Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg efterlyser en debatt om pressetik efter #metoo

Enligt Åsa Linderborg har den svenska journalistkåren fortfarande inte behandlat de övertramp som skedde i samband med metoo-rapporteringen 2017-2018. Hon är nu aktuell med sin nya bok “Året med 13 månader” där hon efterlyser en bredare debatt om pressetik.

– Det var verkligen ett helvetiskt år. Jag skulle aldrig vilja ha tillbaka det året, inte för egen del och inte för alla de som for så illa under metoo. Det är människor som förlorat sina jobb och fortfarande går utan jobb, utan att ha blivit dömda. De har bara anklagats för något som inte går att bevisa, och så får man inte göra mot andra människor, säger Åsa Linderborg, tidigare kulturchef på Aftonbladet.

Linderborg är en av de mest centrala personerna när det gäller hur de svenska medierna valde att bevaka metoo-frågan som briserade under hösten 2017.

Hon var länge den enda som ifrågasatte metoo-rapporteringen i Sverige, men skrev sedan själv en oerhört hård text om Kulturhuset Stadsteaterns dåvarande chef Benny Fredriksson. Han begick sedan självmord – och Åsa Linderborg pekades av många ut som direkt ansvarig för hans död.

I sin nya bok Året med 13 månader reder hon ut både sitt eget och Aftonbladets ansvar i frågan.

– Jag vill med den här boken visa att journalister också är människor, att journalistik är svårt, att det är humörstyrt, att det inte är en exakt vetenskap och att även den som i vissa fall har väldigt starka principer kan begå enorma övertramp.

I Sverige fälldes rekordmånga medier av pressens opinionsnämnd år 2018 för metoo-bevakningen. Men Linderborg menar att diskussionen om varför har uteblivit.

– Meetoo-bevakningen har inte diskuterats överhuvudtaget. Alla mediehus blev fällda, och inga mediechefer ställde sig upp och sa att vi har verkligen gjort fel. De duckade och sa ingenting.

I juni publicerades rapporten Uthängd! – om medieetik efter #metoo av Institutet för Mediestudier. I den diskuteras de pressetiska övertramp medierna begick under metoo. Linderborg menar att inte heller den ledde till någon egentlig diskussion om pressetik.

– Medierna vill inte. Nu kom min bok, men de som skriver om boken vill diskutera Benny Fredriksson, men inte sig själva. Jag är lite besviken. Jag trodde nog mer.

"Det handlar om skam"

Åsa Linderborg tror ändå att journalistkåren har tagit lärdom av sina övertramp under metoo-bevakningen. En förklaring till att en riktig diskussion om övertrampen, som hon uttrycker det, har uteblivit tror Linderborg handlar om skam.

– Man skäms kollektivt och över vad man gjort, det är så mycket som står på spel. Väldigt många människor tycker illa om journalister, rentav föraktar medierna. Det tror jag har att göra med att vi inte kan medge att vi gjort fel.

Att journalister inte vill diskutera sina egna fel och brister ser Linderborg som ett demokratiproblem.

– Då urholkas förtroendet för medierna och en av de viktigaste demokratiska institutionerna vi har, den fria journalistiken.

När metoo-rörelsen körde igång hösten 2017 satt Åsa Linderborg, en i Sverige rätt omstridd person, själv på en av de mäktigaste positionerna i kultur- och medievärlden. Hon säger att hon ofta funderade på sin egen maktposition under den här tiden.

– Som kvinnlig chef kan jag klappa om en medarbetare, jag kan ta på den och säga att jag älskar dig åt någon som skrivit en riktigt bra text på ett sätt som en manlig chef aldrig kan göra. Det här är också något man inte pratat om i Sverige, och som jag också tar upp i boken.

“I Finland hann vi ta lärdom av Sverige”

Fredrik Sonck, kulturchef på Hufvudstadsbladet tror att skillnaderna i hur svenska och finländska medier valde att rapportera om metoo handlar om kulturskillnader.

En förklaring enligt honom är att den finländska kulturen och historien inom journalistiken är annorlunda, en annan är att vi kom lite efter Sverige och hann ta lärdom av de misstag som begicks där.

– Sverige har sedan länge en starkare tradition av en väldigt konfrontativ och tidvis ganska aggressiv journalistik när det gäller granskning av makthavare, säger Sonck.

Han är inte helt enig med Åsa Linderborg om att debatten kring vad som gick fel i metoo-rapporteringen har uteblivit.

– Både ja och nej. Jag tror nog att det har förts en debatt inom många mediehus, och alla debatter kanske inte förs offentligt, säger Sonck och fortsätter:

– Ibland kan man ta med sig någonting av misstagen, och ibland misslyckas man. Metoo var ju onekligen en ny prövning för pressetiken och det kommer att komma nya situationer i framtiden.

Feminismen delorsak

Frågan är varför metoo-rapporteringen gick snett just i Sverige trots att det var en rörelse som pågick i så gott som hela västvärlden.

Linderborg tror att frågan dels är kopplad till att feminismen har ett så starkt fotfäste i Sverige, att ingen ville stå på “fel sida om historien” och om mediehusens kris och jakten på klick.

Ytterligare en förklaring enligt Linderborg är att det personliga och yrkesrollen blandades samman hos många journalister.

– Det var ofattbart oprofessionellt. Vi pratade verkligen om det här som en revolution som var nödvändig. Medierna blev själva revolutionärer, medierna drev metoo-rörelsen i Sverige genom att peka ut namn och gå över pressetiska gränser. Alla medierna gjorde det. Med den här boken vill jag ta mitt ansvar i frågan.