Sanna Lönnfors skriver om Pyttis som skådeplats för händelserna 1918: ”Det är viktigt att prata om inbördeskriget”

Inbördeskriget år 1918 berörde också Pyttis. Män stred på både de rödas och de vitas sida. Sanna Lönnfors bok Pyhtää sisällissodassa besvarar många frågor som dagens släktingar och ortsbor ställer och vill prata om.

Sanna Lönnfors intresse för att skriva en bok om inbördeskriget började med den egna släkten.

- Jag ägnade mig åt släktforskning, och då möttes jag av flera personer som på ett eller annat sätt hade varit med om kriget, uttryckligen i Pyttis. Sen väcktes mitt intresse för vad som egentligen hände i Pyttis under inbördeskriget.

Ambitionerna var inte större än hobbyforskning för eget bruk eller att få dela upptäckterna med släkten.

Sanna Lönnfors märkte snart att hon inte var den enda som var intresserad av kommunens krigshistoria. Materialet svällde och blev till sist en bok, Pyhtää sisällisodassa.

- Jag försökte hitta det som skrivits om händelserna, men upptäckte att det egentligen inte hade skrivits någonting alls. Jag grämde mig över att det inte har gjorts något större forskningsarbete, men tänkte att varför kan jag inte själv göra något åt saken.

Värdefullt material i flera arkiv

Ingen som personligen upplevde inbördeskriget är mera vid liv. De familjer i vilka man har berättat om händelserna åt barn eller barnbarn är samtidigt väldigt få.

- Uppgifterna är heller inte förstahandsinformation, så det är svårt eller omöjligt att veta om och hur berättelserna har förändrats på vägen, säger Lönnfors.

De främsta källorna blev därför olika arkiv med betydligt mera information än Lönnfors ursprungligen hade väntat sig.

De främsta var Riksarkivet, S:t Michels landsarkiv, Pyttis kommunarkiv samt minnesberättelser ur Finska Litteratursällskapets samlingar.

Inbördeskriget avgjordes i Pyttis

För Sanna Lönnfors, som själv är från Pyttis, var och är kommunen en viktig plats eftersom hennes egna förfäder också levde och verkade där.

- I en bredare mening var Pyttis en viktig ort eftersom inbördeskrigets sista strider ägde rum i Abborfors och de sista röda kapitulerade där. Man kan säga att kriget upphörde där.

De avgörande striderna tog plats den 4-5 maj 1918.

Lönnfors nämner händelserna vid Ino fästning i Terijoki på Karelska näset som ryssarna lämnade efter kapitulationen, men där streds inte och inga finländska rödgardister togs till fånga.

Hon räknar därför inte dessa händelser som en del av själva inbördeskriget.

Fabriksarbetare som blev rödgardister

Pyttis genomgick en brytningsperiod vid sekelskiftet när Stockfors slipmassefabrik grundades 1901-1902 vid Kymmene älvs Pyttisgren.
Fabriken gav som bäst arbete åt cirka 500 personer. 

Med fabriken flyttade en stor mängd finskspråkiga arbetare till orten som nu bildade en språklig majoritet. Före det hade trakten främst bestått av svenskspråkiga jordbrukare.

I förhörsprotokoll skiner det igenom att arbetarna i första hand var ute efter försörjning

Författare Sanna Lönnfors om arbetarnas ideologiska motivation.

De flesta Pyttisbor som deltog i konflikten stred för de röda.

- De flesta som anslöt sig till de röda arbetade vid Stockfors fabrik. I förhörsprotokollen skiner det igenom att arbetarna i första hand var ute efter försörjning och Röda gardet var det enda alternativet. Väldigt få gick med på grund av politisk övertygelse.

Det här förstärktes på våren 1918 när fabriken stängdes. Då blev gardet blev för många den enda källan till försörjning.

Där fick gardisterna både pengar och mat, men under hot och utpressning ifall man hyste planer på att fly fältet. Ingen ville ju bli av med sitt brödkort.

Flykt till skärgården och till skogs

- Det var mycket svårt att förhålla sig neutral, och de som gjorde det flydde ut till yttre skärgården eller byggde gömställen i skogarna, säger Lönnfors.

De vita hade försökt grunda en lokal skyddskår redan hösten 1917, men storstrejken och den röda majoriteten omöjliggjorde ett organiserat motstånd från de vitas sida.

Skyddskåren grundades officiellt i Pyttis först efter kriget.

- Endast en handfull Pyttisbor stred på de vitas sida, men det fanns hundratals rödgardister.

Sammanlagt ett hundratal Pyttisbor dog i inbördeskriget. I striderna under våren 1918 fick ett tiotal sätta livet till, de flesta röda. Övriga var utomstående som avrättades eller dog i fångläger.

Inga överraskningar när det gäller språken

När det gäller uppdelningen mellan svensk- och finskspråkiga Pyttisbor under konflikten 1918 har materialet inte avslöjat några större överraskningar.

- Sist och slutligen har språkfördelningen inte spelat en väldigt stor roll. Jag läste i en lokaltidning från storstrejkens tid hur en del upprörts över att det också fanns svenskspråkiga rödgardister, säger Lönnfors.

Majoriteten av de svenskspråkiga förlikade sig med de vita, men det fanns finsk- och svenskspråkiga i bägge läger.

Tre släktingar stred för de röda

Sanna Lönnfors tre mor- och farfars fäder levde i Pyttis på den tiden och var involverade på ett eller annat sätt.

En gammelfarfar var fotsoldat och enligt uppgifter rätt ivrig. Han hade möjligen velat få mera uträttat än han i verkligheten fick.

Den andra släktingen ska ha berättat för sin familj att han varken hade velat bära vapen eller ansluta sig till de röda, men blev tvingad till att agera hästkarl.

I förhörsprotokoll kommer det fram att han motsatte sig ett väpnat uppror och våld överhuvudtaget

Författare Sanna Lönnfors om sin morfars far.

Den tredje släktingen var morfars far Kaarlo Lindfors, som satt med i gardets stab.

- Jag har förstått att han också drogs med mot sin vilja, eftersom han satt i arbetareföreningens ledning. I förhörsprotokoll kommer det fram att han motsatte sig ett väpnat uppror och våld överhuvudtaget. Han uppger själv att han gick med för att kunna stävja de värsta våldsgärningarna, berättar Lönnfors.

Inbördeskriget är ett känsligt kapitel i många släkter som många föräldrar eller farföräldrar inte velat prata om, även i Pyttis.

- Det finns några enstaka berättelser, men personer i min generation minns inte att vi någonsin skulle ha hört berättelser från den tiden. Inte heller mina föräldrar minns mer än någon enskild historia som till exempel om gammelfarfar som ville vägra bära vapen.

Undantaget är en berättelse om nämnda Kaarlo Lindfors som i februari 1918 fick höra att en grupp rödgardister tagit Stockfors fabriks direktör Baumgartner och disponent Larsson till fånga på eget initiativ.

Fångarna hade förts ut på sjön Tammijärvi för att arkebuseras. Enligt berättelsen begav sig Lindfors till häst och hann rädda livet på männen som skulle skjutas på isen.

Efter inbördeskrigets slut kunde Baumgartner återgälda insatsen genom att befria Lindfors ur de vita fångenskap i Lovisa, där han med stor sannolikhet hade blivit avrättad.

Trots att den äldre generationen inte velat prata om händelserna våren 1918 är intresset hos dagens Pyttisbor desto större.

- Det är många släktingar som sagt att de tycker att det är väldigt viktigt att det pratas om inbördeskriget och att det här blir offentligt. Inbördeskriget är inte längre något man vill sopa under mattan. Jag har inte upplevt bitterhet eller ilska, bara att människor faktiskt vill veta hur allt gick till.

Redan medan Sanna Lönnfors skrev sitt manuskript ordnade hon en öppen diskussion i kommunen tillsammans med släktingen Riku Pirinen.

- Det blev en publiksuccé och jag märkte att jag inte är den enda som är intresserad. Det finns så många i Pyttis som har haft släktingar som på ett eller annat sätt deltog i inbördeskriget. Många har sagt att det är bra att någon forskar och äntligen pratar om de här frågorna, säger Lönnfors.

Slagfälten ligger under vatten

Den som skulle vilja gå en vandring i inbördeskrigets fotspår i Pyttis blir snabbt besviken.

En orsak är att Pyttisborna i huvudsak stred på andra håll än i Pyttis, till exempel vid fronterna i Mäntyharju och Savitaipale samt i Kymmeneborg.

En annan orsak är att flesta krigskådeplatser där strider utspelade sig inte finns bevarade för eftervärlden.

- I Aborrfors byggdes dammen och kraftverket på 1930-talet och därför ligger flera stridsplatser idag under vatten, till exempel Abborfors by som till stora delar ligger under dammen. I kyrkbyn fanns en sockengård där de röda höll till, men den finns inte heller längre.