Bokrecension: Peter Sandström skriver en hyllning till kvinnorna i ”Peter Sandströms” liv

Peter Sandström skriver direkt ur hjärtat, med stor ömhet och värme skildrar han tidens obevekliga gång och de spår vi ristar in i varandra – på gott och ont.

Vi har mött dem förut – den medelålders mannen som kallar sig än för ”Peter”, än för ”Sandström”, systern som jobbar med radio, mamm som älskar att dansa och att klättra i äppelträd, och den döde papp vars ande lever kvar i det övergivna växthuset. Hustrun som jobbar vid akademin, sonen och dottern som blivit flygga. Och Nykarleby och Åbo som de två centrala medelpunkterna i världen.

Under årens lopp har Peter Sandström skapat sig ett eget litterärt universum där de yttre ramarna i stort sett stämmer överens med författarens egen verklighet, men där ramarna bestryks med flera lager av fiktiv fernissa.

Sandströms böcker kännetecknas av författarens lustfyllda lek med det egna författarskapet/författarrollen/personan där varje bok är som en ny pusselbit i ett pågående bygge.

Och varje gång en ny bok kommer ut känner man en viss oro över huruvida Peter Sandström kommer att lyckas hälla nytt vin i gamla läglar – finns det något mer att säga om mamm och syster i Nyykaabi och hustru och barn i Port Arthur i Åbo, eller börjar det kännas som att det blir rundgång?

Minnen och tillkortakommanden

I Kärleken är ett tamdjur möter vi romanens huvudperson, författaren Peter Sandströms alter ego, ”Peter Sandström”, en medelålders författare som ser på sig själv och sin omvärld med ett stort mått av vemod och beskriver sig som ”en lönnfet, ofriserad, hastigt åldrande människa”.

”Peter Sandström” håller på med ett bokprojekt som bär titeln ”En kvinnas själ”, men texten vill varken ta fart eller form.

Medan hustrun Darling och dottern Bonnie färdas längs den transsibiriska järnvägen reser författarjaget till Nykarleby för att hjälpa systern att ta hand om mamm som drabbats av en lindrigare hjärninfarkt.

I barndomens landskap väcks mångahanda minnen till liv, en del skira och sköra andra skuldbelagda och skamfulla – av hur mor och son en sen natt badade i Nykarleby älv, av hur papp satt och höll ömt om fru Grönberg i växthuset en tidig morgon.

Minnen och ögonblicksbilder från tidevarv som försvunnit, förträngda och välbevarade hemligheter varvas med nutid där en kvinna vid namn Karhu som jaget haft/har ett förhållande med pockar på uppmärksamhet – något som jaget kan finna lätt irriterande: ”Jag hade sagt åt Karhu att jag tyckte om henne. Det borde ha räckt till, tyckte jag. Men hon hade börjat vänta sig allt möjligt.”

”Peter Sandström” drabbas av dåligt samvete för att han inte förmår vara en tillräckligt god make eller pappa – viljan och avsikten finns där, men ”Peter” känner ständigt att han kommer tillkorta.

Mamm har fått komma hem från rehabiliteringsanstalten, men det är inte lätt för en 92-åring att vänja sig vid rollatorliv. Syster och bror gör sitt bästa för att vaka över mamm och hjälpa henne med allt från påklädning och personlig hygien till bevattning av krukväxter och matlagning.

Att se den förr så vigulanta och dansanta mamm huka över rollatorn gör ont, det smärtar också att inse att mamms minne håller på att försvagas, att mamm i allt högre grad (be)ter sig som ett barn. Att tiden är utmätt.

En öm kärleksförklaring

I en tidningsintervju har författaren ”Peter Sandström” en gång sagt att han alltid skriver om kärlek.

Kärleken är ett tamdjur är framför allt en kärleksförklaring till kvinnorna i ”Peters” liv, till hustrun Darling som ”doftade så gott, som små kakor med glasyr, som solmogen frukt på ett fat i skuggan, som duggregnet i maj månad”.

Till syster som har en irriterande förmåga att blanda sig i allting, som är högljudd och bullrig och tar alltför mycket plats, men som samtidigt är pålitlig och omtänksam.

Till mamm som ”kunde vara noggrann. Hon kunde också vara vårdslös. Hon slarvade bort bruksanvisningar för elektriska sågar; hon tappade röda sjalar i tesalonger i augusti månad; hon visste aldrig var hon hade lagt köpekontrakt för skogspartier, papper som gjorts upp i närvaro av officiella vittnen. Men hon hittade alltid sitt körkort, och hon visste var hon hade recepten på fiskgelé, glögginkokt lax och små, runda punschbakelser.”

Till dottern Bonnie som hade en lila cykel när hon var liten: ”och den hade en liten korg framtill. I korgen hade hon en svart plåtask. Jag frågade vad som fanns i asken. Hon sa: stenen, slickepinnen, den haltaden apan, och så Jesus, och bollen. Hon lät som om hon hade citerat oskriven poesi direkt ur hjärtat.”

Peter Sandström skriver direkt ur hjärtat, med stor ömhet och värme skildrar han tidens obevekliga gång och de spår vi ristar in i varandra – på gott och ont. Med känsla för det sårbara sätter han ord på den sorg och den rädsla man kan känna inför att förlora den/dem man älskar.

Få författare kan som Sandström skildra missmod och melankoli utan att det känns avslaget eller ansträngt. Han är helt enkelt suverän på att skriva om själens ömmande smärtpunkter.

Liksom i Peter Sandströms tidigare verk präglas texten också av en befriande humor som i viss mån lägger sordin på den gnagande oro och osäkerhet som är kännetecknande för ”Peters” syn på sig själv och på andra. En tafatthet som bottnar i osäkerhet och blyghet, en gnagande känsla av otillräcklighet.

Visst finns det rundgång i Kärleken är ett tamdjur, men ekot från tidigare verk känns inte ett dyft betungande, snarare betryggande och berikande.

Kärleken är ett tamdjur är en berättelse full av tillförsikt och tröst.