Bokrecension: Det vackra och det våldsamma möts i Henrika Ringboms dikter

”Jag är här nu / Du håller mig i din hand / Ge dig åt mig / och jag ska öppna mig för dig / Du ser på mig med ögon som aldrig har sett mig förut / Jag kan inte framkalla mig själv / Skulle du vilja göra det åt mig?”

Jaget, boken, kallar på din uppmärksamhet och bjuder in dig som läsare att tyda texten, att kalla fram betydelser ur meningarna, att tolka dikterna du har framför dig.

Det är lekfullt och lockande, som att bli uppbjuden till dans.

Genom ”blick och beröring” bildar jag och du ett vi som möts i diktens mångbottnade nu:

”Slappna av / låt mig vara vatten, svepa / över din botten, solen / speglas lyser genom / mjuk som vattnet / smeker din botten / sjunker genom din botten”.

Dikten/diktaren uppmanar läsaren att ge sig hän och låta verket verka, ja, kanske till och med värka.

Författaren/boken bjuder på en generositet, en öppenhet och en sinnlighet som känns lustfylld.

Henrika Ringboms nya diktsamling En röst finns bara när någon hör den är skriven inspirerad av och i dialog med ett antal verk av olika författare och konstnärer – bland dem den danska målaren Vilhelm Hammershøi (1864-1916), som är mest känd för sina interiörer i mjuka och dämpade färger.

I Hammershøis rum är allt stilla och avskalat, det är bara ljuset som skapar rörelse. Ibland kan man se en kvinna i rummet, ofta med ryggen vänd mot åskådaren, försjunken i sina tankar eller i ett handarbete, i ett brev eller en bok.

Ringbom lyssnar in och levandegör kvinnorna/kvinnan som befinner sig i ”denna underliga stillhet”:

”Min mun är tyst, min själ sluten / min puls lyssnar till sina egna slag / i tungsinnestimmen / sysslar jag stilla i de stilla rummen / Jag är långt borta / ifrån mig, ifrån världen / saknar orden, saknar dem inte”

Tystnaden och tomheten som såväl börda som befrielse är ett tema som går igen i hela diktsamlingen. Tystnaden och tomheten kan vara fruktbar men kan också förbli stum. Här finns en vagt pendlande rörelse mellan klaustrofobi och frihetslängtan, mellan oro och ro, mellan sorg och omsorg, mellan förlust och framtids(t)ro:

”Kanske är det inte så skrämmande att vara fri / Och än sen om det är skrämmande / Ljuset av vatten”

Den obevekliga våldsamheten

En av de mest spännande – och ytterst obehagliga - texthelheterna i diktsamlingen utgörs av sviten ”Sorgens fåglar”, där Henrika Ringbom utgår från den japanska skådespelaren och dramatikern Zeami Motokiyos (ca 1363-ca 1443) no-skådespel med samma namn.

Dikterna skildrar hur ”Fåglar fångas och dödas av flickor / de gör det med bara händer” och hur en ångefull och sorgtyngd fågeljägare efter sin död hamnat i helvetet där fåglarna plågar honom på samma sätt som fågeljägaren plågat dem:

”På jorden var fåglarna lätta byten / Nu förföljer de mig / Tutar med sina näbbar av järn / klapprar med sina vingar av kakel / vässar sina kopparklor / klöser mina ögonglober / river i mig // Jag försöker skrika / men röken från lågorna kväver mig / jag får inte fram ett ljud”

Frågan är om det går att bryta den onda cirkeln, eller går våldsamhet i arv?

Den obevekliga våldsamheten är också ett tema som den svenska författaren och kritikern Elisabeth Hjorth tar fasta på i sin essä om Henrika Ringboms och Matilda Södergrans dikter som ingår i antologin Korsstygn, rastplats – Om den finlandssvenska poesins belägenhet (2017).

I essän tar Hjorth framför allt fasta på Henrika Ringboms diktsamling från år 1994, Det finns ingen annanstans – en samling som Hjorth beskriver som våldsam:

”Det finns ett särskilt sätt att gå in i våld som Ringbom ibland gör det; genom drömmen, den nattliga eller om det är dagdrömmen. Där är våldet på en gång fantasi och språk, det gör sina fruktansvärda manövrar och försäkrar samtidigt att det är möjligt att vakna, att det finns parallella scenarier.”

I En röst finns bara när någon hör den har Henrika Ringbom själv låitit sig inspireras av Hjorths essä och hon gör också återkopplingar till sin egen diktsamling Det finns ingen annanstans och låter intertextuella element resonera mellan raderna i dikter som handlar om våldshandlingar och sexuella övergrepp.

Henrika Ringbom väver skickligt samman dröm och parallella verkligheter, det vackra och det våldsamma i en diktsamling som utmynnar i en slags tröstesång för hela mänskligheten lika väl som för den enskilda människan.