Kolumn: Grattis, Markku Kanerva – tack och lov, du har fler alternativ och ett svårare jobb framför dig

Ropa om grunderna, prata om utvecklingen, viska om nästa år. Markku Kanerva sållar bland alternativ under tiden. De är fler nu – tack och lov.

Bilden av en justerad kravbild?

I Olympiastadions innandömen ställdes Markku Kanerva till svars efter 0–1 mot Wales – en landskamp mot gott motstånd som var grådassig och borde ha slutat 0–0 i rättvisans namn.

Det går inte att blunda för att Finland var blekt i ansiktet och otydligt i utförandet i comebacken till hemmaborgen. Det gick inte heller att låtsas som att det här var en vanlig landslagssamling.

Inramningen var total tystnad, utgångsläget var en utmaning efter tio månader paus och matchovana hos många spelare.

”Hur var det?”, löd frågan efter matchen mot Wales. Vi var ett gäng journalister, lite förbundsfolk och ordningspersonal som fick vara på plats … och varje kameraklick hördes, varje Tim Sparv-skrik gick fram som en rak order, varje tillslag och applåd kändes konkret och nära, varje domardiskussion var komisk för stunden.

Så ser den nakna, avklädda fotbollen ut. Så låter det när ingenting annat än idrotten hörs.

Efter 180 minuter coronafotboll är vi dessutom lite klokare. En förlust, en seger – och mycket information, som fotbollsfantasten Markku Kanerva skulle ha sagt.

– Vi har positiva våndor framför oss när vi ska ta ut truppen till matcherna i oktober, sa Kanerva till Yle Urheilu efter söndagens 1–0-seger i Dublin.

Bästa nånsin av Taylor

Kanerva rullade ut tre mittbackar i två repriser och kånkade omkring på en rad frågetecken samtidigt. Vi kommer ihåg de rätt magra matcherna mot Italien i förra kvalet – två förluster och ett kollektivt konstaterande: Spela inte med en fembackslinje igen.

Vi kan ropa om grunderna, prata om utvecklingen, viska om nästa år. Markku Kanerva sållar bland alternativ under tiden.

De är fler nu – tack och lov.

Sett över 180 minuter mot två rätt bra landslag var Finland stabilt defensivt. Wales hade ett skott på mål, Irland några fler men väldigt sällan kändes det farligt.

Finland stod stadigt bakåt – med spelare som knappt var med i fjol. Med tre fjärdedelar av den ordinarie backlinjen borta var Kanerva tvungen att testa.

Mittbackarna Juhani Ojala, Daniel O’Shaughnessy och Leo Väisänen får klart godkänt. Wingbackarna Ilmari Niskanen (årets energiknippe), Nikolai Alho och Niko Hämäläinen får höga betyg.

Högre upp – i hålet bakom Pukki–Pohjanpalo – gjorde Robert Taylor sin bästa landslagsinsats någonsin mot Irland. Hans rörlighet och djupledshot var en direkt orsak till att Finland var skarpare framåt i Dublin.

Segern mättade magar

Det må ha varit fotboll som spelades på undantag, men poäng delades ut och Finland roffade åt sig en del. Det är det allra viktigaste.

Efter succé-2019 är förväntningarna på Finland att nå resultat. Landslaget klarade inte av att orientera sig rätt i anfallsspelet mot ett igenmurat Wales, men sorterade in motståndet i söndags och slog Irland för första gången någonsin.

Ett litet steg i det stora, men likafullt ett viktigt steg.

Landslaget fick aldrig chansen att rida på EM-vågen i våras och somras. Boomen har ebbat ut, pandemin har fångat fotbollen, Finland börjar om från början i höst.

Nu då?

Segern mot Irland mättade magarna och gav Kanerva tro på att landslaget kan spela med fler formationer än trygga 4–4–2. Den paletten behövs, färgklickarna som de nya spelarna bidrog med är välkomna.

”Angenäma, positiva problem”, för att citera förbundskaptenen.

Polen, Bulgarien och Irland står på programmet i oktober. Test och tävling i samma paket. Angenämt.