Genusdoktrinen väcker debatt: "Väldigt viktiga värden som står på spel"

“Bygger på anekdotisk bevisföring” och “ännu en klaustrofobisk debatt”. Efter att boken Genusdoktrinen släpptes i slutet av maj i år har den väckt kritik också i Svenskfinland.

Man kan säga att arbetet med Anna-Karin Wyndhamns och Ivar Arpis bok Genusdoktrinen började år 2016.

Då arbetade Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet, vid Nationella sekretariatet för genusforskning i Sverige.

Organisationen hade fått i uppdrag att stödja och övervaka arbetet efter ett regeringsbeslut från 2016 om att svenska lärosäten skulle börja jämställdhetsintegreras.

Efter ett tag tog Wyndhamn kontakt med bokens andra författare, Ivar Arpi, som skrev en omdebatterad artikelserie om jämställdhetsintegreringen i Svenska Dagbladet hösten 2017.

Wyndhamn fungerade först som källa inifrån sekretariatet till Arpis artiklar. Medan själva boken är resultatet av deras fortsatta samarbete och granskning efter det.

– Boken har sålt bra, särskilt med tanke på att den handlar om något så osexigt som jämställdhetsintegrering. Vi har inga matrecept, mord eller bantningskurer i boken. Det har också gått bra på det sättet att boken har skapat viss debatt, säger Wyndhamn.

Arpi är för många känd som en journalist med högt tonläge och kontroversiella åsikter i frågor om till exempel jämställdhet och rasism, främst i rollen som ledarskribent hos Svenska Dagbladet och debattör på Twitter.

Wyndhamn har jobbat i närmare tjugo år med jämställdhetsfrågor inom universitetsvärlden.

Viktiga värden står på spel

Genusdoktrinen är 376 sidor lång och tar upp en rad olika exempel på vad jämställdhetsintegreringen började innebära i praktiken. Den granskar policydokument, lyfter fram forskning och bygger på omkring 80 intervjuer med forskare och tjänstemän.

Wyndhamn och Arpi skriver att Nationella sekretariatet för genusforskning har gått in och radikaliserat jämställdhetsintegreringen genom att bland annat styra den mot en socialkonstruktivistisk teoribildning och förståelse av kön.

Några av Jämställdhetsmyndighetens mål med jämställdhetsintegreringen vid svenska universitet och högskolor i dag är att "motverka könsbundna studieval", "utveckla undervisningens form och innehåll" och "främja jämställda karriärvägar".

Rent konkret kan det innebära att belysa vilket slags språkbruk det är lämpligt eller mindre lämpligt för föreläsare att använda inom universiteten.

Eller kartlägga vilka teoretiska perspektiv om kön som tas upp i undervisningen och se över representationen inom kurslitteraturen. Med mera.

Det är inte så att jag inte tycker att man ska jämställdhetsintegrera. Det skriver vi inte någonstans och har inte sagt under någon intervju heller.

Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet

Genusdoktrinen tar avstamp i den så kallade "Hesslowaffären" från 2018.

Den handlar om Germund Hesslow, professor i neurofysiologi och docent i filosofi, som under 30 års tid gett en föreläsning om arv och miljö för läkarprogrammet vid Lunds universitet.

I korthet går fallet ut på att en student skrev ett upprört mejl till kursledningen och anklagade Hesslow för att ha uttryckt sig homofobiskt och transfobiskt under föreläsningen.

Studenten var överlag också kritisk till att det ska ha antytts att det kan finnas biologiska skillnader mellan män och kvinnor på gruppnivå.

Genusdoktrinen konstaterar att utredningen av fallet resulterade i att det skickades ut ett mejl till Hesslow och studenten där det antyddes att Hesslow använt fel terminologi rörande könsidentitet och sexuell läggning.

En kompletterande föreläsning om genus och kön sattes också in, som hölls av en genusvetare, i anslutning till Hesslows föreläsning.

Boken tar också upp utredningen och kritiken som följde 2019 när Inga-Lill Aronsson, lektor i musei- och kulturarvsvetenskap, uttalade n-ordet under en paneldiskussion om hur man hittar information om ras i arkiv till exempel på museer och bibliotek.

– För Ivar och mig är det väldigt viktiga värden som står på spel här. Det handlar om vad universitetets själva syfte, kärnuppgift, ska vara. Ska det vara ett instrument för politisk kamp, som Anu Koivunen verkar tycka när man läser hennes debattexter? Eller ska det vara en plats där man söker sanningen och kunskap, säger Wyndhamn.

Debatt i Hufvudstadsbladet

Att Wyndhamn riktar kritik mot den finska medieforskaren Anu Koivunen, också professor i genusvetenskap vid Tammerfors universitet, är ingen slump.

Den 8 juli i år riktade Koivunen kritk mot "Genusdoktrinen" i en kolumn i Hufvudstadsbladet.

Koivunen skriver bland annat att boken är resultatet av “anekdotisk bevisföring” och att bokens stora mängd frågeställningar är så spretiga och osammanhängande att det är svårt som genusvetare att kunna bemöta dem på ett enhetligt sätt.

– Det är inte så att jag inte tycker att man ska jämställdhetsintegrera. Det skriver vi inte någonstans och har inte sagt under någon intervju heller. Det vi säger är att man inte ska ha för bråttom i den processen, säger Wyndhamn.

“Ger en felaktig bild av verkligheten”

Elina Oinas, genusvetare och professor i sociologi vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, håller med om Anu Koivunens kritik mot boken.

– Min första tanke är nog att Anu Koivunen har väldigt rätt. Den är faktiskt jättedålig den här boken, säger Oinas.

Hon berättar att hon inte kände igen det genusvetenskapliga fältet så som det är beskrivet i boken.

– Den ger en felaktig bild av verkligheten. Man känner inte igen sig överhuvudtaget. Men samtidigt tycker jag att den här debatten som boken lyfter är viktig. Men gärna skulle utgångspunkten för diskussionerna få vara något annat än just den här boken, eftersom den är så himmelens pinsam.

Det kommer alltid finnas politisk styrning av universitet, makten och kunskapsproduktionen.

Elina Oinas, professor i sociologi vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet

Om man tittar på recensionerna av boken i svensk press noterar man ganska snabbt att det förekommer en övervikt av negativa, kritiska röster, mot boken.

– Det intressanta är ändå att även de recensioner som är allra mest kritiska säger att Arpi och Wyndhamn har poänger. Att vi har rätt i att genusvetenskap och jämställdhetsarbete inte ska sammanblandas. Att man inte får ge genusvetenskapen särställning inom forskningspolitiken. Att akademisk frihet är värt att försvara, säger Wyndhamn.

Och tillägger:

– Tittar man på vem som ombetts recensera boken är det i många fall personer som investerat mycket i just det vi kritiserar. Deras läsning av boken har färgats av detta. Ger de oss rätt måste de också idka självkritik. Det sitter långt inne för många.

Viktiga frågor för alla

Oinas kritiserar bland annat boken för att vara alarmistisk, och för att måla upp en ideologisk, förvrängd, bild av vilken roll genusvetenskapliga teorier och idéer faktiskt har i samhället i dag.

– Den använder en retorik som överdriver något alldeles otroligt. Och färglägger och förvränger sina påståenden. Redan på första sidan kommer skrämseltaktiken fram. Som om det skulle råda något slags skräckfilmsscenario där vi alla blivit blinda och okritiska inför genusvetenskap, säger Oinas.

Hon lyfter samtidigt upp två stora frågor som viktiga i boken. Dels vad jämställdhetspolitiken är, hur den fungerar och hur vi ska förstå den. Dels vilken undervisningens och universitetens roll är i samhället – hur vi ser på fakta, kunskap och sanning.

– Det är ju jätteviktiga saker för allmänheten att debattera och förstå. Det här berör vem som helst, men inte på de villkor de lägger fram här, säger Oinas.

Finland och Sverige som natt och dag

Oinas berättar att läget vad gäller jämställdhetsintegrering i Finland skiljer sig mycket från situationen som målas upp i Genusdoktrinen.

Hon tänker att Finland gärna kunde göra liknande åtgärder som Sverige.

– I Finland har vi jämställdhetslagen och Undervisningsministeriet som har en viss förståelse för att vi borde undervisa alla på samma sätt. Och att undervisningen på universitet ska ge en mångsidig bild av samhället och verkligheten. Men vi har ingen byråkrati som sköter om att det blir så.

Jämförelsen mellan Sverige och Finland är svår att göra bland annat på grund av att motsvarande myndighet som Nationella sekretariatet för genusforskning i Sverige inte existerar i Finland.

– Bokens skrämsel om att självstyret undermineras i Sverige för att universitet och högskolor inte är fria från all slags reglering stämmer inte. Det kommer alltid finnas politisk styrning av universitet, makten och kunskapsproduktionen, säger Oinas.

Hur ser debatterna och diskussionerna ut från ditt perspektiv i dag, finns det irritation kring att genusperspektiv eller till exempel feministisk litteratur inkvoteras mot föreläsares vilja?

– Nej inte i Finland, och jag tror inte att det är så i Sverige heller. Jag skulle istället säga att försöken att få folk att ens lite tänka på vad de skulle kunna lägga till i kurslitteraturen är himla viktig och borde tas på allvar, säger Oinas.

Snart dags för skolstart

Kanske kan Genusdoktrinen ge upphov till att såväl föreläsare som studenter inleder kritiska diskussioner om vilka perspektiv som kommer fram under kurserna nu när höstterminen drar i gång på högskolorna runtom i landet.

Och kanske framförallt: vad som styr valen av kursupplägg?

Jag har sett de makthavare vi talar om fortsätta gräva huvudet i sanden, och fortsätta låtsas som att den här boken aldrig släpptes.

Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet

Wyndhamn berättar att hennes intresse för genusperspektiv väcktes bland annat när hon läste historia och litteraturhistoria med genusperspektiv och fokus på kvinnors erfarenheter.

– Det vidgade min förståelse för det förflutna att ta del av historier, perspektiv och erfarenheter de tidigare historikerna inte hade sett. Men det är ju en sak att vidga och lägga till, en annan att skriva om historien och fylla litteraturlistorna utifrån könstillhörighet snarare än om de har något att berätta eller inte.

– Det är inte alls särskilt vanligt att man läser texter skrivna av kvinnor. Feministiska teorier förekommer inte alls ofta inom kurslitteratur. Och till exempel icke-västerländska texter undervisas väldigt lite, säger Oinas om läget vid universitet i Finland.

Varför så svårt att diskutera genus?

I slutordet av boken skriver Wyndhamn och Arpi att:

”I den bästa av världar borde det gå att samtala om de här frågorna. Man behöver inte hålla med varandra, men man borde kunna visa en grundläggande respekt för den andres perspektiv.”

Och att: “Det borde gå att diskutera kön, genus och jämställdhet utan att den ena sidan kallas antifeminister och kvinnohatare, och den andra för feminazister. Det borde gå.”

Vad tror du själv om möjligheterna att ha sådana diskussioner i dag?

– Jag vill ju fortsatt tro att det går men jag har kanske inte blivit mer optimistisk i efterarbetet med boken. Jag har sett de makthavare vi talar om fortsätta gräva huvudet i sanden, och fortsätta låtsas som att den här boken aldrig släpptes. Eller som Anu Koivunen kalla den “pamflett” istället för granskning. Då blir jag nedslagen i min förhoppning om att det här ska vara möjligt, säger Wyndhamn.

Hoppfull inför framtiden

Enligt Wyndhamn har diskussionen blivit en politisk strid snarare än en det hon kallar en kunskapsstrid. Den som får mest synlighet och gehör för den version av verkligheten och människan man har blir upphöjd till sanning, säger hon.

– Och då behöver man inte erkänna att en liten kritiker kommer från sidan och petar och säger: “vänta lite, skulle man inte kunna se det här på ett annat sätt? Finns det inte andra dimensioner som är värda att väga in?”. Det innebär att vi har ett samtal där vi inte spelar samma spel.

– Om jag ska säga något positivt om Anu Koivunens texter så är jag glad att hon skrev om dom. Då fick vi möjlighet att svara och debatten fick fortgå.

Enligt Oinas kommer Genusdoktrinens försonande slutord alldeles för sent.

– Det är ett bra exempel på en skenhelig gest i slutet där man först har eldat upp hatflammorna redan från första sidan av boken och sedan slutar med att säga att “oj nej, varför har folk inte velat diskutera med oss?”, säger Oinas.

Oinas säger att hon är hoppfull vad gäller den fortsatta diskussionen om genus.

– Jag tycker det finns jätteintressanta och viktiga diskussioner om genus i dag. Och vi har all möjlighet att utveckla dem till något som känns genuint. Det är inte särskilt polariserat tycker jag. Visst lever vi i en tid då det är lite hätskt och där det uppstår åsiktsbubblor ibland. Men det händer väldigt fina saker också vad gäller vår diskussionskultur, men tyvärr ganska långsamt på universiteten.