerier och förljugenhet.

Huvudpersonen i berättelsen är en författare som i mer än tre år haft ett förhållande med en gift man – en relation som präglas av passion och djup kärlek, men också av smärta och lidande.

Det är en ständig balansgång mellan känsla och förnuft där förnuftet viskar, manar, skriker och gormar att förhållandet är dödfött, en omöjlighet, en återvändsgränd, medan känslan gång på gång slår dövörat till.

Känslan vill så gärna tro på hopp och kärlek även om förnuftet vet att det som väntar är hopplöshet och kaos.

Att vara den andra kvinnan, älskarinnan, är att ständigt komma i andra hand, att inte ha några garantier, inga löften, ingen heder. Att ständigt vara rädd för att avslöjas.

Berörande och brännande om begär och besvikelse

I slutet borde jag dö bär undertiteln ”(gränsprosa)” och består av en samling löst sammansatta anteckningar och rapsodiska minnesbilder som bildar ett slags sorgesång och ett farväl till en kärlek som måste dö för att livet skall kunna fortsätta och ordningen återställas:

”Att älska är att förlora, att ge är att förlora. Det blir så lätt måttlöst, svårt att behärska. Det är bättre att själv försaka innan det går förlorat.”

Kärlek med förhinder är ett tema som Hannele Mikaela Taivassalo skrivit om flera gånger tidigare, senast i romanen In transit (2016) där förbjuden, förljugen och förtegen kärlek är ett centralt tema.

Hannele Mikaela Taivassalo skriver berörande och brännande om begär och besvikelse, om lust och längtan, om bräcklighet och beroende, om självförakt och svek, om skuld och skam.

Men framför allt om sorgen och smärtan i att avstå från den man älskar för att inte gå samma öde till mötes som den unge Werther – en litterär följeslagare på denna kärlekens golgatavandring:

”(---) att se jaget falla sönder, bli ett något som inte tas emot, och ett sådant något blir ett inget, Werther. Det är att vara inget, endast smärtan i att falla sönder. Och när tron på jaget faller sönder, och inget finns, då har man kommit till en plats där man upphört för sig själv, och som om ingenting annat skulle återstå än att verkligen upphöra.”