Alex Schulman: Jag går med nacken djupt böjd genom livet

Författaren, poddprofilen och krönikören Alex Schulmans nya roman handlar om tre bröder och deras relation till varandra. I boken vill han reda ut hur syskonen påverkas när de måste tävla om föräldrarnas kärlek. Det är en fiktiv uppväxtskildring men många händelser är tagna från hans egen barndom.

Romanen Överlevarna är en sorglig berättelse som kantas av alkohol, bråk och rädslor.

Scen ur boken.

Vi befinner oss på torpet i skogen. Det är sommar. Familjen som består av två föräldrar och tre söner är isolerade vid sitt sommarställe, det finns inga grannar. Mamman och pappan sitter vid vattnet och tittar när solen går ner. De dricker och äter.

Mellanbrodern står vid vattenbrynet och samlar grodyngel, en till bror dyker upp och säger “jag har inget att göra, jag har tråkigt.” Föräldrarna är så tyngda av alkohol att de har svårt att komma på någon aktivitet till sina barn. Fram till att pappan ropar “nu vill jag att alla bröderna byter om till badkläder och ställer upp på simtävling. Simma runt bojen, först tillbaka vinner.”

Det blir verkligen en tävling, nästan på liv och död. Pojkarna kastar sig ut i vattnet, men bojen ligger väldigt långt ut och vattnet är mörkt och kallt. Pojkarna börjar känna i panik att de kanske inte kommer att klara av att simma hela sträckan. I stället för att tävla närmar de sig varandra och hjälper varandra. Långa andetag och långa simtag, pojkarna kämpar sig tillsammans tillbaka mot stranden.

Det tar enormt lång tid men bröderna håller ihop. De har ett tiotals meter kvar till mållinjen, tävlingsinstinkten kommer tillbaka och alla tre pojkarna sätter av i hård takt mot stranden. Alla vill vinna lika mycket. De crawlar liksom vildsint för att vinna föräldrarnas kärlek.

De springer upp på stranden, upp mot föräldrarna. Som har gått in. De ser pappas ryggtavla i köket där han står och diskar.

Mamman och pappan har glömt bort barnen.

— Det där är väldigt mycket min barndom, även om det där inte har hänt mig. Men en sann scen för mig.

Lyssna på hela intervjun med Alex Schulman här

Alex Schulman om sin nya bok Överlevarna

21:44

Fiktion eller autofiktion?

Boken Överlevarna är Alex Schulmans första fiktiva roman, hittills har han främst skrivit autofiktion.

— Mina bröder skulle nog bli sura på mig om jag skulle säga att det rakt av handlar om dem. Men det finns absolut drag från vår barndom och av dem i de bröder jag porträtterar i boken.

Det är inte särskilt intressant att vara i ljuset, det finns något lätt där som jag inte roas av

― Alex Schulman

— Min storebror Niklas var den som i traumat av barndomen checkade ut. Han valde att inte delta. Han stängde in sig på rummet. Min andra bror Calle, som är min yngsta bror, är den som var mest utsatt för han var minst och han var också den som jag tog hand om. Den dynamiken som fanns i mitt liv finns också i boken.

Vad händer då man måste slåss om kärlek?

Vad Alex Schulman i sin bok främst har velat utreda är vad som händer med syskonrelationer då man hela tiden är utsatt för kamp. Då föräldrarnas kärlek inte räcker till alla.

— Det är så knäppt att föräldrar inte förstår vad det leder till. Att de ger sina barn distinkta roller som små.

Alex Schulman säger att i hans familj hade hans storebror Niklas tilldelats akademikerrollen. Det var han som fick vara läshuvudet. Det skulle bli något av honom. Han var smart.

I takt med att jag lär mig vad jag vill berätta så blir det mörkare och mörkare för var bok som går

― Alex Schulman

— Då det hade varit något prov och min storebror kom hem samlade mamma alla sina söner i rummet och så skulle vi få höra hur duktig han hade varit. Det här präglade oss alla. Han var den som var smart och jag var sportkillen. Den rollen hade jag tilldelats. Jag skulle kanske bli en bra friidrottare eller häcklöpare. Men att studera eller göra något akademiskt var det inte tal om då det gällde mig.

— Jag minns väldigt starkt då Niklas skulle börja gymnasiet och det var ett familjeprojekt. Mamma, pappa och Niklas höll på en hel kväll. Det var papper som skulle fyllas i, de hummade och mummade och pekade på olika talonger. Underskrifter krävdes, de diskuterade olika inriktningar, val och alternativ. Jag minns att jag tänkte, om två år, då ska jag söka. Då är det min tur att sitta där vid köksbordet under det gula skenet och ha mina föräldrars absoluta uppmärksamhet en hel kväll.

Men när det väl var Alex tur att söka in till olika gymnasieutbildningar gick det helt annorlunda till.

— Jag minns det så starkt att då det var min tur så satt jag ensam i mitt rum med det här biblioteket av olika papper och talonger jag skulle fylla i. Jag gjorde allting själv. Mamma och pappa var helt enkelt inte intresserade.

Jag skulle inte vilja vara en “glad skit”

― Alex Schulman

Däremot ville de gärna skjutsa Alex till friidrotten. Det upplever han som något som präglat honom resten av hans liv. När föräldrarna bestämmer vem man är.

Sugs in i mörkret och trivs där

I grund och botten är Alex Schulman ingen ljus person. Schulman menar att han blir mer och mer melankolisk ju äldre han blir.

— På ett sätt föddes jag in i melankolin med min mammas drickande och min pappas enorma sorgsenhet. Den kom från grunden av honom. Min pappa var en djupt sorgsen man. Och det är jag också. Jag går med nacken böjd genom livet.

Om Alex Schulman skulle börja skriva komedier tror han att han skulle lura sig själv för han skulle inte kunna vara sann mot sig själv. Men han påpekar också att han skrivit böcker som är ljusa.

— Det är inte så intressant att vara i ljuset, det finns något lätt där som jag inte roas av. Det känns som att jag blir bättre som författare om jag vågar öppna fönstret på vid gavel mot mörkret.

I takt med att Alex Schulman lär sig vad han vill berätta så blir historierna mörkare och mörkare för var bok som går.

— Men att gå runt i livet i melankoli är okej för mig, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag skulle inte vilja vara en “glad skit”. Glada skitar är i regler rätt ointressanta, är de inte det? De är härliga att hamna bredvid på en middag i tio minuter men man skulle nog mycket hellre vilja hamna bredvid en djupt ångestriden person som berättar om sina fasansfulla syn på livet.

Idén till boken

Idén till boken föddes då Alex satt tillsammans med sina bröder Niklas och Calle på restaurang Sturehof i Stockholms innerstad. Alex undrade hur det går med hans tjej varpå brodern svarar “Vi har separerat”.

— Vi ses inte så ofta alla tre bröder på en gång vill jag påpeka här. Jag frågade Niklas hur han mår, då svarade han “Bra, det är ett halvår sedan separationen.” Då fick jag en otrolig ångest av att mina bröder har blivit som främlingar för mig. Vi som var så väldigt nära som barn hittar inte sätten att umgås med varandra som vuxna. Det skrämmer mig. I mitt skrivande vill jag alltid hamna i det som skrämmer mig. Det som gör att min puls stiger och det är först då som mitt skrivande blir bra.

Kronologisk ordning är tråkigt

Alex Schulmans nya bok är delvis berättad baklänges. Och allting utspelas under ett dygn i de tre brödernas liv. Vartannat kapitel berättar om de vuxna bröderna och vartannat om då de var barn. Den vuxna berättelsen är inte kronologisk och den rör sig bakvänt i tiden. Det blir ett mysterium. Vad är det som har hänt?

— Boken börjar med det som hände sist och så rör sig historien bakvänt. Bokens första scen är egentligen dess sista scen.

Tid och form spelar störst roll för honom just nu. Han kan ladda upp i formen och ladda av i scenerna i berättelsen.

— Jag är helt besatt av form. Jag behöver inte ladda upp för varje scen med så mycket spänning då den laddar sig själv. Scenerna kan vara lågintensiva och mörka. Jag behöver inte ta i så mycket för det blir spännande ändå. Den övergripande gåtan ligger som en hinna över allting.

Allt blir en jämn och långsam plåga.

Alex Schulman är nöjd.

Äntligen!