Belarusiska musikern Galina Ozeran: “Folket är kapabla att självt bygga upp ett nytt land”

Medan folket i Belarus går ut på gatorna och protesterar gör många av deras landsmän i exil vad de kan för att stödja oppositionen och utsatta människor.

- Jag gick och röstade i Berlin, allt var väldigt genomskinligt och nästan ingen röstade på Lukasjenko. Då resultatet kom, ett uppenbart valfusk, översköljdes vi av en våg av indignation.

Den belarusiska musikern, producenten och sångerskan Galina Ozeran (eller Chikiss som hennes artistnamn lyder) beskriver spänningen mellan det hopp hon kände inför presidentvalet då det stod klart att Lukasjenko inte lyckats förhindra seriösa utmanare att ställa upp och den ilska och förbittring hon kände över det officiella valresultatet.

Efter uppgifter om att internet stängts ner och en armé av skurkar släpptes lös på gatan kom känslorna.

De fick fria händer och man började förfölja människor.

- Jag kan inte säga att någon av oss fullt återhämtat sig från den chocken.

Ozeran är född i den nordöstra belarusiska staden Vitebsk. Men har bott och arbetat i St. Petersburg och sedan 2015 i Berlin.

Hon är en av de många belarusier som ur sin förskingring, hon använder själv begreppet diaspora, drar sitt strå till stacken för att våldet i hemlandet skall upphöra och för att folket och demokratin skall segra.

Då hon benämner oppositionskandidaten Svetlana Tichanovskaja, betonar hon att denna deltog i valet för att genomlysa valsystemet och för att landets politiska fångar skulle befrias.

Dessa två frågor finns starkt med i Ozerans eget konstnärliga och politiska engagemang.

Musik som del i kampen

På sajten Bandcamp hittar jag det digitala albumet For Belarus, en samling av främst elektronisk musik som Ozeran sammanställde under en intensiv en vecka.

- Det gav mig en känsla av självbestämmande, det var som terapi. Då du gör något fastnar du inte i din egen rädsla.

Det är genom albumet som jag kommer i kontakt med henne, vi kommunicerar per e-post, eftersom hon vill kunna formulera sig så exakt som möjligt då ärendet är så betydelsefullt.

Både på och mellan raderna förstår jag att det hon upplever just nu är en blandning av den förväntan som föds i och med att historien plötsligt öppnar fönster som varit slutna för ett helt folk i 26 år, kombinerat med rädslan att de skall slå igen vilken stund som helst.

Albumet är hennes sätt att via den Belarusiska solidaritetsfonden hjälpa dem av sina demonstrerande landsmän som förlorat jobb och inkomster.

Det är en siffra som ökar snabbt, berättar hon.

Albumet är en fin lyssnarupplevelse, med ett tydligt frihetsuttryck, som solidariskt förenar artister från olika håll i världen.

Det har redan dragit in 3500 euro, en siffra som är bra för Bandcamp.

- Summan är förstås liten i förhållande till problemets art, men kan ändå innebära en första hjälp åt många familjer att överleva innan de hittar nya sätt att försörja sig.

Samtidigt som det stödjer människor, drar det uppmärksamhet till sig.

Ozeran insåg att hon som musiker hade möjlighet att samla röster från olika håll i världen.

- När man stöter på problem är det bättre att handla än att låta bli.

Det här var mitt sätt att snabbt stödja de människor som protesterar fredligt för sina egna rättigheter och samla pengar för offren för förtrycket.

Varje revolution har sin egen repertoar och att sjunga tillsammans höjer humöret, funderar Ozeran. Hon berättar att musik har en betydelsefull roll också i de belarusiska protesterna.

- Tusentals människor sjunger överallt, på gator och torg. Det är fantastiskt. Musik är nödvändigt i en process som den här. Att sjunga tillsammans höjer moralen.

Aktiva exilbelarusier

Ozeran berättar att de belarusier som bor utanför landet är väldigt aktiva. Hon talar om ett nationellt uppvaknande och om att situationen för henne själv varit en emotionell karusell.

- Jag har aldrig sett så mycket våld som under de första dagarna.

I hennes hemstad Berlin protesterar man på gatorna, diskuterar i slutna grupper, det samlas in pengar och man skriver till politiker.

Kampen förs både innanför och utanför Belarus.

- Generellt kan man säga att människor i förskingringen gjorde det upprörande innehållet om tortyr offentligt.

Galina Ozeran beskriver situationen i landet som obegriplig och fruktansvärd.

- Ingen av dem som sadistiskt torterat, dödat eller våldtagit människor, har ställts till svars. Detta sker i Europa under 2000-talet.

Istället har myndigheterna fortsatt att hota, man har kidnappat och våldfört sig på oskyldiga människor i fängelset och många människor är försvunna.

- Å andra sidan inspirerar människor varandra, protesterna samlar styrka och det finns en känsla av samhörighet i Belarus som aldrig funnits tidigare. Det är fantastiskt och unikt att se kvinnor som demonstrerar, med sina blombuketter. Men det finns en diktator med en armé. Vi vet inte vad som kommer att hända.

Egentligen ville hon resa hem för att delta i protesterna, men förnuftet sade nej.

- Jag gör mer nytta här i Berlin.

Hon beskriver allt det hoppingivande innehåll hon följt med över nätet: studentmarscher, fabriksarbetare, läkare och doktorer som strejkar fredligt. Men också det våld som folk utsatts för.

- Om inget händer kommer de bästa människorna att lämna landet, ingenting blir kvar.

Det kunde bli en rik och progressiv nation. Det är viktigt att inte hindra den utvecklingen men det är svårt att förutse någonting just nu.

Känslan av frihet

Ozeran har erfarenheter av att ha levt i såväl Belarus, Ryssland och Tyskland och har inte svårt att svara på vad den frihet som människor kämpar för handlar om.

- Det är att leva utan rädsla, utan rädsla för att förlora jobb, hälsa eller livet för att du har en åsikt som avviker från någon annans.

Diktatorer som Lukasjenko styr med hjälp av en rädsla som har genomsyrat atmosfären i hela Belarus.

- Jag kände det skarpt i synnerhet då jag rest till landet från Berlin, men också från St. Petersburg.

Lukasjenko kommer att lämna, på ett sätt eller annat. Man kan inte stå emot en sådan mänsklig kraft som talar om en evolution av den belarusiska nationen, funderar Ozeran.

(Texten fortsätter under bilden.)

- Men om presidenten inte ger upp så kommer många av landets bästa människor att gå ett tungt öde till mötes.

- De som inte lämnar landet kommer att bli trakasserade. Därför är det viktigt att fortsätta med de fredliga protesterna, att försvaga Lukasjenkos makt.

Hon hoppas att se presidenten bakom lås och bom i ett belarusiskt fängelse och samtidigt att de politiska fångarna friges.

- Bland dessa finns många med specialkunskap och verkliga patrioter och eftersom folket delar erfarenhet av såväl smärta som att visa mod och självorganisering, så är de kapabla att bygga upp ett nytt land.

För detta behövs inga ledare eller presidenter, konstaterar Ozeran.

Hon drömmer om en suverän, parlamentarisk republik med goda relationer till både Europa och Ryssland. Landet har alltid varit en bro mellan öst och väst.

- Det kunde bli en rik och progressiv nation. Det är viktigt att inte hindra den utvecklingen men det är svårt att förutse någonting just nu.

- Tids nog får vi se hur det blir.