Film: Tenet – kultregissören Christopher Nolans nya scifithriller bygger på gamla trick

Det var tänkt att Christopher Nolans nya actionthriller skulle slå publiken med häpnad och rädda biograferna. Men den gör en närmast nedslagen och rädd för att ha missat poängen. För det måste väl ha funnits en sådan?!

Det börjar snyggt med en orkester som stämmer sina instrument inför en klassisk konsert. Instrumenten söker rätt ton, stämningen är laddad.

Och i exakt samma ögonblick som det är dags för det maffiga anslaget brakar kaoset loss.

Maskerade män rusar in vilt skjutande, gas sipprar ut i salen, bomber placeras mellan bänkraderna.

Tempot är hetsigt och klippen hektiska, men kameran lär oss ändå snabbt att följa den man vi kommer att lära känna som Protagonisten (John David Washington).

En agent på väg att bli värvad av en hemlig organisation med kapacitet att ge honom en inblick i en värld där tidsgränser suddas ut och flyter ihop.

En värld där element från framtiden skickats tillbaka till det förflutna som utgör nuet i filmen.

Låter det krångligt? Tja, vad hade du väntat dig av en Christopher Nolan-film?

Regissören bakom kultfilmer som Memento (2000) och Inception (2016) är känd för att leka med tiden – känd för att bryta kronologier och pendla mellan att tänja ut och komprimera dagar och sekunder.

Men mer än såhär tänker jag inte säga om handlingen i Tenet.

Dels för att jag inte vill förstöra upplevelsen för den som sett fram emot filmen under de fem år Nolan arbetat med manuset, dels för att jag … tja, inte riktigt vet vad jag skall säga.

Bra idé – trist persongalleri

Handlingen må vara svår att greppa, men det är inget fel på själva upplägget. Leken med de olika tidsplanen och rollkaraktärernas försök att hoppa mellan dessa är i sig både fascinerande och snyggt genomförd.

Betydligt mer problematiskt är det faktum att rollkaraktärerna är så endimensionella och tråkiga att man struntar i om de lyckas med sina hopp eller inte.

Medan Washingtons Protagonist förblir en suddig gestalt är konturerna kring Kenneth Branaghs ryska skurk så tjocka att man nästan känner lukten av den svarta sprittusch som målat upp dem.

När Andrei Sator inte väser fram elakheter spänner han blicken i kameran med en elektrifierad ilska som skulle kunna räcka för att driva ett mindre kraftverk.

Och så har vi Kvinnan (Elizabeth Debicki). Den kyliga skönheten i stort behov av att bli räddad. Modern, musan och manipulatören som får männen att slå knut på sig själva innan de slår varandra på käften.

En roll inte helt olik den Debicki gjorde i miniserien The Night Manager (2016).

Den enda rollkaraktär som får en att kvickna till mellan de utdragna actionsekvenserna är Robert Pattinsons Neil – Protagonistens vapendragare.

Pattinson har både karisma och närvaro och låter tacknämligt nog bli att ta i för kung och fosterland.

Pattinsons rollkaraktär tillåts vara charmigt “laid back”, slipper lägga pannan i djupa veck för att bli tagen på allvar och undviker att rabbla plattityder om tro och tvivel.

Tomma tunnor skramlar

För den som enbart är ute efter uppumpad action med en häftig ljudbild fungerar Tenet säkert tillräckligt bra. Ett extra plus går till Ludwig Göransson för den eleganta och effektfulla musiken.

Men för den som hoppats på innovativa djup bakom bilderna känns helheten ändå förvånansvärt fattig.

Mer tilltalande tidshopp i olika varianter har vi sett i allt från Back to The Future till Terminator.

Och betydligt mer engagerande tidspussel har man lagt i t ex The Edge of Tomorrow. För att inte tala om Nolans egna, tidigare filmer.

Någonstans känns det som om helheten snubblar på sin egen finurlighet. Som om manuset fokuserat på att få den matematiska logiken att gå ihop på bekostnad av ett pulserande, varmt hjärta.

Och då blir man inte slagen med häpnad. Frågan är om det går att rädda biovärlden med kyliga kalkyler?

Det finns trots allt de som misstänker att poängen varit att skapa en film som förutsätter upprepade tittningar... för att sälja fler biljetter... som i förlängningen kan rädda den blödande biobranschen.

Eller något ditåt. Typ.