Kravallpolisens president sitter kvar i Belarus trots de massiva protesterna

Efter en månad av massdemonstrationer och strejker sitter Belarus president Aleksandr Lukasjenko fortfarande kvar på sin post.

Lukasjenkos diktatoriska regim verkar nu också känna sig säkrare och förföljelserna mot proteströrelsen har stegvis trappats upp.

Proteströrelsen har vecka efter vecka visat att den kan mobilisera tiotusentals människor till massdemonstrationer trots hotelserna från Lukasjenko.

Det är uppenbart att presidenten saknar all legitimitet bland majoriteten av folket och att i alla fall betydande delar av de väljargrupper som tidigare stödde honom nu har anslutit sig till oppositionen.

Men trots massdemonstrationerna och en allt svagare ekonomi är Lukasjenkos regim åtminstone utåt fortsatt enig.

Polisen, militären och säkerhetstjänsten KGB står fortsatt samlad bakom Lukasjenko. Bland demonstranterna kallas nu Lukasjenko för kravallpolisens president.

Ett nytt Venezuela?

Makteliten i Belarus verkar därmed ha dragit slutsatsen att priset för att vända ryggen åt Lukasjenko skulle bli för högt.

Lukasjenkos hand stärks ytterligare av att Ryssland verkar ha beslutat sig för att åtminstone i nuläget stötta upp hans regim.

På ytan börjar situationen i Belarus att påminna om den i Venezuela, där president Nicolas Maduro fortsatt biter sig fast vid makten trots en katastrofal ekonomi, sanktioner, internationell isolation och massflykt från landet.

Liksom Lukasjenko har Maduro lyckats med att hålla säkerhetsstyrkorna samlade. Stöd från Ryssland, Kuba och Kina har hjälpt att hålla regimen på fötter trots den ständiga krisen.

Oppositionen i Venezuela är maktlös trots utbredd desperation och ilska i samhället. Miljontals venezuelaner har röstat med fötterna och lämnat landet.

Ryssland avgör mycket

Belarus är naturligtvis inte Venezuela och det finns ingen naturlag som säger att Lukasjenko kommer att klara av att behålla makten i flera år framåt.

Mycket beror på hur Ryssland ser situationen i grannlandet. Ryssland vill se en fördjupad integration med Belarus i enlighet med ett unionsfördrag som länderna ingått på 1990-talet.

Lukasjenko har hittills förhalat processen genom att balansera mellan Ryssland och EU. Men nu är relationerna till unionen slagna i spillror för en lång tid framöver.

Ur rysk synvinkel öppnar en försvagad Lukasjenko nya möjligheter. Kreml kan nu kräva reella framsteg i integrationen i utbyte mot ekonomiskt stöd.

Opålitlig partner bättre än oprövat kort

Samtidigt ser inte Ryssland Lukasjenko som en pålitlig partner.

Den belarusiska presidenten har upprepade gånger skadat ryska intressen för att stärka sin egen position – senast då han inför valet lät gripa en grupp ryska legosoldater av propagandaskäl.

President Vladimir Putin måste också ta den ryska folkopinionen i beaktande. Ryssar och belarusier ser varandra som broderfolk.

I motsats till stämningarna under Maidan-upproret i Ukraina stöder en betydande del av ryssarna protesterna i Belarus.

Det betyder att ett hårt ingripande för att rädda Lukasjenko knappast skulle få stöd bland folket i Ryssland.

Lukasjenkos försonliga uttalanden till ryska medier på tisdagen, där han bland annat medgav att han kanske suttit lite väl länge vid makten och att han inte utesluter förtida val, ska snarare ses i ljuset av den ryska folkopinionen än som något egentligt löfte.

Kreml kan sannolikt tänka sig att dra bort sitt stöd från Lukasjenko. Men det kräver att det finns ett politiskt alternativ i Belarus som är villigt att diskutera en gemensam framtid med Ryssland.

För tillfället finns ingen sådan ledare eller rörelse i kulisserna.