Bokrecension: Från torpet i Saltvik till broarna på Manhattan – Sebastian Johans debuterar med roman om åländska Amerikaemigranter
Från och med år 1825 fram till 1920-talet emigrerade närmare 3 miljoner nordbor till Amerika.
Från Finland emigrerade uppemot 390 000 människor i hopp om en bättre framtid. De flesta av dem reste iväg från Österbotten och södra Lappland, men påfallande många ålänningar gav sig också av på flykt undan fattigdom och bistra framtidsutsikter med ”(e)tt par tomma händer och smarthet och en vilja av stål.”
I romanen Broarna berättar Sebastian Johans historien om de tre syskonen Carl, Teddy och Aina Johansson som år 1904 beslutar sig för att lämna Saltvik och skapa sig ett nytt och förhoppningsvis bättre liv på andra sidan Atlanten.
Bron är som en kokong som rymmer en växande fjäril
ur "Broarna"
Carl har siktet inställt på att få jobb på något brobygge på Manhattan – för Carl symboliserar broarna utveckling, tillväxt och framtid. För honom finns ingen forntid, ingen historia, bara framtid.
Och Carl inser snart att om man verkligen vill ta sig framåt i det nya landet gäller det att borsta av sig dammet från landsvägen därhemma och att kavla upp ärmarna:
”Skillnaden mellan dem och de som förblir stående i den stora hopen av jobbsökande, på uppsamlingsplatser, utanför byggen och i hamnarna, är enorm. De andra har inte rest till framtiden. De har bara bytt land och står lika hjälplösa i allt det nya.”
Carl anstränger sig verkligen för att sticka ut ur mängden och det ger resultat. Hans idoghet och iver uppmärksammas och han får allt mer ansvarsfulla uppgifter inom brobyggarbranschen.
Där Carl är skötsam, plikttrogen, ansvarstagande och kyrksam är lillebror Teddy mer intresserad av att roa sig i stadens nattliv än att sköta sitt jobb på railroadkontoret. Där Carl är eftertänksam är Teddy utåtriktad och starkt engagerad i olika samhällspolitiska frågor.
Syster Aina hittar sin plats, sitt hem, hos Gustav i en pappershandel i Hoboken i New Jersey.
Nutid möter historia
Forskningar kring Amerikaemigranterna visar att många emigranter valde att gifta sig med någon från samma språk- och kulturområde, ofta en landsman/kvinna som man lärde känna i något föreningssammanhang eller i kyrkan.
I New York stöter Carl ihop med Ida-Levina, också hon bördig från Saltvik.
Hemma på Åland har Ida-Levina gått som piga från gård till gård, men utsikterna att få fast tjänst är minimala. När brodern Mauritz i Amerika erbjuder sig att ordna jobb och boende åt Ida-Levina i New York känner hon en stor lättnad och frihet.
I New York får hon tjänst som hembiträde hos den förmögna familjen Martens och hennes arbete går ut på att vara ett slags alltiallo åt dottern Tilly, som visar sig vara jämnårig med Ida-Levina. Även om klasskillnader och kutymer skiljer Ida-Levina och Tilly åt växer det fram en förtroendefull vänskap mellan dem.
Carls och Ida-Levinas vägar korsas på en ångare på North River mellan Manhattan och Jersey.
Här möts nuet, det horisontella, och historien, det vertikala – ja, det är som att hålla en champagnekupa i sin hand.
Han älskar ytspänningen: ”För honom är den avskuren från all historia. Om han tittar neråt ser han bara sin egen spegelbild.”
Hon är inte intresserad av sin egen spegelbild: ”Hon vill se längre ner. Djupare.”
En berättelse baserad på verkligheten
I den finlandssvenska litteraturen har författare såsom Lars Sund och Ann-Luise Bertell skildrat österbottniska Amerikafarares liv ”over there”, och inte minst hur olika erfarenheter och upplevelser kommit att prägla dem efter deras hemkomst till fädernesjorden.
I den prisade romanen Vänd om min längtan (2016) har Ann-Luise Bertell utgått ifrån sin mormors historia, en historia som i hög grad präglas av våld och besvikelser, sorg och längtan.
Också Broarna bygger på Sebastian Johans egen familjehistoria – Carl och Ida-Levina baserar sig på Sebastian Johans farmors föräldrar.
Carl och Ida-Levina bildar familj i skuggan av första världskriget, ett krig som i första hand når dem via oroande brev hemifrån.
Oron sipprar fram som en märklig lukt som sprider sig när Ida-Levina går med sonen Aldur i parken, eller när Carl är hos fotografen för att låta porträttera kusinerna Aldur och Ellen. En lukt av skämt kött och död som förebådar olycka och stor sorg.
Olyckan (som recensenten förbehåller sig rätten att inte gå närmare in på av hänsyn till kommande läsare av boken) blir en vändpunkt i Carls och Ida-Levinas liv.
Frågan är hur man kan, och om man kan, gå vidare när man nått den absoluta nollpunkten.
Tummen på tidens puls
Broarna är en roman som handlar om att våga spänna bågen, om att vilja bygga broar in i framtiden, om att tro på en framtid full av ljus och lycka, välgång och välfärd. Om att möta motgång och sin värsta mardröm. Om att finna lugn och ro i det välbekanta och hemvana. Om längtan och rotlöshet, saknad och sorg.
Sebastian Johans skriver med stor intensitet och inlevelse, med skärpt sinne för såväl de stora bågarna som de små detaljerna.
Texten är en tät väv där Johans skildrar enskilda människors livsöden i en värld stadd i snabb förändring under 1900-talets första tre decennier, från stark framtidstro med industrialiseringens landvinningar och teknikens framsteg till första världskrigets och Den stora depressionens kriser.
Broarna är en imponerande debutroman där författaren verkligen har tummen på tidens puls och där den s.k. lilla människan står i fokus - i sin ynklighet och sin ömklighet, men framför allt i sin värdighet och okränkbarhet.
Lyssna på Kulturpodden om utvandrare och emigranter - bl.a. om Sebastian Johans Broarna:
