Samma förnamn och samma mängd landslagserfarenhet – doldisdebutanterna Heikkilä och Wihlman njöt av atmosfären i Tammerfors: ”Nästa år krossar vi svenskarna”

Den ena är 19. Den andre 35. Men de delar samma status: båda gjorde sin första landskamp på seniornivå på veckoslutet. Även om resultaten inte riktigt var så som de hade önskat är Niklas Heikkilä och Niklas Wihlman överens – det här gör de gärna på nytt.

19-årige Niklas Heikkilä är inte en person som man förväntar sig att ska vara svenskspråkig.

Hans båda föräldrar är finskspråkiga, han är född och uppvuxen i byn Kuusankoski som numera hör till Kouvola – men ändå stod han och minglade med sina svenska motståndare efter loppet på 1500 meter på deras modersmål. Helt felfritt dessutom.

– Jag har gått i svensk skola genom hela skoltiden, förklarar han ivrigt för Yle Sporten.

– Det finns en svenskspråkig skola i Kuusankoski och den råkade vara närmast. Så jag gick skolan på svenska, fortsätter han och ler.

Heikkilä är uppenbart nöjd – trots att resultatet inte riktigt var det han önskade sig. Statistiken talade inte för någon framskjuten placering, men det känns ändå inte värst bra att komma i mål som siste man.

– Jag hade nog velat löpa fortare. Men man måste väl träna hårdare. Nästa år krossar vi svenskarna, säger han med ett självsäkert flin.

"Stort att få vara med här"

Som helhet är det lätt att vara nöjd med säsongen. På Kalevaspelen kom han femma på 1500 meter. Hans personbästa som han satte två veckor tidigare – 3.47,44 – skulle ha räckt till för ett guld.

Men då medaljer delas ut är det placeringen som är viktigast. Och femteplatsen är inte fy skam.

– Säsongen har nog varit väldigt bra. Jag blev hemförlovad från militären på våren och var ganska mycket sjuk då. Men då jag blev frisk så fick jag en bättre touch och har fått en bra säsong under mig. Förhoppningsvis blir det ännu bättre nästa år, säger Heikkilä.

– Det var väldigt stort att få vara med här. Att det blivit ett litet genombrott känns riktigt bra med tanke på hur jobbigt det kändes på våren, fortsätter han.

"Kom ju som en liten överraskning"

Niklas Wihlman har också hittat formen i år. Men med tanke på hans ålder är det inte lika väntat.

Wihlman, tidigare i Pargas IF men numera i Turun Urheiluliitto, är nämligen 35 år gammal. Men på de längre sträckorna behöver åldern inte nödvändigtvis vara ett hinder.

På grund av, eller tack vare i Wihlmans fall, ett sjukdomsfall fick han hoppa in i landskampstruppen på 10 000 meter.

Om någon hade sagt åt dig för fem år sedan att du skulle springa i Sverigekampen år 2020 – skulle du ha trott det?

– Nä det skulle jag nog faktiskt inte, säger han och skrattar försiktigt.

– Det kom ju som en liten överraskning då man fick hoppa in som ersättare. Men visst känns det bra att få vara med första gången, gammal som man är.

Wihlman är ett namn som för åbolänningar närmast kopplas ihop med tävlingar som Braheloppet och Möviken runt. Men just i år har han kapat av sekunder från sitt personbästa och slutat i topp 5 i hemma-FM.

Vad är hemligheten bakom det?

– Jag har hållits frisk, inte haft några skador och fått mera kilometer i benen. Så förhoppningsvis kan jag hållas frisk också nästa år, förklarar han.

För Wihlman resulterade Sverigekampsdebuten i en femteplats. Sveriges herrar tog väntat hand om trippelsegern. Då den svenska trion varvade Wihlman såg det ut som om han försökte matcha deras tempo.

– Jag försökte några hundra meter, men de var nog lite för snabba, säger han och ler.

Nu har du fått smaka på hur det känns att tävla för landslaget – vad betyder det för dina mål för nästa säsong?

– Nog ska jag försöka komma under 30 minuter. Det motiverar ju att få vara med. Det skulle vara intressant att vara med också nästa år, då kampen arrangeras i Sverige, säger Wihlman.

OS-orienteraren?

Heikkilä spänner bågen högre än så:

– Fast jag är nöjd med den här säsongen så vill jag springa mycket, mycket fortare. Mina stora mål är OS 2024 och 2028. Jag hoppas kunna vara med där och fajtas.

Kuusankoskilöparen var själv inte på plats på söndagen. Han hade nämligen en sprintstafett i Lahtis att avverka – i orientering.

I samband med Kalevaspelen konstaterade både Fredric Portin och Frédéric Tranchand att orienterare och friidrottare har mycket att lära av varandra. Och att man faktiskt drar nytta av att träna både i skogen och på bana.

Heikkilä skriver under analysen.

– Det är bra för huvudet att ha något annat att tänka på ibland. Att man inte bara behöver tänka på taktiken då man löper 1500 utan att man ibland kan nöja sig med att bara fokusera på att hitta nästa kontroll. Med rätt balans blir det nog riktigt bra, säger han.