NHL-kolumnen: Tänk att rädda 85 skott, bara för att förlora matchen – vem väljer av fri vilja att bli hockeymålvakt?

Nej, rubriken hånar inte målvakter. Tvärtom är den menad att vara en hyllning till Joonas Korpisalo och alla andra ”galningar” som valt ishockeyns ensammaste och mest utsatta roll. En roll vars skoningslöshet understryks i NHL-slutspelet där väktarna i princip förväntas stoppa alla puckar – och varje litet misstag blåses upp till en fråga om karaktär.

En artikel om Edmontons problem fick undertecknad att än en gång reflektera över den brutala verklighet NHL-målvakterna lever i. Det krassa budskapet i texten var att Edmontons målvaktsduo Mikko Koskinen och Mike Smith är usla och bär skulden för Connor McDavids playoffexit.

Effekten av artikeln underströks av att den hamnade framför ögonen några timmar efter maratonmatchen där Joonas Korpisalo stod för en utomjordisk – men till slut otillräcklig – 85-räddningars insats mot Tampa Bay Lightning.

Nu var det ingen som beskyllde Korpisalo för förlusten, tvärtom hyllades hans insats av en samstämmig kör. Men om samma skott hade gått in fem perioder tidigare (i matchens tredje period), så hade det snackats om att Korpisalo förlorade målvaktsduellen mot Andrej Vasilevskij.

Sådan är målvaktens värld i NHL. I princip får inga andra än styrningar från bakre stolpen gå in. Då också finns det någon som hävdar att keepern var felplacerad eller har problem med att röra sig i sidled. Och i slutspelstider når målvaktshysterin oanade höjder.

Till råga på allt så är det bara en handfull av målvakterna i NHL som i jämförelse med övriga spelare har A-klassens lön. Många av killarna som aldrig kan gömma sig från sitt ansvar när de står mellan stolparna har löner i klass med de lägre kedjornas knegare.

Målvakten lämnas ensam

Förutom orealistiska förväntningar så får burväktarna leva med att bli lämnade ensamma både inför kritiken och på isen.

I snacket heter det alltid att spelarna står upp för sin målvakt. Men speciellt i slutspelet blir det oftast bara några hotfulla grimaser och tomma ord när den här världens Tom Wilsons än en gång har kört rakt in i en målvakt och jämnat honom med isen.

Risken för att ta en utvisning på grund av hämndaktioner efter att spelet blåsts av är alltför stor. Domarna verkar för övrigt inte heller ha speciellt mycket till övers för att målvakten ska få göra sitt jobb utan en 100 kg:s forward i famnen. Hjärnskakningar hos målvakter är ett stort problem.

Om en målvakt blir alltför svår att överlista i en playoffserie är det nästan en regel att någon ur motståndarnas gnagaravdelning kör in mot väktaren med armbågen höjd och riktad mot huvudet. Och så kallade isduschar mot ansiktet levererar inbromsande motståndare såklart stup i kvarten.

Koskinen och Smith får bära skulden för det egentliga problemet

Tillbaka till målvaktsduon i Edmonton. Det vill säga Mikko Koskinen och Mike Smith. Då är det alltså fråga om en keepertandem av vilken den ena tidigare var en totalt dominerande målvakt i KHL och den andra har spelat 14 säsonger i NHL. Smith vann även OS-guld 2014.

Båda två har också fått beröm. Under den delen av säsongen som covid-19 satte punkt för hyllades de i många etapper som matchvinnare när lagförsvaret – som vanligt – lämnade dem ordentligt i sticket. Det var då det.

Nu är Oilers ändå utslaget ur slutspelet i hemmarinken och det svider bittert i den hockeytokiga staden. Speciellt som laget förfogar över två av världens absolut bästa forwardar, Connor McDavid och Leon Draisaitl. Vi var många som trodde att duon skulle räcka till för att ta Oilers vidare.

När man synar statistiken från matchserien mot Chicago i sömmarna, så är det lätt att skyffla ansvaret för förlusten på målvaktsspelet. Koskinen och Smith låg ordentligt på minussidan då det gällde att rädda puckar över medeltalet – alltså i jämförelse med kvalomgångens övriga målvakter.

Hävdar ändå att kritikkören borde skona Oilers målvaktsduo.

Det stora problemet i Oilers är obalansen i laget. Det finns inte en kollektiv uppfattning om vad som krävs för att vinna. Den urgamla klyschan ”vi vinner som lag, vi förlorar som lag” har för Edmontons del förvrängts till ”McDavid och Draisaitl vinner, vi övriga förlorar”.

Edmontons värsta akilleshäl är ett uselt lagspel när motståndaren äger pucken. Målvaktsstatistiken visar inte hur slappt försvarsspelet är. Vågar påstå att ingen målvakt skulle höja dagens Edmonton till ett lag som kämpar on Stanley Cup på allvar.

Samma gäller för den andra playoffvärdstadens problembarn.

Frederik Andersen var Torontos bästa spelare

De hyperkritiska medierna och fansen i Toronto är ökända för att knäcka alla målvakters självförtroende. Efter förlusten mot Columbus är det ändå ingen som hängt ut lagets danske förstamålvakt Frederik Andersen. Alla inser att det var måltorkan i andra änden som fällde Leafs.

Men skrapar man lite på ytan, så kan man höra en tystlåten men långsint klagosång över att det igen var en slutspelsserie som Andersen förlorade. Just det. Målvakter i lagsporten ishockey förlorar i singularis.

Är för övrigt också rätt så övertygad om att ifall Maple Leafs hade en backup som någon någonsin hört talas om, så skulle dansken kritiseras ljudligare i kulisserna. Nu klagas det närmast i bisatsens utandning. Det är bra, för Frederik var Torontos bästa spelare mot Blue Jackets.

Då blir det igen dags att lyfta fram en favorit i reprisens repris: tänk att det faktiskt var Toronto som reserverade Tuukka Rask sommaren 2005.

Den slutar man bara aldrig att häpnas över.

Tuukka är skolexemplet på hur misstänksam inställningen till målvakter är

Målvaktsgiganten från Nyslott har håvat in sådana mängder med pengar och även njutit av idrottslig framgång i den mån att man inte ska behöva tycka särdeles mycket synd om honom. Ändå är Rask det kanske bästa exemplet på hur svårt det är för en keeper att få bestående kärlek.

Tuukka har haft minst sagt en betydande del i att Boston med honom som förstaval tagit sig två gånger till Stanley Cup-final. Han har som alla vet även blivit vald till grundseriens bästa målvakt och är igen den här säsongen en av de tre kandidaterna.

Ändå finns det en ljudlig och överraskande högljudd falang både inom Bostons egna fans och bland NHL-journalisterna, som aldrig lämnar en möjlighet oanvänd för att nedvärdera Rask. Det finns fortfarande en hel del så kallade experter som aldrig kan tala om Rask utan att ifrågasätta honom.

Och det mest intressanta är att samma personer som med hög röst lyfter fram statistik som bevis för att en målvakt inte håller måttet, gladeligen blundar för att Tuukka Rask både gällande räddningsprocent och snittet på insläppta mål hör till alla tiders absoluta elit.

I hans fall nämns det i samband med statistiken alltid hur bra Bostons lagförsvar är. Om någon målvakt vinner som en del av laget, men förlorar ensam så är det Tuukka Rask.

Men visst kan en målvakt då och då hyllas till skyarna också i förlustens stund.

Hur ska det gå för rekordräddaren?

Joonas Korpisalos 85 räddningar är den här veckans rubrikstoff, men kan om bara en vecka vara förpassade till intressant statistik på vägen mot att bli utslagen. Och som kvalomgången visade så var Korpisalo redan en gång på väg att bli omkörd av Elvis Merzlikins.

I NHL:s väktarverklighet är regeln den att killen med största lönechecken har förkörsrätt och får en massa chanser att behålla sin ställning. Båda Columbus-målvakterna inleder nästa säsong med färska tvåårskontrakt och Elvis lämnade förhandlingsbordet som klar favorit till första spaden.

Merzlikins och Korpisalo är jämnåriga, Korpisalo har betydligt mer NHL-erfarenhet, men ändå nöjde han sig – åtminstone på pappret – snällt med att ta rollen som Columbus andramålvakt. Elvis förtjänar 4 miljoner per säsong medan Joonas nöjde sig med 2,8 miljoner.
Såklart är det inget större fel på själva summan, men skillnaden i lön förundrar. I Finland är vi benägna att tro på att när man biter ihop och är nöjd med vad som erbjuds, så blir man belönad i längden. I proffsidrottens värld visar det här sig allt som oftast vara en missuppfattning.

Om inte Merzlikins floppar nästa säsong, så är det i praktiken näst till omöjligt för Korpisalo att ta steget till förstaval. Finländaren får säkert en grym mängd med beröm för sin inställning och får höra en hur viktig del av organisationen han är. Men det är bara ord.

Faktumet är ändå det att om inte underverk sker, så måste Korpisalo byta organisation för att bli första keeper i NHL. Så säger siffrorna på hans kontrakt, eller rättare sagt på Elvis dito. Det kan vara just så ”Korpi” planerar, det finns nämligen inte en chans att han är nöjd med andra spaden.

Varje NHL-målvakt känner innerst inne att just han ska vara etta i sitt lag. De flesta – kanske till och med alla – anser sig också ha förutsättningarna till att vara ligans och världens bästa målvakt.

Hade tänkt avsluta med ett försök på att besvara rubrikens fråga, men jag ger mig. Någon annan som vet och förstår hur målvakter tänker?

Tips: Glöm inte Yle Sportens nya NHL-podd med ett nytt avsnitt varje tisdag! Du hittar podden på Arenan.
Du kan också skicka respons till podden via den här kolumnens kommentarsfält.

Tack för att du läste.

Källor: naturalstattrick.com, nhl.com, hockeydb.com