Jörgen Wiberg hittade en 700 år gammal yxa med metalldetektor - vi listar 5 regler som metalletare måste följa
Intresset för metalldetektorer har ökat och bara i år har flera intressanta fornfynd hittats i Västnyland. Men vill man syssla med denna hobby måste man följa vissa regler för att inte riskera att bryta mot lagen.
Att leka sakletare som i böckerna om Pippi Långstrump är med dagens teknik varken svårt eller dyrt. Vem som helst kan i princip skaffa en metalldetektor och ge sig ut på en skattjakt.
Det var också så intresset för metalldetektorer väcktes hos Bromarvbon Jörgen Wiberg.
Allt började med att han köpte en leksaksmetalldetektor till barnen för ungefär tolv år sedan. Efter det första fyndet var han fast.
- Vi åkte till stranden i Padva och hittade en ring. Och där var det, säger han med ett skratt.
Nuförtiden innehåller hans samlingar mycket mer än den första ringen från Padva. En del står utställda i Bromarvs hembygdsmuseum i montern ”Wibbes fynd”, andra förvarar han där hemma.
Det bästa fyndet, en yxa, finns arkiverad i Helsingfors. Yxan härstammar från medeltiden och den hittades för några år sedan då han tillsammans med en kompis finkammade skogsbrynet nära stränderna i Rilax.
- Plötsligt pep det till riktigt ordentligt. Jag började gräva och den var djupt nere. Då vet man att det ofta är lite äldre saker, berättar han.
- Jag sa meddetsamma, att den här är gammal. Och det var den.
Yxan daterades senare till 1300-talet. Wiberg trodde att den härstammade från vikinga-Sverige men den visade sig komma från Baltikum.
- Hur den hamnar där (i Rilax) är en annan femma. Det får man aldrig reda på, säger han lite besviket.
Det är ändå inte varje dag som han stöter på något så häftigt som en 700 år gammal yxa. Det går många ”dåliga” fynd på ett bra, menar han.
- Om det går ett på hundra, ja då är det bra.
Värdefull resurs för museimyndigheterna
Intresset har ökat för metalldetektorer de senaste åren. Det har i sin tur lett till spännande fynd, också i Västnyland.
Arkeologen Niko Anttiroiko tycker det stigande trenden är helt okej, även om det i praktiken betyder att vanliga människor utan kunskaper för arkeologi hittar föremål från svunna tider.
Han beskriver de här sakletarna som en riktigt bra resurs för museimyndigheterna.
- Arkeologer brukar hitta grejer som vi redan relativt väl vet vad det är för fornlämning. Men vanliga människor hittar lite annorlunda grejer och det är jätteintressant.
Det händer relativt ofta att en privatperson hittar något intressant i Västnyland med hjälp av en metalldetektor. Nästan en gång i veckan, uppskattar Anttiroiko som jobbar på Västra Nylands museum.
Han tycker myntskatten som hittades i Porkala i Kyrkslätt tidigare i år var väldigt cool.
- I år har det också hittats några boplatser från stenåldern och några gravrös från bronsåldern som varit jättespännande.
Entusiasten Jörgen Wiberg i Bromarv har blivit mer intresserad av historia, tack vare fynden han hittat med metalldetektorn. Han beskriver det som en fin hobby, som slukar timmar.
Dessutom får han frisk luft och motion när han letar efter metallföremål i terrängen.
Vad är det då som är så roligt att syssla med den här hobbyn?
- Det är som att lotta. Man vet aldrig vad som kommer. Det har ännu inte kommit ett riktigt fint guldfynd men någon dag kanske.
Många känner inte till reglerna
När hobbyn körde i gång den där dagen på Padvastranden tänkte Wiberg inte så mycket på regler och lagar. Då var det mest på lek.
Men i takt med att hobbyn växt sig allt större har han lärt sig det mesta om vad man får och inte får göra.
Han upplever att många som sysslar med metalldetektorer inte har full koll på vilka skyldigheter de har.
- Om man är på en strand som är kommunal så har jag förstått att man får leta i sanden. Men i statens skogar ska man ha lov. Två veckor i förväg ska man lämna in ansökan, säger Wiberg.
Arkeolog Niko Anttiroiko upplever att kunskapen skiljer sig beroende på hur länge personen sysslat med hobbyn.
- Min uppfattning är att de flesta som varit metallsökare i en längre period och vet vad de gör så vet väldigt väl hur de ska göra. Men nybörjare är kanske inte helt säkra på vad lagen säger, säger Anttiroiko.
5 saker som metalletare bör tänka på:
Det är olagligt att leta efter föremål på fornminnesområden
Fornminnesområden, så som till exempel Raseborgs slott, är skyddade. Man får inte gräva gropar på området eller i närheten. Enligt lagen tar skyddsområdet slut två meter från de synliga områdesgränserna.
- Men det finns många områden där man inte vet exakt var gränsen går. Vi rekommenderar minst 200 meter från alla kända fornlämningar, säger Anttiroiko.
Vilka områden som är fornminnesområden kan du kolla i fornminnesregistret.
Vill du gräva på marker du inte äger måste du ha markägarens tillstånd
Att gå omkring med en metalldetektor är okej, men inte att gräva i marken. Lov krävs också på kommunala eller statliga marker.
Metalletning på en kommunal sandstrand, så som Jörgen Wiberg och barnen gjorde i Padva den där första gången, är inte problematiskt ur arkeologiskt perspektiv, säger Niko Anttiroiko.
Det är osannolikt att hitta fasta fornlämningar på dagens sandstränder.
Observera att till exempel i Hangö kan det finnas krigstida material på stränder, vilket kan vara farligt.
- Det är inte emot lagen att leta efter metall på sådana områden, men man ska absolut vara medveten om potentiella risker, tillägger Anttiroiko.
Hittar du fornföremål ska de alltid anmälas till museimyndigheterna
Vad som klassas som fornföremål beror lite på objektet. Den allmänna regeln är att allt som är hundra år eller äldre bör rapporteras. Det gör du enklast genom Museiverkets webbtjänst Ilppari.
Hittar du föremål från kriget ska du vända dig till Försvarsmakten, som i första hand har rätt till föremålet.
Hittar du granater eller annan ammunition ska du sluta gräva, ringa 112 och hålla avstånd.
Det är viktigt att anmäla ett fynd så fort som möjligt eftersom vissa metallföremål, speciellt järn, börjar brytas sönder när de grävs fram.
På Museiverkets webbplats hittar du också en guide med vanliga frågor kring användningen av metalldetektorer.
Kom ihåg den exakta fyndplatsen
Hittar du något som väcker museimyndigheternas intresse är det väldigt viktigt att veta exakt var föremålet hittats.
För museimyndigheterna är själva föremålet inte lika viktigt som platsen.
Kontextinformationen är faktiskt den viktigaste delen med alla föremål för att få reda på mer om det som varit, säger arkeolog Anttiroiko och ger ett exempel.
- Om föremålet kommer från en grav så vill vi veta var i graven det kommer ifrån.
Bara för att du hittar det blir du inte automatiskt ägare
Alla fornföremål tillhör i första hand staten och museimyndigheterna. Det är först om Museiverket inte vill ha föremålet som det övergår i privat ägo, i första hand markägaren. Vill inte markägaren ha det kan du behålla det.
Om ett föremål är yngre än 100 år ska man följa hittegodslagen. I praktiken borde du anmäla fyndet till polisen som kan försöka hitta ägaren.
Anttiroiko betonar att det i de här frågorna är viktigt att använda sunt bondförnuft och fråga sig själv om det ens är möjligt att hitta ägaren till föremålet.
- Är det något värdefullt så ska man såklart anmäla det, annars behöver man kanske inte göra det.
Jörgen Wiberg har flera gånger varit i kontakt med både museimyndigheterna och försvarsmakten.
Han upplever att intresset för föremålen han hittat ofta inte är så stort, och gissar att det har att göra med det ökade intresset för metalldetektorer.
Enligt arkeolog Niko Anttiroiko har det svala intresset berott på resurser och det har inte funnits tid att hantera alla anmälningar så bra som de borde.
Vid årsskifte trädde nya museilagen i kraft och nu har till exempel Västra Nylands museum mera resurser så han hoppas situationen snart kommer att förbättras.
När det gäller eventuell konservering av gamla föremål finns det fortfarande en lång kö. Att konservera gamla föremål kan vara väldigt dyrt och det gör att allt inte kan konserveras direkt.
- Utan konservering så finns det en stor risk att metallföremål som hittas nu kommer att brytas ner inom de kommande åren. Det är ett litet etiskt problem, medger Anttiroiko.
I Bromarv fortsätter Jörgen Wiberg leta och drömma om den stora guldskatten. Att han inte har ensamrätt på själva guldet eller att gräva fram det är inget som bekymrar.
- Om man hittar mycket mynt på ett ställe så får man lämna det och museiverket får gräva upp det. Men man får säkert vara VIP-gäst då de gräver, säger han med ett skratt.
Artikeln uppdaterades 1.9.2020 klockan 9.45. Tidigare stod det i en bildtext att Fiskarfjället ligger i Tenala, men det är i Bromarv. Artikeln uppdaterades igen klockan 11.15 med tillägget att hittas krigstida ammunition ska man sluta gräva, hålla avstånd och ringa nödcentralen.
' /%3E%3C/svg%3E)
