Lovecraft Country, HBO-serien med monster och mystik, sätter USA:s rasistiska förflutna i ett oförskönat fokus

Lovecraft Country är en monsterspäckad thrillerserie på HBO som utspelar sig i det segregerade USA på 1950-talet. Serien är en hyllning till skräckförfattaren H. P. Lovecrafts banbrytande verk och värld. Men skaparna blundar inte för författarens rasism utan lyfter istället upp den till ett centralt tema.

Den unga afroamerikanen Atticus Freeman (Jonathan Majors) som har tjänstgjort i Koreakriget återvänder motvilligt till sin hemstad Chicago.

Det är 1950-tal och USA är segregerat. Svarta sitter bak i bussen vare sig de är veteraner eller inte.

Atticus far har försvunnit under egendomliga omständigheter, och efter sig har han bara lämnat ett kryptiskt brev där han uppmanar sonen att följa honom till den mytomspunna orten Ardham nära östkusten.

Trots såriga familjerelationer ser Atticus det som sin plikt att leta rätt på sin pappa. Med sig på färden får han sin farbror George (Courtney B. Vance) och barndomsvännen Letitia (Jurnee Smollett).

Resan tvärs över kontinenten är en riskabel färd. Invånarna och ordningsmakten på den vita landsbygden ser inte med blida ögon på genomresande svarta och vilket möte som helst riskerar att sluta i dödligt våld.

Men i de djupa skogarna ligger ännu mer fasansfulla varelser på lur.

I skaparen Misha Greens tappning blir Lovecraft Country en skildring av femtiotalets USA i American Gothic-anda som lägger landets rasistiska närhistoria i ett skarpt och oförskönat fokus.

Skräckpionjären H. P. Lovecraft

Titeln på TV-serien anspelar på den amerikanska skräckförfattaren Howard Philips Lovecraft (1890–1937).

Under 1920- och 30-talen skrev han en omfattande produktion av skräckhistorier för klassiska pulptidskrifter som Weird Tales.

Han gjorde sig känd för sitt svulstiga språk och för sina berättelser där uråldriga tentakelmonster med outtalbara namn som Cthulhu och Yog-Sothoth lurade i dimensioner precis bortom tröskeln för mänsklig varseblivning.

Historierna utspelade sig ofta i New England på den amerikanska östkusten, i hemstaden Providence eller i de isolerade landsändor där häxjakterna härjade på 1700-talet.

Lovecraft dog utfattig och misslyckad, men efter hans död har hans verk gradvis upptäckts av allt större målgrupper.

Med tiden har han kommit att betraktas som en stilmässig pionjär inom skräcklitteraturen – trots att hans stil har visat sig i stort sett omöjlig att imitera.

Hans berättelser har inspirerat otaliga författare och filmmakare, men även musiker särskilt inom hårdrock och tungmetall.

Metallica torde vara det mest berömda exemplet, vars låt The Thing That Should Not Be (från albumet Master of Puppets, 1986) lånar hela refrängen från Lovecraft.

Fram till millennieskiftet förblev Lovecraft ändå något av ett kultfenomen med en skara hängivna fans. Men under de senaste åren har genomslagen i mainstreamkulturen kommit allt tätare.

Då HBO nu lanserar en påkostad TV-serie med hans namn i titeln torde förflyttningen till mittfåran anses fullbordad.

”Sannskyldig rasneuros”

H. P. Lovecraft föddes in i det vita protestantiska högborgerskapet i New England som gick under benämningen WASP:s efter förkortningen av ”white anglo-saxon protestant”.

Under första hälften av 1900-talet utgjorde dessa gamla välbärgade släkter något av en aristokrati i USA.

Han var väl medveten om sin förfinade härkomst och odlade från tidigaste ungdom en identitet som en stockkonservativ gammaldags gentleman.

Som vuxen gjorde han sig bemärkt för sin ålderdomliga litterära stil men också för sin fientlighet mot alla, som han upplevde det, främmande och underlägsna ”raser”.

Det var inte bara svarta amerikaner han betraktade med skräck och avsky. Utan också italienare, judar, polacker, irländare ... alla nationaliteter som flyttade till USA under de stora emigrationsåren i början av seklet.

Lovecraft var rasist, helt enkelt. Även i jämförelse med sin samtid framstår hans rasism som oroande hätsk.

År 1999 skrev den franske författaren Michel Houellebecq en essä med titeln H. P. Lovecraft – Emot världen, emot livet (till svenska 2005 av Kennet Klemets).

I texten utforskar han hur Lovecrafts verk hämtade sin kraft ur hans djupt negativa inställning till världen och mänskligheten.

Väluppfostrad som han var höll Lovecraft sin rasism någorlunda tyglad. Men på tjugotalet flyttade han till New York och tvingades på grund av sin dåliga ekonomi bo i stadens invandrartäta kvarter, där han utvecklade ”en sannskyldig rasneuros”.

”Hans inre bild närs av hat och växer till ren paranoia och slutligen till den totala förvirring, som förebådar ’de stora texternas’ språkliga störningar”, skriver Houellebecq.

Houellebecq citerar ett mardrömslikt stycke ur ett brev från Lovecraft till författarkollegan Frank Belknap Long där New York beskrivs som kolossala kar av jäsande skändligheter nära att ”dränka hela världen i en leprös katastrof av trögflytande förruttnelse”.

Houellebecq noterar hur beskrivningen sjuder av samma febriga energi som återfinns i Lovecrafts skönlitterära verk och drar den oroväckande men logiska slutsatsen att Lovecrafts sjukliga rasism är mer än ett otäckt karaktärsdrag.

Den utgör den känslomässiga motorn för hans skrivande.

Ett existentiellt sug

Jag är ett fan av Lovecraft sedan högstadieåldern då jag introducerades till hans böcker via mina äldre syskon. Med tiden har min uppskattning för hans verk inte minskat, snarast tvärtom.

Här om året läste jag hans roman Vansinnets berg på nytt efter flera år, och slogs av den egendomligt suggestiva stämningen i skildringen av hur polarresande upptäcker en uråldrig, underjordisk stad på Antarktis.

Berättelserna fångar något av fasan som finns i den moderna insikten om universum och dess ohyggligt avlägsna, döda världar.

Hur världsrymden är så vidsträckt, uråldrig, tom, kall och meningslös. Perspektivet mot denna gränslösa och obegripliga avgrund ger berättelserna ett existentiellt sug som är svårt att beskriva.

”Att man älskar dem gör dem inte perfekta”

Det är tydligt att Lovecrafts skönlitteratur utgör samma moraliska dilemma som andra framstående verk med problematiska eller ibland rentav brottsliga upphovspersoner.

Liknande diskussioner förs exempelvis om nobelpristagaren Knut Hamsun och hans nazistiska övertygelse, eller om Michael Jackson och hans sexuella övergrepp mot barn.

Bör man skilja på person och verk och därmed helt enkelt förbise problemen hos upphovspersonen?

Eller bör man se den problematiska huvudpersonen som en diskvalificerande faktor och helt enkelt välja ett mer rumsrent ursprungsmaterial?

Där framstår HBO-serien Lovecraft Country som en kreativ tredje lösning.

Den lyfter upp H. P. Lovecrafts rasism till ett centralt tema i berättelsen och använder den för att belysa nya aspekter i hans verk och i landets närhistoria.

I seriens inledande scen sitter Atticus på bakbänken i bussen på väg mot Chicago. I en dialog med en medpassagerare låter serieskaparna honom formulera deras inställning i en nyckelreplik:

”Berättelser är som människor. Att man älskar dem gör dem inte perfekta. Man värnar om dem och försöker ha överseende med deras brister,” säger han.

Hurdan är serien då? Nå, den är ganska bra. Stämningen är karamellfärgad och fartfylld, miltal från vad Lovecraft själv skrev.

Men så har hans romaner och noveller alltid varit ökänt svåra att filmatisera. Först och främst är de litteratur.