Kommentar: Sveriges strategi är att hålla fast vid sin strategi – nu håller landet andan när siffrorna i andra länder stiger

När Tarja Halonens korta podduttalande om Sverige skapar rubriker i Sverige är det ett symptom på en sårad svensk självbild, skriver Nordenkorrespondent Marianne Sundholm. Intresset för andra länders rapportering om Sverige är stort.

Hur andra länder rapporterar om Sverige har så klart uppmärksammats flitigt i svenska medier sedan coronapandemins början. I dag blev det rubriker i både Aftonbladet och Expressen om president Tarja Halonens uttalande i Yles politikpodd Politiikkaradio förr veckan, om att länder med kvinnligt styre klarat coronakrisen bättre.

Större uppmärksamhet just nu får ändå rapportering i de länder där smittan ökar i oroväckande takt – Tyskland, Storbritannien, Danmark – som intresserat sneglar på Sveriges sjunkande siffror.

“Ni kan ha haft rätt hela tiden” är citatet som plockas upp från Storbritannien. "Ni har fått dåligt rykte – men nu ser siffrorna jättebra ut" rapporteras Danmark tycka. Och att Anders Tegnell i en intervju för tyska Bild varnar att det är “farligt att tro ansiktsskydd löser problemet” är flitigt citerat i många svenska medier i dag.

Att både Danmark, Norge och Finland inför eller funderar på att införa nya begränsningar igen efter sommaren intresserar förstås också.

Debatten är inte förbi, utvärderingen kommer

Sverige har fått ett envist rykte i världen om att vara landet som inte gjorde någonting för att hindra coronavirusets framfart, en bild som inte stämmer och som landet också satt in krafter för att motarbeta och rätta till.

Den svenska debatten om strategin och vad som gick fel i våras är förstås inte över på länge. Det officiella Sverige, alltså myndigheterna och regeringen, håller fast vid att Sveriges strategi inte varit så drastiskt annorlunda som världen tycker den varit. Också svenskarna har följt restriktioner och fått sina liv begränsade kraftigt, upprepas det.

Men dödssiffrorna och den stora nationella tragedi de innebär kan ingen bortse ifrån. Utvärderingar om både coronahanteringen i stort och äldreomsorgen i synnerhet är på väg, och den politiska debatten är bara i sommardvala.

Hur ska det gå för Sverige i höst?

I media just nu ligger fokus på att Sveriges coronasiffror under högsommaren har sjunkit raskt medan många andra länder i Europa ser en motsatt riktning. I veckor nu har Sverige hållit andan: Hur ska det gå i höst?

Också i Sverige rapporteras det om ökad smitta bland unga, och också i Sverige finns en stor oro inför vad terminstart och återgång från semester kommer att innebära. Vad händer nu när rörelsemönstren i samhället ökar och förändras?

Hittills under sommaren, trots en oro om inrikesresorna under semestertider, har siffrorna i Sverige verkligen svängt. I april när läget var som allra värst dog över hundra personer per dag i coronaviruset i Sverige och länge sjönk siffrorna outhärdligt långsamt. Nu dör i medeltal en person varje dag i corona i Sverige. Antalet nyinlagda på intensiven är ett fåtal per dag.

Men Sverige vet smärtsamt väl hur snabbt läget kan ändras och bli katastrofalt.

Trygghet i vardagen att ha besked om skolor och arbetsplatser

När jag följer med rubriker i finska medier inför hösten, och när jag via sociala medier ser vänners oro inför skolstart och semesterslut, slår det mig att jag själv är klart mer tillfreds med läget än vad jag var i våras. Självklart gör de sjunkande siffrorna sitt för sinnesron. Men en stor skillnad mellan Sverige och resten av Europa just nu ligger också ovissheten inför hösten när det gäller inte bara siffrorna, utan åtgärderna i sig.

Som invånare i Sverige känner jag mig relativt trygg i hur vardagen kommer att se ut i höst

När flera länder återinför restriktioner som avlägsnades inför sommaren i något av ett rus över att coronaviruset var besegrat för stunden blir det tydligare vad Sveriges tanke med hållbara åtgärder ursprungligen var. Folkhälsomyndigheten har hela tiden sagt att åtgärderna måste vara sådana svenskarna kan leva med länge. Sveriges strategi är att hålla fast vid sin strategi, med justeringar här och där om så krävs.

Som invånare i Sverige känner jag mig alltså relativt trygg i förvissningen om hur de stora sakerna i vardagen kommer att se ut i höst. Skolorna kommer att vara öppna som i våras, och rekommendationen om att jobba hemifrån bara du kan är i kraft fram till årsskiftet.

Hur ska alla orka, hur ska kulturen överleva?

Med sjunkande siffror har debatten har gått vidare från munskydd och andra åtgärder till hur medborgarna och samhället ska må bäst trots restriktionerna: Hur ska alla orka, psykiskt? Vilka branscher drabbas värst ekonomiskt och vad behöver de nu? Hur länge är det rimligt att en äldre person med kanske månader kvar att leva inte får ta emot besök på äldreboendet? Hur ska kulturinstitutionerna överleva folksamlingsförbudet på 50 personer, och vad betyder det för samhället att kulturupplevelserna i så stor grad försvunnit ur medborgarnas vardag?

Det är klart att ingen vågar luta sig tillbaka och lita på att siffrorna inte stiger avsevärt i Sverige igen. Klusterutbrott kommer att förekomma också i Sverige och inte ens Anders Tegnell utesluter helt och hållet att munskydd kan bli aktuella i kollektivtrafik om smittan ökar, trots att han upprepar att det viktigaste är att tvätta händerna, hålla avstånd och stanna hemma om du är sjuk.

Att det är för tidigt att säga någonting alls om den svenska strategin har upprepats till leda. Men när vi nu ger oss in i hösten kan vi kanske försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt, nämligen: Vi kan både önska att Sveriges siffror inte tar fart igen, och att övriga Norden ännu lyckas få sina siffror under kontroll.